Lorenzo Valla

Vad ska man med historia till, egentligen? Denna ständiga fråga. För att det är viktigt att lära sig kritiskt tänkande, kanske? Ett bra exempel på källkritik är att gå igenom den så kallade Konstantins donation.


 

I det medeltida Europa hade påvarna stor makt – det var påvestolen som avgjorde politiska tvister inom och mellan de olika länderna. Inte minst vår egen Magnus Eriksson fick känna på det under 1300-talet i konflikten med Heliga Birgitta. Inte lätt att bråka med både gud och påve, suckade säkert kung Magnus mer än en gång.

(Förövrigt har väl Carl XVI Gustaf just gått om Magnus som den monark som suttit längst på Sveriges tron. Men det är lite orättvist mätt eftersom Magnus smädligen avsattes några år mitt i regeringsinnehavet. Om man nu kan prata om orättvisa i det här sammanhanget).

Påvens medeltida profana och religiösa maktposition vilade inte bara på religiös grund i egenskap av sin roll som guds ställföreträdare på jorden. För att legitimera sin internationella makt påminde påvarna ofta om den gamle romerske kejsaren Konstantins donation.

För att förstå sammanhanget lite bättre bör man känna till att kejserliga dekret smällde högt i det medeltida Europa. Kejsare ansågs gudomligt tillsatta och ju äldre dekret desto större legitimitet.

Enligt berättelsen om dokumentet hade kejsar Konstantin år 315 upprättat ett dekret (ett dekret är ett skriftligt dokument som i princip blir gällande lag. I regel utfärdas det av den historiska motsvarigheten till en statschef eller en regering. Ordet ((adjektivet)) uppfattas som negativt då det ofta utfärdats av en envåldsförsamling eller person) till påve Silvester I vilken gav denne och hans efterträdare evig makt över det som varit det västra romerska riket.

Konstantin ska ha gjort detta av tacksamhet eftersom Silvester I genom ett mirakel botat honom från spetälska.

Konstantin stod högt i kurs, inte minst inom den katolska kyrkan, under medeltiden eftersom det var han som kristnade romarriket. Dock lät han lät döpa sig först på dödsbädden – vilket kronologiskt inte går ihop med att han långt tidigare ska ha varit döende i spetälska vid ett tillfälle då han alltså inte lät döpa sig.

Påvarna använde och vårdade detta dokument för att legitimera sin makt eftersom det i praktiken gjorde dem till kejsare över det gamla västromerska riket.

Dokumentet spelade en avgörande roll i heliga stolens propagandaapparat under århundraden. Man trodde och accepterade det relativt allmänt eftersom man alltså hade stor respekt för Konstantin som själv närmast ansågs gudomlig. Och det gav som sagt påven stor makt.

Huruvida Konstantin (eller påven själv, för den delen) är gudomlig kan vetenskapen inte genom experiment vederlägga. Man kan såklart invända att det inte finns något vetenskapligt bevis för att livet överlever kroppens död. Det går nämligen inte motbevisa religion genom vetenskapliga experiment. Man kan visserligen heller inte bevisa motsatsen men som det kommit att bli när det gäller etik och känslomässiga tankar ligger bevisbördan oftast på vetenskapen.

Faktautsagor i sammanhanget kan vi emellertid motbevisa genom att förhålla oss källkritiska.

En medeltida katolsk präst, Lorenzo Valla, var även en framstående lingvist. Valla brukar för övrigt anges som den moderna textkritikens upphovsman och som sådan var han inte särskilt populär hos sin arbetsgivare.

Valla visade nämligen år 1441 att dokumentet faktiskt var en förfalskning. Han analyserade språket (latinet) och kunde konstatera att dokumentet innehöll ord som inte existerade på 300-talet och fastslog på goda grunder att dokumentet förmodligen författades någon gång på 700-talet.

Men han analyserade också dokumentets datering med hjälp av gedigna historiska kunskaper. I dokumentet anges att det skrevs samma år en viss Gallicanus ”blev konsul för tredje gången”.

I romarriket valdes årligen två konsuler (för att motverka att en man fick för mycket makt) och man daterade ofta offentliga dokument med konsulernas regeringsår. Konstantin var en av två konsuler år 315 men den för oss relativt okände Gallicanus blev inte vald för tredje gången förrän 317.

Nu kan man ju invända att det där kan vara fråga om ett enkelt misstag, den mänskliga faktorn, men detta var viktiga saker i det romerska riket och ett sådant grovt misstag hade romarna aldrig tillåt sig. Det är som om vi i dagens Sverige skulle datera införandet av allmän lika rösträtt till 1931. Det är för välkänt att det skedde tio år tidigare för att passera.


 

Det finns många intressanta historiska förfalskningar. Och en fråga man kan ställa sig är vem eller vilka som har stor makt idag – och vad den makten vill få oss att tro på för utsagor i olika sammanhang. Det som framstår som uppenbart bedrägeri när vi studerar det genom historiens backspegel var inte alls lika tydligt för samtiden. Vad är det som får oss att tro att vi som lever nu inte är lika blinda?

Jo, vår typiskt mänskliga arrogans och självupptagenhet. Och det är på grund av dessa egenskaper, hävdar jag, som vi i ett lika klart som sällsynt tillfälle av klarsyn uppfann historieskrivningen.

Givetvis med brasklappen att det är fullt möjligt att skriva sin egen historia, exempelvis för att legitimera en upphöjd position. Men ändå. Vi får inte vara så naiva att vi tror att de medeltida påvarna var ensamma i sitt agerande. samtidigt som vi inser det goda och nyttiga med korrekt historieskrivning – om nu något sådant existerar överhuvudtaget.


 

 

 


 

Relaterade blogginlägg:

Minervas uggla


 

Källor:

NE.se (kort sammanfattning)

Harari: Homo Deus

En mer utförlig genomgång av dokumentets historia hittar man här (Vetenskap och folkbildning)