JajeMÄN – alla män

Angående mitt förra blogginlägg så vill jag först tacka alla som engagerat sig, diskuterat, delat och interagerat. Det är ju det jag hoppas när jag diskuterar – att människor ska vilja delta i debatten.

Jag vänder mig nu fortsättningsvis till er män som reagerat negativt på det jag skrev.

—

Hej på er!

En sak vill jag inledningsvis göra alldeles klar: det behövs inte fler inlägg i stil med att jag skuldbelägger alla män för kriminella handlingar individer begått. Jag vet att några av er tycker så, det har framgått.

Jag ser det som ett futtigt, lågt, för kvinnor farligt och förövrigt som ett helt felaktigt argument.

Om ni verkligen inte förstår vad det är jag säger, eller bara argumenterar på pin kiv, så undrar jag om ni åtminstone inte kan komma med något bättre? För vet ni: det är en allvarlig sak, vi diskuterar. Ett pågående brott mot mänskligheten, som jag ser det.

Så en gång för alla: nej. Jag menar inte så. Hur mycket ni än försöker få det dithän. Ingen grupp ska stigmatiseras på grund av individers agerande. Det gäller exempelvis invandrare, muslimer och män.

Är det klart nu? Nej. Inte. No. Nein. Etcetera.

Det jag diskuterar handlar om att förändra en rådande manlig norm. Där har alla, men främst vi män eftersom vi undvikit det så länge, ett enormt ansvar. Alla män. 

—

Jag påstår att normer existerar och att dessa ser olika ut inom grupper, kulturer, subkulturer, tider och på geografiska platser. Håller någon inte med om den här grundläggande utgångspunkten blir det svårt att fortsätta diskussionen.

Jag definierar vidare en norm som något ett visst kollektiv, i ett visst samhälle, ställer sig bakom. Individer kan inte, även om vissa ihärdigt försöker, utgöra en norm. En norm är alltså något tillräckligt många, majoriteten eller den starkaste gruppen, i ett visst sammanhang, accepterar och värnar.

En norm hänger också ihop med begreppet fördom – fast i andra änden, så att säga.

Den rådande normen i exempelvis Sverige har länge varit den vite, heterosexuelle mannen i det livslånga äktenskapet. Den normen håller på att förändras men fortfarande är det svårt att vara icke-vit och/eller homosexuell och/eller kvinna när det kommer till att leva ett liv på samma villkor som en vit, heterosexuell man.

På många håll och inom många (sub)kulturer utgörs normen av kvinnoförtryck, rasism och homofobi.

Att på bästa Rosa Parks-manér bryta en norm kan få olika konsekvenser beroende på vilken (sub)kultur det handlar om eftersom norm inte är liktydigt med lag. Men det faller utanför ämnet.

Olika normer återfinns i mikro- respektive makroperspektivet. För att bli lite mindre akademisk; normer finns i familjen, frikyrkan, politiska partiet, idrottsklubben, kommunfullmäktige, Sverige, Europa och världen.

—

De normer som rådde i Tredje Riket hade många förespråkare men i efterhand inte så många. Däremot försöker många än i dag lära sig något av vad som hände under 1930- och 1940-talen.

Nelson Mandela satt 27 år i finkan. När han släpptes fanns ganska många ute i världen som först var tveksamma. Vem var han, egentligen? Kanske en terrorist eller fridstörare? Ingen rök utan eld… Inte så många tänkte så när han nyligen gick ur tiden.

Hur kommer det sig att så många människor under 1500- och 1600-talen besattes av demoner, fick gudomliga visioner eller framträdde som profeter? Idag skulle vi i Europa tämligen lätt avfärda fenomenet som bluff eller sinnessjukdom – men inte samtiden.

Det fanns gott om människor under 1400- och 1500-talen som på fullt allvar trodde sig vara gjorda av glas och skulle gå i tusen bitar om de var oförsiktiga. Deras sjukdomstillstånd togs på fullt allvar av dåtidens medicinska expertis. Inte så vanlig åkomma idag.

(Min personliga favorit är den franske kungen Karl VI som trodde sig vara gjord av keramik. Han lät därför de konungsliga skräddarna sy upp vadderade kläder åt sig.)

—

Tror vi inte som nazisterna på den vite mannens överhöghet kan vi, som vi ofta redan har visat, på olika sätt markera, reagera, säga ifrån när sådana åsikter ventileras och reagera när hatbrott begås.

Tror vi inte på rasism eller apartheid kan vi isolera en nation som tillämpar sådant och stödja motståndet i landet.

Adeln och överheten hade en sak gemensam med vanligt folk på 1500-talet: den religiösa övertygelsen, för att inte säga (jämfört med idag) fanatismen. Det är kanske inte så konstigt att barn, bonddöttrar och allehanda trashankar ur samhällets bottenskikt plötsligt blev besatta när de väl hittat ett sätt att få överheten i darrning.

Psykisk sjukdom är ofta neurologiskt betingad – men också kulturellt kopplad till olika kulturers normer. Att vråla om satan och apokalypsen fick uppmärksamhet på 1500-talet  – idag är det en marginell sak.

Och så vidare.

—

Min poäng är att normer, accepterat beteende, sjukdomstillstånd, ritualer och så vidare förändras över tid. Och vi kan förändra dem. Om vi vill. Jag vill även citera min gamle vän Mattis som gav sig in i debatten på min fb-sida på ett föredömligt sätt (sett ur mitt perspektiv):

Fenomenet börjar ju inte vid våldtäkt, våldtäkt är snarare den extremaste konsekvensen av en manskultur som är högst osund. Det handlar inte om arvsynd utan om att ta ansvar för de egna beteenden som, även hos män som aldrig skulle våldta, bidrar till att normalisera attityder som i sin extremaste form leder till våld mot kvinnor. Ytterst få män, om ens några, som växer upp i ett patriarkalt, sexistiskt samhälle undgår att få på sig åtminstone en del av mansmönstren, det kan väl knappast komma som en nyhet! Om vi uppriktigt vill förändra attityderna måste vi börja med att identifiera vår egen skit istället för att bara distansera oss och säga att ”det har inget med mig att göra, jag är ju ingen våldtäktsman”. ”Inte alla män” är en dum, sorglig och maktlös reaktion på ett problem som angår oss alla!

—

När jag säger att vi män har ett gemensamt ansvar menar jag för den manliga norm som medger att tusentals män begår övergrepp mot kvinnor i Sverige varje år. Det handlar om att göra något och man kan väl börja i sin egen miljö.

Jag läser om en våldtäkt mitt i publikhavet på Bråvallafestivalen för någon vecka sedan, om en i igår på Peace & Love (vilken otroligt hård ironi i namnet, för övrigt), om statistiken som säger att det i Sverige mördas 17 kvinnor varje år i så kallat relationsvåld.

Det bara pågår. Här, nu. Runt omkring oss. Hela tiden. Inga andra än gärningsmännen är skyldiga (även om rättsväsendet chockerande ofta misslyckas med att fälla förövarna) till övergreppet.

Men nog kan ni som upprört framfört ert triumfatoriska argument – att jag skuldbelägger alla män – medge att det finns en norm, en manlig kultur, som bidrar till att vissa män, dock uteslutande män, tar sig rätten att begå övergrepp?

Vill ni inte att kvinnor ska behandlas på detta sätt så uppmanar jag er att hjälpa till att tänka ut hur vi kan bryta denna norm, förändra den, istället för att teoretisera och bagatellisera.

Börja i det lilla: skratta inte åt ett sexistiskt skämt, fråga hur dina döttrar och söner haft det på internet idag, ta upp våldtäkterna det skrivs om till diskussion istället för att se dem som en självklar nyhet bland andra, fråga chefen/rektorn hur det står till med jämställdhetsplanen på arbetsplatsen/barnens skola….

Fantasin sätter begränsningen.

Jag vill avsluta lite grabbigt: Kom igen nu, killar. Vi kan göra en insats här. För att parafrasera en av mina manliga idoler, Jonathan Lejonhjärta: Det finns tillfällen när man måste göra något, annars är man ingen man, utan bara en liten lort.

—

En norm kan inte existera om inte tillräckligt många människor står bakom den. Att försöka tar inte bort sexuella övergrepp helt men kan jag, genom att kämpa mot den här normen, förhindra ett enda övergrepp är jag beredd att göra det lilla jag förmår.

Är du?