Jo, alla män

Den här inte alla män-debatten. Jag blir så in i helvete trött.

Vi män har ett kollektivt ansvar för handlingar som begås. Inte för själva brottet i sig för det faller på individen. Men vi har ett ansvar för manligheten. Jag hävdar det. Avstår vi från att delta i debatten, att säga ifrån och till, får vi ett moraliskt ansvar för resultatet.

—

Cirka 98 % av alla sexualbrott begås av män och offren är kvinnor. Själv vänder jag blicken inåt. Skulle jag, under vissa omständigheter…? Nej. Säker? Ja. 100%? Ja.

Jag tänker så det knakar. Hur känns det inuti i en man som begår sexualbrott? Eller snarare – hur känns det strax innan han bestämmer sig för att begå ett tillfälligt övergrepp eller ännu ett inom ramen för ett återkommande beteende.

Hur tänker han? Och hur kan jag själv vara så himla säker på att inte också jag skulle begå sådana handlingar under vissa omständigheter?

—

Visst ser jag yttre skönhet hos kvinnor. Jag har alltid varit fascinerad av kvinnor. Det kan jag säga trots att jag levt tillsammans med samma kvinna i 20 år.

Det är väl biologisk betingat hos båda könen. Men skönhet handlar sällan enbart om utseende. Det måste till något mer och för att det ska kunna komma till den punkten måste jag ju lära känna personen.

—

Jag gillar inte våld. Jag blir inte upphetsad av våld. Tvärt om, jag blir svag, illa berörd och mår fysiskt illa av det. Jag tror inte jag skulle klara av att genomföra ett samlag där våld på något sätt ingick.

—

Jag gillar förvisso uppmärksamhet. Men inte uppmärksamhet vunnen på grund av skrämsel eller dominans. Nej, jag gillar uppmärksamhet och bekräftelse för att jag åstadkommit något: sjungit, talat, skrivit eller (när jag var yngre) en idrottslig prestation.

—

När jag ser någon i ett hjälplöst tillstånd känner jag inte en trängande lust att utnyttja tillfället – ta personens pengar, ägodelar eller passa på att tafsa eller förgripa mig på henne – inte en enda gång i hela mitt liv har jag uppevt en sådan känsla.

Inte heller har jag erfarit en tvingande och oemotståndlig impuls att röra vid någon, känd eller okänd, på ett sexuellt sätt.

—

Jag har aldrig använt någon annan drog än alkohol. Men de gånger jag varit påverkad av alkohol har oftast den larviga, underhållande, pratglada, positiva sidan förstärkts. Aldrig den våldsamma.

Så klart har jag sagt och gjort dumma grejer under rus. Men omdömet har aldrig varit så fördunklat att jag i efterhand inte kunnat ta ansvar för mina handlingar eller att de saker jag tar upp ovan triggats.

Jag kan helt enkelt inte. Och jag kan heller inte leva mig in i vad som triggar ett sådant manligt beteende. För det är ett manligt beteende.

—

Jag säger inte det här för att påvisa hur bra jag är, hur moraliskt överlägsen. Jag har så många svagheter. Jag är lättkränkt, arrogant, stolt, fåfäng, egoistisk och säkert, om en frågar de som står mig nära, finns fler mindre smickrande egenskaper att upptäcka.

Nej, anledningen till att jag säger som jag gör är för att visa hur ytterst ordinär, för att inte säga normal, jag är.

—

Jag riktar mig nu till alla er snubbar därute, alla ni som är en del av de 98% eller mörkertalet (rannsaka dig själv om du är osäker).

Varför tar ni er rätten att bete er utanför ramen för ett demokratiskt rättssamhälle?

Jag talar enbart för mig själv när jag säger att jag inte är rädd för kvinnor, att jag fascineras av dem. Därför är jag glad att samhället i allmänhet, och kvinnor i synnerhet mer och mer reagerar på ert svinaktiga beteende.

Så oavsett om du är en del av en inhemsk eller utländsk patriarkal struktur, är en vildflöjel som gör som dina bedrövliga men starkare kompisar, en chef i överlägsen position, ett sadistiskt svin eller bara allmänt dum i huvudet: du ska veta en sak.

Dina dagar som sexförbrytare är räknade.

För vi blir fler och fler vi män som vägrar att tysta låta oss domineras, skämmas ut eller diskrediteras av svin som du. Förutom att vi har döttrar, mammor, fruar, flickvänner, systrar, väninnor – eller bara värderar vikten av trygga medmänniskor – som betyder något för oss vill vi inte längre leva i en värld där ni tillåts sätta normen.

Vi blir fler och fler som går ut på gatorna, finns på internet, i tunnelbanan, vid badet eller på krogen. Vi ser er. Vi hör er. Och vi ger er ett tydligt val: Kryp tillbaka in under stenen ni kom i från eller skärp för fan till er.

Avslutningsvis vill jag säga att detta inte är ett typiskt manligt, självbelåtet, triumfatoriskt utrop – nej, det är en skamfull, ångerfull och mycket, mycket sen reaktion.

Jag skäms oerhört mycket för allt lidande ni, och generationer av män före er, åstadkommit. På något sätt måste vi andra män hitta ett sätt att ta ansvar för detta pågående brott mot mänskligheten.

För att uttrycka mig på ren svenska: Jag är så jävla förbannad på er.

Trots detta vill jag inte skada er.

Trots att ni antagligen är starkare än jag skrämmer ni mig inte.

Nu är det nog. Er tid, som ni hittills förvaltat den, är över.

Så måste det vara.