bild 23 – röda drottningen

Röda drottningen är den elaka härskarinnan i Underlandet i berättelsen om Alice. Röda drottningen är också en evolutionär teori som går ut på att allt som inte håller samma takt som omgivningen utkonkurreras. Teorin säger att det naturliga urvalet innebär kontinuerlig förändring eftersom varje art ständigt måste utvecklas minst i samma takt som sina konkurrenter för att överleva. Förr eller senare blir detta omöjligt och arten dör ut. Det finns alltså ett tak.

Teorin förklarar hur arter konstant utvecklas beroende på andra omgivande arters utveckling och att detta är nödvändigt för artens överlevnad. Ett jagat djur blir snabbare för att komma undan rovdjuren vilket innebär att rovdjuren måste bli snabbare också, för att hinna ifatt. Detta är dock inte nödvändigtvis någonting bra. Träd kan bli högre för att få mer solljus vilket betyder att andra träd måste svara med att också bli högre. Resultatet blir att träden slösar onödigt med resurser för att inte konkurreras ut.

Går Röda drottningen-teorin att tillämpa på samhället? Lite som Michelle Obama When they go low we go high?

Ja, en kommunist eller nazist kan måhända lätt köpa resonemanget men det är inte riktigt så jag tänker. Nej, jag tänker så här: om analysen stämmer att en missnöjd, kanske rädd, konservativ, grupp reagerar mot olika saker i samhället genom Brexit, Trump och SD samt att detta, sett ur den andra delens av samhället synvinkel, inte är något bra så uppkommer frågan: vad gör vi åt det? Vad krävs för att SD inte ska växa mer eller att fler nationalistiska, protektionistiska icke-liberala grupperingar växer runt om i världen? Ja, det är väl det som är 10 000 kronors-frågan.

Jag tror för min del inte svaret är total valfrihet i alla lägen. Jag tror att vi måste sätta upp vissa ramar i samhället. Träden kan inte ohämmat fortsätta växa mot solen på andras bekostnad – en bred fauna är bra. Där känner jag mig trygg i min identitet som socialliberal. Däremot ligger det mycket i Michelle Obamas synsätt. När demokratins värdegrund är hotad sänker vi oss inte till våra motståndares nivå, nej, vi höjer oss. Vi anpassar oss inte till rovdjuren och försöker springa ifrån, ikapp och förbi dem. Nej, vi promenerar åt ett annat håll. Vi fortsätter värna jämställdhet, människors särart, individuella möjligheter och mänskliga rättigheter. Vi lyfter fram en pluralistisk värld – baserad på maktdelning och som värderar principer baserade på forskning och erfarenheter – som vi ställer mot lösrykta påståenden, vandringssägner, fördomar och konspirationsteorier.

För vad är egentligen alternativet?

Bilderna är från min resa till Kenya i november 2009. Av olika anledningar var jag under några timmar ensam i Mombasa en fredagskväll. Det var mycket människor i rörelse. Böneutroparna kallade till fredagsbön. Jag var en bland en faslig massa människor av skiftande ursprung – där fanns såklart kenyaner av olika stamtillhörighet, araber, där fanns indier men inga vita. Där fanns män i kostym, familjer i traditionell klädsel allehanda människor i klungor av ivrigt konverserande människor som alla skyndade på sina steg i riktning mot moskéerna. Det var jag som var främlingen, det var jag som inte riktigt passade in.

Jag kände mig nog lite rädd. Tänk om någon skulle ge sig på mig? Kanske förstärktes känslan av obehag av den tilltagande skymningen. Mörkret faller fort vid ekvatorn. Affärerna började stänga och det började bli folktomt på gatorna. Jag irrade planlöst omkring, var tusan tog Martin vägen? Jag blev ståendes på en bakgata, ensam, en fredagskväll i Mombasa. Plötsligt snuddade något vid min arm. Jag reagerade med den överspändhet som är utmärkande för någon med lite för hög puls. Bredvid mig stod en kvinna i niqab (för övrigt den enda människa iklädd det plagget jag någonsin pratat med). ”Excuse me sir, bur are you lost?” undrade hon vänligt. Jag frågade lite veligt efter senaste mentala checkpoint. Hon pekade ut vägen och önskade mig en trevlig Yawm al-Jum’a. Kvar stod jag, rätt paff och lite typiskt svenskt generad, och förövrigt ända till dags dato förvånad att jag faktiskt tog fram kameran och fotograferande henne i det hon lämnade mig. Varför gjorde jag det?

Sedan dök äntligen Martin upp och vi gick och köpte afrikanska träskulpturer. Det är skönt att träffa en landsman nu och då och tjattra lite på sitt eget språk. Eller hur, Jimmie? Någon dag senare lämnade vi vårt pool-landskap för Indiska oceanen. Jag ville bada i den innan jag återvände till Sverige. Det var förvisso glest med turister men däremot gott om verklighetens folk. Eller wherever particular people congregate, för att citera en känd tobaksreklam. Även jag av solen blev röd i skinnet som den rödaste drottning var det ett minnesvärt dopp.

Till sist gick månen ner. Men… vad var det för fel på månen?! Uppochner, typ? Kanske, filosoferade jag innan ögonlocken föll ihop, är det sådant här de stör sig på. Ty detta utspelade sig på den tiden SD ville komma in i riksdagen.