eken i buchenwald

Ibland, när jag blir allt för entusiastisk, för att inte säga energisk, kring kulturens betydelse i samhället och historien, händer det att eleverna frågar vad man ska med kultur till egentligen.

Istället för att halsstarrigt gå igång på kulturens vikt för såväl sinne som själ gillar jag att som svar på frågan berätta om den stora eken i koncentrationslägret Buchenwald.


Lägret ligger (eller säger man låg? Det går ju att besöka det än i dag) i närheten av Tysklands kulturella hjärta, Weimar. Trakten är särskilt knuten till nationalpoeten Goethe som verkade där. Men att vid namngivandet av det nya lägret koppla ihop dess verksamhet med traktens historia var lite väl magstarkt till och med för nazisterna.

Himmler, lika osmakligt utstuderad som nazisterna i allmänhet var, döpte lägret till Buchenwald vilket betyder Bokskogen. Vid entrén anslogs ett citat med djupa rötter i den tyska litteraturhistorien – men som just i det här sammanhanget blir oerhört cyniskt:

Åt var och en sitt

Nazisterna gillade makaber dubbeltydighet. Mer känt är de lögnaktiga orden ovanför entrén till Auschwitz (”arbete ska göra er fria”).

Men lägret ligger faktiskt beläget mitt i en lövskog. Många kulturpersonligheter mördades här – upp emot 230 000 offer från hela Europa.  Det var politiska motståndare, intellektuella, funktionshindrade, judar, homosexuella, polacker, romer, frimurare, katoliker och kriminella.

Men det fanns också de som överlevde. Nobelpristagaren i litteratur Imre Kertez, exempelvis. Jag har läst hans bok Mannen utan öde som inte är självbiografisk men baserad på hans upplevelser under kriget.

En på många sätt fantastisk bok.

Särskilt grym var lägervakten Martin Sommer  som kallades ”Buchenwalds bödel”. Hans  utstuderade tortyrmetoder var för mycket till och med för naziregimen. Han dömdes för sin brutalitet (och för korruption) att tjänstgöra på östfronten där han skadades svårt och fick amputera ett ben och en arm. Han satt först tio år som krigsfånge i Sovjet varefter han åter i Tyskland dömdes till livstids fängelse för krigsbrott. Han benådades 1971 och levde fram till sin död 1988 på ett vårdhem.

Bokskogen fick snart ett annat namn: ”Den sjungande skogen” på grund av offrens alla skrik. Det är sådant som får en att tvivla på mänskligheten.

När K. L. Buchenwald byggdes sparades ett träd mitt i lägret – en stor ek. Eken ifråga var speciell och kallades Goethes ek. Legenden visste att berätta att under just denna ek hade den firade nationalpoeten ofta suttit – kanske hade han till och med i grenverkets skugga skissat på några av sina litterära mästerverk.

Symboliken i trädet tedde sig dock olika för lägrets bödlar respektive offer. Enligt legenden skulle nämligen det tyska riket bestå så länge eken gjorde så.

(Detta är en rätt spridd mytologisk uppfattning. Det sägs att det brittiska imperiet ska bestå så länge som korparna sitter på Towern – varför man vingklippt dem. Konungarnas träd i Minas Tirith, Sagan om Konungens återkomst, blommar inte förrän en rättmätig konung kommer åter till staden).

För nazisterna var trädet en länk till Tysklands stora kulturella förflutna. Nazisterna var kulturintresserade – de producerade förvisso inte någon egen kultur däremot exploaterade de gladeligen redan befintlig. På så vis kan man anse nazismen som antiintellektuell.

För fångarna som var uppvuxna i landet representerade eken ett annat, bättre Tyskland men för det stora flertalet stod den bara för det onda i hela den tyska kulturen. De höll sig vid liv genom hoppet att eken skulle gå under och därmed Tyskland.

Deras hopp väcktes efterhand eftersom eken faktiskt såg ut att falna och sakta dö. Inga inga löv kom, längre. Men trädet stod fortfarande. Varje dag spanades ivrigt efter nya dödsrunor i barken.

Så kom vändpunkten. 1944 bombade allierat flyg fabriker anslutna till lägret och elden spred sig. Till sist stod flera byggnader i brand och även eken fattade eld. Fångarna bildade i släckningsarbetet en kedja med vattenhinkar.

Inte en enda vattenhink kastades på eken, vilken brann ner. Vittnen har i efterhand beskrivit att i fångarnas ansikten syntes hemliga leenden och triumf. Nu visste de att det fanns hopp, nu visste de att nazismen skulle krossas. De kunde ju själva se trädet brinna upp, de bevittnade hur det symboliska monstret tvingades på knä.

Dö, din fula best, du symbol för det tyska riket

Och Goethe? Ja, Himmler hade ju på sätt och vis förintat även honom. Men nog läses han ännu. Och nog älskas fortfarande Wagner. Av eken lär det emellertid endast återstå en stubbe försedd med en minnesplakett. Den vill jag besöka, någon gång.

Jag kan inte avgöra huruvida berättelsen för eleverna är övertygande om kulturens makt och vikt, men den illustrerar iallafall hur jag ser på saken.


Källor:

Rydell, Boktjuvarna (citatet återfinns på sidan 65)

Wikipedia