lagrådet vs asyl

Land ska med lag byggas

Vi kan inte lagstifta i efterhand

Centerpartiet är ohederligt

Nu är alliansen död

Ska inte asylprocessen gälla

Lagrådet har dömt ut förslaget

Se där ett axplock från de (mer rumsrena) kommentarer jag mött och sett det senaste dygnet gällande Centerns ställningstagande angående ensamkommande flyktingbarn. Lyssna här på motiveringen.

Just Lagrådets syn på sakernas tillstånd har varit ett återkommande tillhygge i flera offentliga debatter den senaste tiden. Men vad gör egentligen det där rådet?

Lagrådet är en myndighet som granskar (viktiga) lagförslag/ändringar innan de når riksdagen för omröstning. I rådet sitter personer som till vardags är domare (eller före detta domare) i några av landets högsta domstolar.

Det man i praktiken gör är att granska hur ett visst lagförslag förhåller sig till grundlagarna, rättsordningen och rättssäkerheten. Rådet granskar också att lagförslaget inte är motsägelsefullt, om den eventuella nya lagen kommer att uppfylla dess syfte samt upplyser om problem som kan uppstå vid tillämpningen av den.

Rådet tar inte, och ska heller inte ta, hänsyn till omständigheter i samhället i övrigt i sin granskning – något som blir extra tydligt i frågan om asyl för ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan.

Att Lagrådet har synpunkter behöver inte innebära lagen är dålig i sig, det kan lika gärna handla om hur den är formulerad. Lagrådet är, såvitt jag förstår, helt enkelt en remissinstans – om än en rätt tung sådan.

Ur filosofisk, eller politisk, synpunkt behöver kritik från Lagrådet inte automatiskt innebära att ett lagförslag är rakt igenom förkastligt. Ideologisk övertygelse är nämligen inte samma sak som en lag. En lag har sin grund i ett statsskick och ett statsskick har sin grund i en ideologi.

När juridiskt kunniga kommenterar ett lagförslag gör man så utifrån ett visst, visserligen mycket viktigt, befintligt regelverk. Men tänk om det är fel på det befintliga regelverket? Tänk om det inte är uppdaterat, att normen regelverket vilar på ändrats? Eller tänk om regelverket inte fungerar i en viss situation?

Det är där politiken kommer in i bilden.

Är det omöjligt att ändra på regelverk? Givetvis inte. Om vi gör det i god demokratisk ordning är det inte nödvändigtvis något dåligt. En grundlag, exempelvis, förändras genom två riksdagsbeslut med mellanliggande val.

Att låta sakkunniga styra helt i ett land innebär ämbetsmannastyre – alltså meritokrati. Det är ett system där (bedömd/uppskattad) begåvning, utbildning och utbildningsresultat i kombination med prestationer är det som styr vem som får uppdrag och positioner.

Meritokrati kan ha sina poänger – men är inte demokrati. Om en ledande politiker eller politiskt parti kommer fram till att man inför folkförsamlingen vill lägga fram ett radikalt förslag för att åstadkomma förändring i en given (exceptionell) situation så är det dess fulla rätt.

Det är nämligen därför det finns olika partier som har sin grund i olika ideologier. När tillräckligt många är överens i en given fråga kommer lagar till. Konsensus. Den eller de som inte håller med får lägga fram motförslag inför folkförsamlingen att besluta om.

Svårare är det väl inte. Lagrådet granskar utifrån befintliga lagar – riksdagen godkänner nya på förslag från regeringen.

Annie Lööf är jurist. Hon är också en idéburen politiker. Centerpartiets hållning i migrationsfrågan under henne var en väsentlig anledning att jag engagerade mig politiskt, igen. Regeringens förslag att bevilja allmän amnesti för vissa grupper må ha sina brister – ändå känner jag idag stor tillfredsställelse.

Vad beslutet får för övriga inrikespolitiska effekter återstår att se – men att Alliansen inte fungerar på grund av Centerpartiets ställningstagande kan jag inte se som ett relevant argument.

Att man skulle undvika att göra livet bättre för tusentals människor därför att Stefan Löfven inte ska bli statsminister känns inte heller så viktigt att förhålla sig till.

Och vad gäller asylprocessen – ja, men de är ju här. Mitt ibland oss. Tusentals. Jag träffar dem varje dag.

Istället för att ägna tid åt att jaga människor som är här illegalt, därefter på rättsosäkra grunder testa deras ålder, förvara dem på ovärdiga platser och sedan flyga hem (eller bort) dem måste vi försöka lösa situationen.

Vi har i princip stängt gränsen. Nu kan vi ta hand om dessa människor som faktiskt är här, (jaja, och hitta eventuella extremister, javisst) och börja bygga en fungerande framtid för Sverige.

Jag har försökt diskutera frågan lite allmänt, internt och externt, jag har mejlat partikansliet och faktiskt självaste partiledaren – och fått svar. Jag har naturligtvis inget med beslutsgången att göra – men ändå betyder detta mycket för mig.

Igår var dagen när jag på allvar fick tillbaka tron och energin att arbeta politiskt.

Man kan inte förhålla sig till sin egen värdegrund baserat på vad andra människor eller partier tycker. Det är min fasta övertygelse att väljarnas förtroende (eller trovärdighet i största allmänhet) kommer från hur man individ och organisation förhåller sig till sånt.

Jag ser en skillnad i grundvärderingar blottläggas mellan flera borgerliga partier i den här frågan.

Jodå, jag ser också problem med förslaget. Främst två:

1. Det blir ofrånkomligen orättvist mot vissa grupper att vi gör så här. Min bror stockholmspolisen nämnde exempelvis de marockanska gatubarnen.

2. Kön. Det påverkar befolkningsstrukturen att så många män får stanna.

Båda dessa invändningar går dock att bemästra. Och ibland måste det till någon form av alexanderhugg för att lösa ett problem.

Idag är dagen då jag känner stolthet över Centerpartiet, faktiskt också över regeringen (och det är väl första gången den här mandatperioden), och över mitt land. Det här beslutet, hur omdiskuterat och illa utformat det än må vara, tror jag är just ett sådant beslut som kallas för norm- eller paradigmskiftesbeslut.

Det innebär att jag om många år, vad jag än gör då, kommer att kunna se tillbaka på åtminstone ett tillfälle då jag till hörde en demokratisk organisation som verkligen stod upp för sin övertygelse, trots snålblåsten.

Och det är viktigare än allt.

Det finns tillfällen när det behövs ledare som går sin egen övertygelses väg, som inte följer en skrikande eller viskande majoritets önskan, ledare med orubblig integritet. I brist på bättre exempel – som Churchill.

Tänk om Churchill fallit till föga och lytt deras råd som förespråkade fredsförhandlingar med Hitler? Nej, han visste vad han ansåg om Hitler och följde ensam sin övertygelse. Till sist följde en hel värld honom.

För att citera en vän som inte är, vad jag vet, Centerpartist:

Centerpartiet försvarar genom beslutet en humanitär princip som tidigare varit gemensam för samtliga demokratiska partier på ömse sidor av den traditionella och godtyckliga höger–vänster-avgrunden i svensk politik. Att regeringen yxat till ett utomordentligt dåligt regelverk är olyckligt, men det humanitära perspektivet är viktigare.

Jag känner för egen del att borgerligheten i Annie Lööf har en ledare med ännu outnyttjad potential. Och för henne och hennes ideal fick jag efter igår än mer energi att jobba, kämpa, på min blygsamma nivå.