Jag älskar musik. I vuxen ålder är det Johann Sebastian som är min gud, min vän, min kärlek. Men så har det inte alltid varit.
I takt med att musiken via allsköns kanaler numera är så tillgänglig, samt att skivan som fenomen (oavsett format) minskat i betydelse, har konserternas betydelse och antal ökat. Eller så är det bara jag som inbillar mig det. Men det är något särskilt men att uppleva musk på plats. Nyligen såg jag Good Harvest och Dalasinfoniettan på Magasinet i Falun.
Människor vill uppleva musik, inte bara lyssna på den. Detta gäller även mindre kända band. Själv började jag, som de flesta andra jämnåriga, med bandspelare och att lyssna på musikprogram/listor på radio och TV. Den första LP-spelaren var en stor händelse vilken sönderspelades av musik i sil med Duran Durans Girls on Film. När jag hade åldern inne kunde jag äntligen se olika hjältar i verkligheten. Oerhört stort. Jag var ganska tidigt i gång tack vare musikintresserade kamrater. Jag betade av Adolphson & Falk, Lustans Lakejer och till och med Ratata i Lugnetgymnasiets aula, kan det ha varit 1983? Jag följde Thåström på tre spelningar med resterna av Ebba Grön i Avesta, Falun och Borlänge i slutet på 1980-talet.
På senare år har det inte blivit så många konserter. Mest operan, kör- och någon enstaka jazzkonsert blir det nuförtiden. Hej, medelålder. Lysande undantag var när jag och Malin såg Moby och Röyksopp i Scandinavium i början på 2000-talet.
Några riktigt stora konsertupplevelser, sådana där enormt känslomässiga upplevelser, vill jag nämna. Efter flera års, nåja två, uppehåll återkom Depeche Mode äntligen med sin nya, enormt emotsedda skiva Black Celebration 1986. Varvid Och jag, såg dem på Hovet. Det var en magisk upplevelse. Särskilt när Alan Wilder gjorde narr av kritiken att bandet spelade ganska lite live. Look! No hands! vrålade han mitt under ett syntsolo. Jag var nära att se Howard Jones och Kraftwerk, men fick inte för mamma eftersom konserterna ägde rum i Tyskland och Danmark. Mamma behövde bara låta bli att förse sin musiktörstande son med pengar så var den saken avgjord till hennes favör. 1990 var det dags för nästa magiska upplevelse. David Bowie drog världen runt med sin Glass Spider Tour. Med sig hade han en enorm upplyst spindel. Det som funkade så bra i Australien fick inte riktigt samma effekt i junikvällen på Stockholm stadion. Men det var mäktigt att se honom, den levande guden. En aning surrealistiskt var kanske valet av Kim Wilde som förband. Den konserten innebär hursomhelst ett stort minne.
1990 åkte jag också till Borlänge och såg Eric Gadd. Artisten var i slutet så nöjd med konserten, vi var väl ett trettiotal som öste i flera timmar, att han långt efter utsatt tid plötsligt meddelade att han inte kunde spela mer för han hade inga låtar kvar. Ett gott betyg till publiken. Jag var lite skeptisk när min vän Staffan 1991 tog mig med på Mästersångarna från Nürnberg på Operan i Marseille. När föreställningen var slut flera timmar senare var jag helt tagen. Tydligen, berättade Staffan, hade jag levt mig in i föreställningen så folk till och med hyschat åt mig.
Jag får även tillstå några mindre mäktiga upplevelser. På Helsingkrona nation i Lund såg jag Bransta Citysläckers, innan de blev kända för en bredare publik. Min välmenande kusin köpte en gång biljetter till Bruce Springsteen Born in the USA-tour. Det var inte så kul, tyckte jag, så jag satte mig ner. En stor kille i liten t-shirt kom fram och sa att det här är kingen, så ställ mig upp för fan. Jag upplyste hövligt om att kingen är Elvis. Han avsåg kanske The Boss? När jag småjoggade från platsen (den stora arga killen sprang inte så fort) minns jag att jag funderade över vilken som kunde vara världens bästa låt. Idag uppskattar jag Bossen mycket mer än då.
Jag har sedan många år min LP-spelare nedpackad tillsammans med ett par hundra vinylskivor. När barnen är stora, tänkte jag 2012 när detta inlägg ursprungligen skrevs, kommer den säkert fram igen. Hälsning från framtiden: nej, du får allt köpa en ny.
I mogen ålder har man fått grejerna i ordning, som det heter. När jag blickar tillbaka inser jag att jag alltid älskat musik. Numera är det Johann Sebastian är den som guidar mig genom ljus och mörker. Oavsett medium är han evig, en kort sekund (som Carola sjunger).
————
Musik:
Adolphson 