the light side of the force

Jag känner mig lite inspirerad av 4:e maj, den internationella Star Wars–dagen.

Det är väl inte helt fel i sak att påstå att vi människor, liksom förövrigt andra däggdjur, till naturen är främlingsfientliga.

Det är iallafall fullt naturligt, nästan som en instinkt för oss, att dela in vår art i kategorierna ”vi” och ”dom”.

”Vi” är människor som du och jag med tydliga beröringspunkter – som ett gemensamt språk, religion (även om det numera inte är alldeles självklart) och sedvänjor i största allmänhet.

Vi som ingår i ”vi” är på olika sätt ansvariga (ofta formulerat i termen samhällskontraktet) för varandra men känner inte samma ansvar för ”dom”.

Detta uttrycks tydligt i debatten här i Sverige just nu – de som inte anses ha asylskäl ska på olika vis få det tillräckligt illa så de till sist lämnar vårt territorium.

”Vi” har historiskt sett alltid varit annorlunda än ”dom”.

(Jag slutar medvetet med ” runt orden nu.)

Vi är inte skyldiga dom någonting. Vi vill helst inte ha dem på vårt territorium och bryr oss inte överdrivet mycket om vad som tilldrar sig på andras.

Så har det i stort sett alltid sett ut. Flera  ursprungsbefolkningar heter på sitt eget språk varianter på ordet ”människor”. Benämningens etnologiska ursprung syftar till att särskilja en grupp från en annan. Att skilja vi från dom.

I motsats till detta måste det sägas att det ända sedan forntiden också existerat tankar som understryker hela världens enhet, principer tänkta att råda överallt under alla tider och som är var och ens ömsesidiga ansvar.

Detta är en idéströmning som betonar vi, att vi är en mänsklighet. Visst används tankegodset också för att tvinga på normer eller diktatoriska system.

Men vi har alltså även the light side of the force: humanismen. Medmänskligheten.

Till sist, efter en historiskt sett relativt kort tid, blir dom nästan alltid vi. Jag funderar: hur ser den processen ut? Vi har hursomhelst en modern term också för det: integration.

Men vad händer alltså egentligen när dom blir vi? De forntida kineserna eller antika romarna kom med (vad de såg som) sin överlägsna kultur med vilken de bibringade de kuvade barbarerna fred, rättvisa och kulturell höjd.

Men en del av barbarerna gillade inte det. Andra ansåg att det romerska medborgarskapet urvattnades när för många fick del av det.

Amerikanerna och kommunisterna har i vår tid också velat sprida sina ideal – inte sällan med våld. Men istället för att sprida dominans och våld kanske vi kunde dela med oss, välkomna dom, de andra, hit?

Alla stora kulturer är egentligen hybrider, blandningar av många sedvänjor, alla är de i grunden någon form av hellenism.

Samhällen, vi, påverkas, blandas och ny kultur uppstår. Historien är full av exempel – inte minst ovan nämnda Rom och USA. Vi kan inte hejda den utecklingen och därför bör vi istället omfamna den.

Att längta tillbaka till svunnen tid är enligt min uppfattning provinsiellt småtänk och i förlängningen dömt att misslyckas. Historien går alltid framåt – aldrig bakåt.

Jag ger mig inte – den nya lagen om ensamkommande är något bra. Visst kunde den konstruerats bättre men den är vad vi har i nuläget. Och centern stödjer den.

Som jag ser det är lagen en del av the light side of the force. Detta lämnar mig dock även med funderingen över vilka som är vår tids barbarer.

Vi eller dom?

——

Källor

Harari: Sapiens