strömmen

I mitt förra blogginlägg skrev jag, en aning hurtfriskt kan jag tycka så här efteråt (men jag har som princip att ((nästan)) aldrig ändra något i efterhand (((språkfel undantaget))), om de få som gjorde motstånd mot nazisterna i Tyskland under deras framväxt och maktinnehav.

Dessa hjältars öden var genom handlingarna oftast tämligen omgående beseglade. Händelseförloppen har många gånger och på olika sätt dokumenterats, diskuterats, nedtecknats och filmatiserats.

Sophie Scholls öde – och de övrigas i Vita Rosen – har filmatiserats åtminstone två gånger. Likaså huvudpersonens bakom attentatet mot Hitler 1944, von Stauffenbergs öde. Oscar Schindler odödliggjordes av Spielberg. Även vår egen Raoul Wallenbergs liv och hjälteinsatser öde har blivit film två (?) gånger.

Och så vidare.

Det är en god sak att emellanåt påminnas om goda och självuppoffrande handlingar. Men vi bör inte glömma den vanliga, den lilla, människan som inte gjorde, eller gör, så. De spelade, spelar, ofta stora roller i ett förfärligt skeende.

För det finns alltid en annan väg än hjältens att gå: den breda och enkla medlöparens väg.

Rochus Misch, var mellan 1940 – 45 Hitlers livvakt och adjutant. I januari 1945 flyttade han in i den så kallade Führerbunkern i Berlin tillsammans med andra ur Hitlers personal. Han var det viktigaste, ett av mycket få, ögonvittnet till Hitlers och Eva Brauns gemensamma självmord.

Han bevittnade inte själva händelsen eftersom det skedde bakom låst dörr. Däremot såg han deras kvarlevor. Efteråt stannade Misch kvar i bunkern i två dagar och var enligt egen utsago livrädd. Alltid något.

På morgonen den 2 maj försökte han och några andra fly genom Berlins tunnelbana men blev tillfångatagen av sovjetiska soldater. Efter kriget satt han i sovjetisk fångenskap till 1953 (det året dog Stalin vilken hade ett extremt intresse av Hitler varför Misch och framförallt Rattenhuber ((nedan)) blev extra intressanta att förhöra) då han återvände till Berlin och sedermera öppnade en färghandel.

Misch dog 2013, 96 år gammal, och har utgivit sina memoarer. Det framgår att han livet igenom var stolt över sina år med Hitler som han refererade till som ”chefen”. Misch beskrev Hitler som en ”väldigt vanlig man”.

Han tog aldrig avstånd från Hitler och även om han medgav att Förintelsen ägde rum hävdade han att den inte var Hitlers verk. ”Han var ju så vänlig och trevlig”, är ett av Mischs kända uttalanden.

Johann Rattenhuber var tysk polis och SS-officer. Mellan 1933 – 45 var han chef för den organisation som ansvarade för Hitlers och andra ledande nazisters säkerhet. Särskilt under kriget på östfronten var han ansvarig för Hitlers säkerhet när denne var på plats.

Rattenhuber förekommer också i Führerbunkern i slutet av kriget. Då försökte nämligen Himmler sluta en separatfred med de västallierade (där Folke Bernadotte i egenskap av representant för Röda Korset blev en förhandlingspart).

Hitler blev ursinnig över detta som han såg som förräderi och lät gripa Himmlers förbindelseofficer Hermann Fegelein. Denne (som för övrigt var gift med Eva Brauns syster och alltså svåger med Hitler – vilket hjälpte föga) överlämnades till Rattenhuber för arkebusering i rikskansliets trädgård utanför bunkern.

Rattenhuber greps av sovjetiska soldater den 2 maj 1945 och släpptes 1955. Han dog 1957.

Hitler var nykterist och vegetarian. Hans personlige kock på östfronten hette Fater och hade i uppdrag att anlägga ett grönsaksland där han personligen ansvarade för skörden.

Grönsakerna måste grävas upp inför ögonen på en kurir som tog råvarorna direkt till köket. All mat undersöktes noga och på kemisk väg och avsmakades av en provsmakare innan den nådde Hitlers tallrik.

Vattenreserven skulle testas flera gånger om dagen, mineralvatten följde samma rutin som grönsakerna och man röntgenstrålade tvätten i jakt på bomber. Det fanns extra syrebehållare utanför bunkern ifall anfall med giftgas inträffade.

Varför skriver jag om det här? Tja, kanske för att det i alla sammanhang, hur bisarra omständigheterna än är, alltid finns en grad av normalitet.

Det svåra är inte att följa en rutin, historien är full av människor som gjort sin plikt. Nej, det svåra tycks vara att stanna upp mitt i en ideologisk händelsekedja och fundera över om ens handlingar i det stora hela är rimliga. Och vad de får för konsekvenser.

Att gå emot strömmen. Eller att inse när en kanske inte ska gå emot strömmen utan snarare simma med den. Skillnaden mellan kurage och rättshaveri kan vara liten, ibland.

Hitlers livvakter tycks under hela sina liv varit övertygade om att de inte gjort något fel. De dömdes inte till döden eftersom de inte personligen deltog i förintelsen. Inte heller hans sekreterare. Kocken har jag inte sett några spår av.

Dessa människor utgör viktiga pusselbitar till varför det gick som det gick. Men ska du bara läsa en bok de närmsta tiden rekommenderar jag (nedan) och avslutar med ett citat ifrån den:

Historien lär oss att se mönster och göra bedömningar. Den skisserar de strukturer inom vilka vi kan söka efter friheten. Den avslöjar ögonblick som alla är olika men ingen helt unik. Att förstå ett ögonblick är att se möjligheten att vara med och skapa ett annat. Historien låter oss ta ansvar, inte för allting men för något. (…) Historien låter oss slå följe med dem som gjort och lidit mer än oss själva.