Ba, 3, VG, C

Så här lite senkommet, nyhetsflödet och samhällsdebatten går ju så oerhört snabbt nuförtiden, tänkte jag passa på att adressera landets journalister och nyhetsförmedlare. Iallafall de av er som uppmärksammande den relativt stora nyheten som briserade för ett tag sedan.

Vilken då? Ja, det är ju så många nyheter som får stor uppmärksamhet ett litet tag.

Jag tänker på de där eleverna som lämnade in samma uppgift och fick tre olika bedömningar på den. Reaktionerna blev ganska starka. Många blev upprörda, andra förvånade. Några fick sina misstankar om lärarkåren bekräftade andra hade ytterligare förklaringar.

Hur diskussionen gick i kollegiet? Min uppfattning att det gick en kollektiv gäspning genom landets alla lärarrum. Så var det dags, igen. Sådana här nyheter kommer och går med jämna mellanrum.

All bedömning är subjektiv. Detta oavsett om det gäller bedömning av prestation, händelseförlopp eller skuld. Det ligger i betraktarens öga – alltid är det en faslig massa omständigheter som påverkar bedömningen.

Inte minst vem som bedömer och vem det är som bedöms är viktiga faktorer.

Ska jag tala i egen sak vill jag hävda att det säkraste sättet att över tid åstadkomma rättvis betygsbedömning är att ha glada, nöjda, utsövda och mätta lärare. Men just den aspekten faller utanför ämnet.

Känner jag till något fall där ett ”snäll-E” satts som betyg? Sannolikt. En kompis till mig satte ett sådant en gång. Varför – det är ju tjänstefel, kanske. Tja, jag kan tänka mig ett par anledningar.

1. För det första måste en se till helheten. Är eleven ifråga kapabel att prestera på minst E-nivå givet att omständigheterna ser annorlunda ut? Vad vinner eleven på att få underkänt i det långa loppet? Och samhället?

Kompisen, som jag känner rätt väl, kan under sina snart 20 år i yrket räkna upp minst ett dussin fall där hyfsat snälla G/E:n satts och där resultatet senare i livet blivit mycket bra och bland vilka numera återfinns allt från läkare till framgångsrika artister.

Vägen framåt är inte alltid rak.

2. Om en lärare underkänner en elev (iallafall på gymnasiet) binder hen ris åt sin egen rygg. Även om det rör sig om avgångselever så återkommer frågan vad eleven behöver göra för att fixa minst godkänt.

Den frågan hamnar alltid, enligt min erfarenhet, hos den lärare som underkände eleven.

Det blir således extra arbete som sträcker sig över tid, ofta in på semestrar och nästkommande läsår. Men en lärartjänst tar inte hänsyn till det – vi lärare förväntas börja om från noll varje augusti vilket innebär att ju fler elever vi underkänner desto mer jobb får vi året därpå.

Rent teoretiskt kan en ju tänka sig att systemet till viss del blir självsanerande varför fler godkända elever blir följden.

Detta sammantaget kan exempelvis innebära att samma uppgift bedöms olika. Det är kanske orättvist. Själv anser jag nog att om en elev deltagit i en hel kurs (och inte har särskilt hög frånvaro) men inte presterat några uppgifter alls så når eleven ändå kursbetyget E.

Låt mig ta ett av betygskriterierna för E-nivå i historia

Dessutom kan eleven översiktligt redogöra för förloppen av förändringsprocesserna och händelserna samt deras orsaker och konsekvenser.

Det är som synes inte särskilt konkret. Byter en ut ordet förändringsprocess mot Vietnamkriget blir det kanske lite enklare.

Jag lägger till C-nivån:

Dessutom kan eleven utförligt redogöra för förloppen av förändringsprocesserna och händelserna samt deras orsaker och konsekvenser.

Min uppgift blir alltså att i en given situation  (uppsats, prov, artikel, muntligt föredrag, hemsida, dans, diskussion etcetera) eller sett över en hel kurs avgöra skillnaden mellan översiktligt, utförligt och för högsta nivå, utförligt och nyanserat.

Detta för i snitt 25-30 elever i 8 olika klasser – alltså 200-240 individer. Det vill till att jag är glad, nöjd, utsövd och mätt när det är dags att sätta betyg.

–.

Den stora frågan gällande de tre elevernas tilltag handlar emellertid inte om att de fick olika bedömningar på samma uppgift. Nej, jag undrar istället hur en av dem kunde få betyget B.

Det är på det viset att betygsstegen D och B är mellanbetyg och kan sättas när kriterierna för C och A till övervägande delen är uppnådda. Min kompis (ovan) tolkar det som hälften av dem.

Poängen med resonemanget är att en inte kan sätta ett betyg på en uppgift det inte finns några kriterier för. Men det kanske ändå går?

Nå, jag har försökt gå till botten med detta: jag har frågat kollegor på olika stadier och program, ringt till skolverket flera gånger och pratat med olika tjänstemän och frågat rektorer.

Alla duckar eller besvarar frågan olika. Till och med olika skolministrar svarar olika – vilket kanske inte är så konstigt eftersom frågan på den nivån är politiserad.

Här följer mina synpunkter: Lärare ska inte utvärdera sitt eget arbete. Bedömning kan ske på andra sätt: genom fler nationella prov (fy!), enbart genom högskoleprov eller andra typer antagningsprov till eftergymnasiala utbildningar.

Jag är alldeles övertygad om att detta skulle effektivera (så att resurserna används effektivt alltså) undervisningen och skolan något alldeles oerhört.

Det skulle knyta undervisningen närmare kursens centrala innehåll (se skolverket), främja förmågor som kritiskt tänkande, kreativt skrivande, problemlösning, integritet, självförtroende och bort från den statiska rullande band-princip som den här tiden på året innebär för många av oss som arbetar i skolan.

Alltså säger jag: avskaffa det ålderdomliga betygsförfarandet.

Men det får en väl inte säga i det här landet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s