bild 40 – Nimis revisited

Nimis är latin och betyder för mycket. Passande uttryck så här i semestertider, kanske. Men, som jag brukar säga, man kan aldrig få tillbaka en förlorad kalori och mister du en så står det dig tusen åter.

Årets första semester började med traditionsenlig släktsamling i Söderbärke för midsommarfirande hos svärföräldrarna. Sång, mat, tjo och tjim. Jag och svägerska J diskuterar ivrigt redigeringen av sånghäftet. Vi spelar Settlers, äter, sjunger och dricker. Midsommar i Söderbärke är förövrigt en rätt skön och avslappnad upplevelse – inte så himla petnoga så som det kan vara på andra håll i landskapet denna tid på året.

Sen bar det iväg söderut mot Sveriges Provence – a.k.a Österlen. Värt ett stopp under den 70 mil långa resan är vid det som anses vara landets äldsta vägkrog: Gyllene Uttern. Stället har anor från tidigt 30-tal och det är trevligt att njuta vällagad mat för några tior mer än vad kostnaden på hamburgerkedjan Voldemort skulle inneburit. Dessutom kan man på några minuter pipa ner till det pittoreska Gränna och köpa äckligt godis. (Varning för fake facts! Det där sista var en åsikt!)

Med magnifik utsikt över havet strax ovanför Kivik ligger det utmärkta Bästekille trädgårdshotell. Barnens mor hade letat reda på detta ställe under inspiration av sin mans karaktär (varning för…). Stället var hursomhelst mycket trevligt, prisvärt och vår bas under några händelserika dagar på Österlen. Vi hade hört talas om en speciell pizzeria Friden vid vägs ände. Och, ja, det var mer än bara en pizzeria. Så mycket mer. Om Vildvittrorna trycker i sig var sin pizza efter en dag i bil så…ja. Mer behövs inte sägas. Det var regnigt i Österlen. Ändå var vi tämligen aktiva med besök på Glimmigehus, Stenshuvud nationalpark, vi åt fisksoppa på Buhres i Kivik, fikade och köpte knäckebröd/te på Olof Viktors samt shoppade en pall och tvål hos Fredrik på Eklaholm.

Sedan var goda råd dyra. (Eller ja, allt är ju dyrt på den här sortens resor.) Vi hade förhållande gott om tid att ta oss västerut. En gammal kompis, Pomma, har relativt nyligen flyttat till trakten och uppmanade oss att ta vägen förbi ett litet ställe, Fritidsbaren, på stranden i Ystad. Nu har du chansen: Fritidsbaren utanför Ystad: wienerbröden. Jag kan inte nog understryka vikten av att avsätta tid för ett besök där. Wienerbröden där är heeeeelt oustanding. I jämförelse får Olof Viktors sötebröd kallas för motsvarande Delicato.

Kanske är också besöket i Ystad tillfället vi kommer att se tillbaka på som det när dotter 1 upptäckte fotograferingen som konstart.

Sedan var det dags för att besöka barnens mors moster, och några av hennes kusiner med tillhörande familjer i Viken utanför Helsingborg. Jag har förvisso upplevt det förr men det tål att upprepas: den skånska gästfriheten är spektakulär. Middagar hemma, middagar i Vikens Strandbar gjorde morgnarnas havsnära träningsrundor såväl njutbara som avgörande. Som jag saknat att springa nära havet. Lars Vilks konstverk i Kullabygden, Nimis, är välkänt. Även om jag är kluven till konstnären så är verket hisnande. Karln har samlat drivved och spikat upp sedan 1980! Särskilt gillar jag hans kommentar till att någon försökte bränna ner det i höstas: det var väl lite väl brutal konstkritik.

Döttrarna, särskilt den äldsta, och deras kusin, gillade att klättra i verket, iallafall. På så vis får man väl se det som användbart.

Att tura är ett välkänt begrepp för varje person som är någorlunda bekant med Helsingör. Biljetten gäller ett dygn och resenären kan alltså åka de 20 minuter överfarten tar fram och åter, om och om igen. Ett helt dygn. Alkohol säljs, enligt gällande regler, på den danska sidan (som tar 10 minuter) och tobak på den svenska. Annat var det förr, fick jag mig återberättas. Då satt vanligt folk i den så kallade Proletärbaren men för att få köpa alkohol var man tvungen att köpa mat. Sålunda serverades, och slänges, ett berg av ostfrallor efter varje överfart. Däremot stötte jag på ett sällskap helt i min smak när jag som student rumlade runt i Lund på 1990-talet: LASS (Lunds Akademiska Segelsällskap). De tillbringade sin tid med att en gång per år åka med båtarna Helsingör-Helsingborg. Och aktiviteten skedde väl mest på den danska sidan, om en så säger.

Min gamle kollega Jonas brukar tjata om att man i Helsingör måste besöka Rådman Davids Hus. Men det har på de två besök jag hunnit med i stan aldrig blivit av. Istället lyssnade vi på den regionale Lasses förslag och valde Köpenhamnaren. When in rome, tänkte jag och svågern och körde hela det danska konceptet. När akvaviten serverades frågade servitören oss helt sakligt om en Voxen eller Vanlig föredrogs. Voxen innebar att ytspänningen nådde likörglasets kant. Min svåger är också sångare och efter att vi mycket tyst framfört tersen och Den lille mand enades vi i bästa samförstånd över våra späde med reomläde och smörrebröd att tapas, som ju uppfanns i Spanien för att även kunna servera alkohol, betyder svepskäl.

Allåå, eller? Fattar du eller? Svepa. Skäl. (Min mamma är från Göteborg). Hursomhelst – ostmackor, smörrebröd eller tapas. Alla vill ha ett skäl att dricka alkohol ibland, tydligen. För att citera Hamlet, (eller om det var från hamnkonflikten i Göteborg): Upp flyga orden, tanken stilla stå. I Göteborg sätter man upp en barnanpassad Hamlet: Ham-lätt. Givetvis. Vad det berodde på vet jag inte. men plötsligt var alla överens om att besöka Kronborg -eller som det heter i poesin: Elsinore Castle. Inne i slottet är det inte så mycket att se – nästan inget finns kvar från 1500-talet. Men en professionell ensemble spelade valda delar ur pjäsen inne i det mäktiga slottet. Och efter det var dotter 2 såld. Oavbrutet har hon efter besöket diskuterat och analyserat Hamlet. Så vi ska nog ta och se en av filmerna och se vad hon därefter tycker.

Dotter 1 ville helt enkelt ha en kram av den stilige prinsen. Mitt försök till lustighet – se upp – han kan vara galen! – rönte ringa framgång (eftersom det var en engelsk ensemble). Jag och Hamlet diskuterade istället hur illa det var att man tagit bort kyrkogårds-scenen ur just den här produktionen.

Sedan åkte vi till JoJE i Göteborg, besökte en relativt dålig restaurang på Avenyn som dessutom förlorat utskänkningstillståndet. (Det där anförs för att ingen ska tro att vi bara äter gott på våra resor). JoJ hade bett J:s kusin Birger komma och hålla provning med italienska charkuterier. Efter en av korvarna var jag inte helt övertygad om valet mellan frun och den. Men som tur var kan jag ha båda. Iallafall ett tag och inte i kylen. Bäste läsare (och särskilt mina ICA-handlare i flödet)! Nu är det dags för en av mycket få produktplaceringar på bloggen: PIXBO HILL.