Relativt ofta har ett tema på bloggen varit moraliska dilemman. Att fundera över vad som är rätt respektive fel rent moraliskt är måhända en enkel sak men att säga ifrån när verkligheten slår till tycks svårare.
Vetenskapen säger att vi människor har en moralisk kod, eller övertygelse, som individer men en helt annan när vi befinner oss i en grupp. Vi har även lättare att känna sympati för individer (gärna sådana som ser likadana ut som oss själva) än för hela grupper.
Exempel? Tja, vi kan ta hat på nätet eller fotbollshuliganer som exempel. Mycket av det som sägs och görs i de sammanhangen skulle inte ske öga mot öga mellan två individer.
Nyligen ställdes ”bokhållaren i Auschwitz” inför rätta. Den 93-årige Oskar Gröning, före detta medlem i Waffen-SS och anställd i Auschwitz, stod anklagad för att ha bidragit till att genomföra Förintelsen.
Mellan 1942 och 1944 tog Gröning hand om och räknade koncentrationslägrets offers pengar som han skickade vidare till SS i Berlin. Han tjänstgjorde också som vakt när transporterna av nya fångar anlände lägret.
Åtalet var medhjälp till mord i 300.000 fall.
Förutom själva skuldfrågan – till vilken påföljd dömer man någon som bidragit till 300 000 människors död? Och hur tänkte Oscar då, när han stod mitt uppe i det? Funderade han aldrig över huruvida det var rätt eller fel?
Men Gröning har också valt att stå upp och försvara historien gentemot förintelseförnekare. Han säger att han ser det som sin uppgift. Jag såg krematorierna, sa han i en dokumentär för BBC 2005.
Är detta förmildrande omständigheter?
Samtidigt känner man igen Oskar Grönings försvar för sina egna gärningar. Jag skulle beskriva min roll som en liten kugge i maskineriet, sa han i en intervju med tyska Der Spiegel 2005. Om man kan kalla det för skuld, då är jag skyldig. Precis samma resonemang som Adolf Eichmann, alltså.
Den tyske historikern Andreas Eichmüller har beräknat att av de 6.500 SS-medlemmar som tjänstgjorde vid Auschwitz och överlevde kriget har endast 49 blivit dömda. Oskar Gröning dömdes till 4 års fängelse men det är tveksamt om han på grund av sin höga ålder kommer att avtjäna hela straffet.
Han sa inget då. Och inte sen heller. Han säger något nu, när han till sist åtalas.
Pelle Svanslös är en älskad barnsaga skriven av Gösta Knutsson. Hugo Boss är ett klädmärke som bärs av män världen över.
Den förre satte sitt namn på en protestskrift mot att tillåta judiska studenter komma till Uppsala universitet och den förre la grunden till sitt framgångsrika företag genom att designa SS uniformer.
Hugo Boss har hävdat att han drevs enbart av kapitalistiska motiv men det finns många som anser honom som övertyga nationalsocialist.
Bör man därför inte läsa Pelle Svanslös eller klä sig i kläder av märket Hugo Boss?
SVBK är en förkortning och kodord för sveda-, värk- och brännkärring, ett uttryck som tidigare förekom bland vårdpersonal avseende kvinnor som sökt hjälp för mer eller mindre diffusa smärtsymtom.
När det inte gick att diagnostisera togs SVBK till som förklaring. Beteckningen ska även skrivits ned i journalerna men när patienterna fick laglig rätt att läsa dessa upphörde detta.
Och det kan man ju förstå. Att ingen någonsin stannade upp och funderade över det olämpliga att stigmatisera vårdsökande på det sättet säger måhända en del om tidsandan.
Men det reser också följdfrågor. Fanns det, frågan är särskilt motiverad i detta vetenskapliga skrå, ingen som någonsin funderade över om inte sveda-, värk- och bränngubbe är väl så vanligt, då som nu?
Jag är en då och då iallafall, kan jag villigt erkänna.
Regalskeppet Vasa, denna krigsmaskin som skulle manifestera Sveriges självklara roll som Östersjöns obestridliga stormakt, var ett gigantiskt fuskbygge. Skeppet var förövrigt också tänkt som ett mäktigt monument över Vasa-ätten tänkt att visas upp i olika hamnar runt om i Östersjön.
Skeppet hade kostat gigantiska 50 000 daler vilket motsvarade ungefär 800 årslöner för en arbetare. Det hjälpte inte. Redan tidigt kunde ett tränat öga inse att allt inte stod rätt till.
Amiralen Claes Fleming var en av dem som anande oråd och beordrade därför 30 man att springa fram och tillbaka på Vasas däck men experimentet fick avbrytas. Båten höll på att välta.
Ingen vågade säga som det var: att skeppet sjöodugligt. Så man fullföljde bygget sjösättning och lastade på 62 ton kanoner och allt annat. Många var det nog som höll andan på jungfrufärden i augusti 1628.
Vi vet hur det gick.
Hur kommer det sig att ingen valde att blåsa i visselpipan? Fler och fler som var involverade i konstruktionen tvivlade men valde ändå att tiga. Det var förvisso mycket pengar och prestige involveras i projektet. Men ändå.
Alla är vi ibland rädda för att bryta tystnaden. Ofta vill vi vara en del av det kollektivet. Vi jamar med hellre än att reagera. Den ofrånkomliga demokratiska slutsatsen blir, åtminstone för mig, att de som få undantag som finns är värda respekt.
Det är svårt att säga ifrån och till.
Det krävs stort mod att vara visselblåsare.
Källor:
svt.se
Håkansson: Vid Tidens ände
vasamuseet.se
Relatrade blogginlägg:
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.