eros – Adolphson

betyder kärleken på grekiska. Platon diskuterar temat i sin skrift, dialog, Gästabudet och en intressant passage handlar om ursprunget till de olika könen.

Platon berättar att det i människans gryning fanns tre kön: man, kvinna, samt ett som var en blandning av de första två vilket kallades androgynen. Nu (alltså i Platons samtid) används namnet androgyn som klander, anser han (som jag tolkar det) beklagande i boken.

Berättelsen är på många sätt hisnande och jag ska försöka återge den efter förmåga.

I ursprunget var varje människa rund till formen som en cirkel. Vi hade fyra armar, fyra ben och två likadana ansikten fästa på en cirkelrund hals. Vi hade ett huvud för de båda ansiktena vilka var riktade åt var sitt håll.

Ett janusansikte har vi väl alla än i dag – det får nog anses som något mycket mänskligt. (Janus var en romersk gud. I sin funktion som himlaljusets portvakt avbildades han med två ansikten: ett som blickar in i framtiden och ett som ser tillbaka in i det förflutna. Hans två ansikten har kommit att tolkas som att han också har en förrädisk natur – det finns en baksida till den putsade fasaden).

Åter till Platons berättelse. Varje ursprunglig individ hade också fyra ögon, fyra öron och två könsorgan. Hon gick upprätt och sprang (fort) på alla åtta. Vi var väldigt smidiga och rörliga genom vår runda form och stora antal lemmar.

Det tredje könet hade sin manlighet från solen, sina kvinnliga egenskaper från jorden och det androgyna kom från månen då månens egenskaper och symbolik ansågs finnas inom både män och kvinnor.

De var kraftiga, starka och högmodiga, dessa våra första anfäder. Och, så som människan alltid gjort, strävade vi i ambition och äregirighet vidare, uppåt. Till sist började vi klättra upp för Olympen och överfalla själva gudarna.

Nog kan man, så här 2500 år senare av mänsklig utveckling, hålla med Platon om att det är något mycket typiskt mänskligt att sträva efter gudomlighet. Evigt liv, mixtra med gener och egenskaper hos alla levande varelser samt makt.

Zeus och de andra gudarna funderade över vad som borde göras åt människornas beteende. De ansåg inte att de rätt och slätt kunde utplåna oss för då skulle också deras hyllningar och offer försvinna.

Samtidigt kunde människorna inte tillåtas fortsätta med sina fräckheter. Zeus kom då på en snillrik lösning. Han fann ett sätt att behålla och samtidigt försvaga människorna genom att klyva dem mitt itu i en manlig och en kvinnlig del.

Människan skulle härigenom bli svagare (vi går upprätta och långsammare på två ben) men också nyttigare eftersom vi blir fler. Och, menade Zeus, om vi människor fortfarande skulle visa oss bångstyriga kunde han klyva oss en gång till så vi bara fick ett ben.

Tur att våra forntida kusiner fattade budskapet redan efter första klyvningen, tänker jag samtidigt som jag för mitt inre ser Monty Pythons svarte riddare i The Holy Grail.

Zeus var en försiktig kirurg. Platon berättar att han klöv oss som man klyver ägg med hårstrå. Efter ingreppet gav han Apollon i uppgift att vrida ansiktet rätt och fixa till huden över såret i en knut vid naveln.

Tricket fungerade. De nya, halva, människorna började omedelbart rusa mot varandra i längtan att åter bli ett och människorna dog i denna omfamnande passivitet. Kanske inte ett så dumt sätt att dö på men Zeus gjorde några justeringar i det han flyttade könsorganen från sidan till framsidan för att manliga och kvinnliga halvor skulle kunna avla barn vid famntaget.

Synen på homosexualitet är tilltalande: ”men om en man råkade på en man skulle de åtminstone känna tillfredsställelse av samlaget, få ro att kunna gå tillbaka till sina uppgifter och livets övriga angelägenheter”.

Detta är Platons syn på hur kärlekens föds. Alla söker vi efter kärleken, alla söker vi vår förlorade hälft. De som blev avskurna från samma kön letar efter samma kön vilket innebär homosexualitet – inget konstigt ned det.

Platon beskriver individen som en halv människa, kluven som plattfiskarna, två av en, ständigt sökande sin andra hälft.

Inte alla män, hör jag om och om igen som kommentar till mäns våld i samhället. Men det är män som i upp till 99 % av fallen är förövare – mot kvinnor och mot andra män. Jag anser att vi män måste acceptera att våldet faktiskt till stor del är manligt.

När vi våldför oss på andra gör vi enligt Platons filosofi våld på oss själva. Här någonstans tycker jag mig se anledningen till varför jag anser att vi män måste ta ett gemensamt ansvar för det våld många av oss begår.

Källor:

Platon, Skrifter, Bok 1