Nu börjar de sociala medierna svämma över av lyckliga människor som klarat att genomföra Vasaloppets öppet spår. På söndag finns det sannolikt ett par människor i mitt flöde som stolt kommer att posera invid målet i Mora.
Alla dessa är naturligtvis jätteduktiga och värda all respekt för sin insats.
Sedan jag själv för ett par år sedan började träna mycket mer än jag dittills gjort har jag med jämna mellanrum fått frågan huruvida inte också jag borde ställa upp i någon tävling. Vasaloppet, Cyckelvasan, Lidingöloppet eller andra tillfälliga lopp över någon bro eller genom någon tunnel.
Men det kommer aldrig att ske. Det vet jag nu. För mig blir det ingen svensk klassiker, inget Vasalopp eller Vansbrosimining. Varför kanske någon undrar – jag som i många fall är en utpräglad tävlingsmänniska.
Jo, för det första tycker jag inte om att att anmäla mig till saker som ligger många månader fram i tiden eftersom jag inte kan överblicka mitt liv så långt fram. Vem vet vad jag har lust att göra den dag tävlingen går av sin stapel?
Jag behöver heller inte tävlingsformen som motivation för att träna. Den känsla motion medför räcker gott.
Vidare gillar jag inte folkmassor. Att betala pengar för att trängas med tusentals andra som rapar, fiser och i värsta fall orenar såväl här, där, som på sig själva och i värsta fall andra. Nej, fy.
När någon sprungit genom den aktuella tunneln eller över bron är hen som sagt att gratulera till sin genomförda prestation. Inte tu tal om det. Problemet för mig är att jag när som helst kan springa samma distans i en skog. Mol alena.
Istället för att stampa asfalt tillsammans med tusentals människor, istället för att utså deras ljud och dofter, väljer jag att susa fram över stock och sten ackompanjerad av fågelkvitter, barrdoft och min egen puls.
Det är liksom bara att öppna dörren från mitt hus och springa ut.
Enligt ovan förda resonemang känner jag mig som en vinnare och för att väga upp det vill jag, apropå skog, anföra något om mina julgransplundringar genom åren. Nuförtiden är det lite lättare att göra sig av med den uttjänta granen då det lokala elbolaget och hämtar den. Det är bara att slänga ut den när det är dags.
Förr, i lägenheten nere i stan, var det inte lika enkelt. Dels provade jag att bära ut den med resultat att det låg barr i hela lägenheten och trapphuset ända till midsommar.
En annan variant var att slänga ut den från balkongen med resultat att jag ändå fick en miljard barr innan granen var ute på balkongen samt att lika mycket barr hamnade på grannarnas balkonger.
En gång sågade jag upp den inne i lägenhetens vardagsrum och eldade upp delarna i den öppna spisen. Men det höll också på att gå överstyr då den knastertorra granen började tokbrinna.
Varje generation är ett steg närmare aporna än den efterföljande, heter det ju, så Vildvittrorna kommer säkert att lösa det här med träning visavi julgranens återvinning. När allt kommer omkring verkar det dumt att anta något annat.
—
Relaterade blogginlägg:
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.