bild 38: onoda vs tanaka

Sedan slutet av 1990-talet har jag återkommande besökt Bydalen i Oviksfjällen. Där åker vi skidor, där vandrar vi och där hade vi vår bröllopsmiddag efter vigseln i Hallens vackert belägna kyrka.

I år var det dags igen. Förvisso en underbar upplevelse att komma dit igen. Men ändå, man kanske borde vidga sina vyer (som om det vore möjligt i fjällsammanhang) lite oftare.

Man kanske borde tänka och göra nytt lite oftare, alltså. Öppna upp för människors synpunkter helt enkelt.  När jag åkte lift ensam vid ett tillfälle kom jag plötsligt att tänka på Hiro Onoda

 

img_4070
Vägsalt är gott.

Hiro Onoda var en japansk underrättelseofficer under andra världskriget. Hans uppdrag mot slutet av kriget var att genom gerillakrigföring försvåra amerikanernas framryckning.

Han förbjöds (vilket annars var det gamla samuraj-idealet) att dö för egen hand och blev lovad att oavsett hur lång tid det skulle ta så tids nog skulle han bli upphämtad av sina egna. Fram till dess skulle han, så länge han hade en enda soldat kvar, fortsätta att leda sin trupp.

 

img_4076

 

Då de amerikanska trupperna 1945 landsteg på den filippinska ön Lubang där Onoda befann sig inledde han enligt order gerillakrigföring. Efter ordern om kapitulation i augusti 1945 försökte bybor på Lubang samt både den amerikanska och filippinska militären övertyga honom om att kriget verkligen var slut.

 

img_4103
Täljsten åt nog inte Onoda

 

Onoda betraktade dock detta som en krigslist för att få honom att avslöja sig. Med samma skepsis betraktade han de återkommande japanska försöken att övertyga honom om att kriget verkligen var över.

Vid ett tillfälle 1959 medverkade hans egen bror och 1972 även hans far i övertalningsförsöken, dock utan resultat. Onoda tänkte inte låta sig luras.

 

img_4079
dromskåran

 

I april 1946, ett år efter krigsslutet i Europa, kapitulerade den sista japanska avdelningen på Lubang. Då bestod Onodas grupp av 3 man plus honom själv. De var de enda kvarvarande japanska soldaterna i kriget – kanske de enda inom axelmakterna överhuvudtaget.

En kapitulerade (eller deserterade som Onoda beskriver det) 1949. En annan dödades 1954 och ytterligare en 1972 av filippinska poliser. Det var ju inte helt laglig verksamhet de bedrev – även om de faktiskt trodde kriget fortfarande pågick.

Därefter fortsatte Onoda gerillakriget ensam fram till 1974, då den japanske studenten Norio Suzuki lyckades få kontakt med honom.

 

img_4081

 

Två veckor därefter återvände Suzuki med en av Onodas tidigare överordnade som läste upp en slutlig order för honom om att ge upp. Dagen efter kapitulerade han formellt.

Onoda överlämnade sitt svärd till den filippinske presidenten som i en storslagen gest genast återlämnade det och benådade honom för allt han gjort under de 29 år han bedrivit gerillakrigföring (vilket antagligen inte kan ha varit så fasansfullt – han framstod nog mer som en kuriositet eller nationalklenod).

 

 

Onoda hade svårt att känna igen det Japan han återvände till. Efter ett år flyttade han till Brasilien för att bli boskapsuppfödare. Han återvände så småningom och drev då bland annat en överlevnadsskola. Den skulle varit intressant att delta i, tänker jag.

Han har skrivit sina memoarer och gick ur tiden 2014.

 

 

Vad kan man lära sig av berättelsen om Hiro Onoda?

Kanske att man inte blint ska lyda order? Nja, den läxan har vi redan lärt oss – inte minst genom andra världskriget.

Kanske att man inte ska leva i det förgångna utan ständigt förnya sig? Annars förnyar sig tillvaron åt dig?

 

 

Kanske att när det väl kommer till alla kritors ursprung, när det verkligen gäller, när skiten träffar fläkten, när det sista tåget gått, så är den enda människa du fullständigt kan lita på dig själv.

Kanske är lärdomen att dra från Hiro Onoda att innan man tvekar på den övertygelsen bör man vara beredd att gå ganska långt.

 

 

Den tidiga grekiska filosofin hade ett teoretiskt problem de kallade de gamles problem. Eller annorlunda uttryckt  – hur kommer det sig att saker förändras samtidigt som de förblir som de är?

Se bara på ett fjäll. Det är evigt, så som det alltid varit, samtidigt som det ständigt förändras, timme för timme.

Well, för en som närmar sig de 50 är de gamles problem tämligen påtagligt just i pisten. Men, skämt åsido, jag har min egen hemmasnickrade lösning på problemet. Bydalen är sig likt. Visst, det har byggts lite nytt här och där, äganden förändras, krögare kommer och krögare går.

(Ett särskilt roligt minne är förövrigt att krögaren under vårt bröllop var tvungen att redan efter dagen före själva festen konstatera att baren måste fyllas på och såg sig tvungen att beställa en hel lastbil med öl för att släcka våra vänners törst).

Lösningen på de gamles problem är, som jag ser det, att det är vi människor som förändras. Det är därför vi måste öppna upp för nya impulser och upplevelser – det blir ändå aldrig som det en gång var.

Och det är väl som det ska med den saken. Eller som det uttrycks i min favoritdikt av Tranströmer:

 

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.