Men äsch, det blir nog inte så illa. Alltså valet. Oavsett vilket, när det hela är klappat och klart sitter jag i min ungdoms Provence och läppjar på ett glas rosé. Jag kommer inte att sörja hur illa det än går, nej, jag kommer väl att gilla läget och istället jobba vidare. Om jag nu blir vald till något. Annars jobbar jag väl på ändå.
Sorg. Hur den uttrycks privat och kollektivt är både tidsbundet och kulturellt betingat. Jag har personligen sörjt många saker i mitt liv, kanske framförallt de i min familj som inte längre finns med mig, men jag har aldrig sörjt ett valresultat. För det är världsliga ting. Så jag tänker inte börja nu.
Offentlig sorg, då? Jag tittar på Youtube på det som påstås vara bilder från den förre diktatorns i Nordkorea offentliga begravning. Och det finns fler fascinerande uttryck av sorg på andra håll och i andra tider i världen.
Jag kan mycket väl förstå den som istället för att själv sörja hyr in ett par gråterskor vid en anhörigs begravning, för det är verkligen jobbigt att sörja.
Jag kommer plötsligt att tänka på Maria Eleonora, Gustav II Adolfs fru, som var mycket utåtagerande i sin sorg över maken. Samtiden tyckte inte riktigt det passade änkedrottningen att så till den milda grad leva ut sorgen över den fallne hjälten. Tänk om du istället haft några professionella gråtare till hands, Maria Eleonora!
Men sådana förekom inte i Sverige, då heller, vad jag vet. Professionella gråterskor är, sett ur svenskt perspektiv, en främmande sedvänja som måhända får den genomsnittlige sverigedemokraten att i utstuderat bryderi sakta runka sin panna. Så några sådana lär vi inte få se på valvakorna.
Hur ser förresten sorgens nationella historia ut? Det låter som något för Peter Englund att ta tag i. Jag tror inte han sörjer sitt avhopp från akademien, det är säkert roligare att skriva. Några personliga nedslag har jag dock själv gjort i ämnet.
Högt uppblåsta (!) sedermera grusade förhoppningar kan leda till starka känslor. Ta ingenjör Andre, exempelvis. De följande trettiotre åren efter avfärd tillhörde den försvunna expeditionen Sveriges, och till viss del även omvärldens, stora mysterier. Vad hade egentligen hänt de hjältemodiga? I några år sökte man aktivt, men även efter att man slutat med det förblev expeditionen föremål för rykten och konspirationer med återkommande rapporter om möjliga spår efter de försvunna.
Efter mycket möda återfanns resterna av expeditionen 1930. De tre männens kvarlevor fördes genom huvudstaden under stora manifestationer, i det närmaste rådde ett tillstånd av landssorg. Det finns bilder på nätet.
Liknande bilder finns att studera från kronprins Gustav Adolfs (kungens pappa) respektive Folke Bernadottes (hur nu han är släkt) nästan samtidiga begravningar. Den förra omkom i en flygkrasch 1947, den senare mördades i Jerusalem 1948.
I min egen tid är det framförallt tre händelser jag tänker på när det kommer till kollektiv sorg. Mordet på Olof Palme 1986, Estonia-katastrofen 1994 och tsunamin 2004. Detta är händelser som var för sig fick landet att stanna upp, händelser som gjorde avtryck.
I fallet Palme är det inte så konstigt. Landets statsminister mördad på öppen gata. Alla vi som var med då kan nog i detalj redogöra för var vi var och vad vi gjorde när nyheten kom. I samband med Estonia och tsunamin omkom över 500 svenskar (totalt sett var det flera hundra tusen omkomna under tsunamin) i respektive katastrof.
Om jag problematiserar lite, exempelvis genom att jämföra med den pågående katastrofen i Syrien? Det kanske inte går. Det är väl det där med geografiskt och kulturellt avstånd. Det var svenskar som omkom på Estonia och i Thailand och alltså berör det oss kollektivt som bor här, även om vi inte själva förlorade någon anhörig eller bekant.
Vi har det för jäkla bra, ändå. Vi har högre levnadsstandard än någonsin, vi har teknik och kapacitet att hantera de mest storslagna problem – allt från klimathotet till att människor flyr hit. Ändå tycks människor gå om kring och vara rädda för, eller sörja, en värld som de upplever som att den antingen är eller håller på att gå förlorad (något som förövrigt diskuterades i Filosofiska rummet härförleden).
Nej, jag tror inte på det. Jag tror världen är bra och jag sörjer inte. Frågan jag ställer mig är i stället om det går att få dessa rädda, sörjande människor att tänka lite annorlunda. För rädslan, sorgen, leder i förlängningen till misstro och förstör slutligen sammanhållningen i vårt samhälle. Anledningen till att de skandinaviska länderna är så framgångsrika och (relativt sett) trygga beror just på sammanhållningen. Att det inte längre är så måste vi ta i tu med framöver, det är där den stora utmaningen ligger. Vägen dit är inte den enkla populismens väg. Det kommer att ta tid, det finns ingen Quick fix.
Så nej, jag sörjer inte. Jag tror vi har underbara dagar framför oss. För att närma mig den horisonten ska jag under den kommande mandatperioden motarbeta destruktiva, populistiska, sörjande eller rädda krafter genom att försöka komma med positiva, konstruktiva förslag. Kort sagt: låt gaphalsarna hållas medan vi andra på.
Wie schaffen das.
Det ska bli spännande det som kommer. Jag känner nästan fjärilar i magen över framtiden. Och nu ska jag alltså åka till min ungdoms förlorade värld i Provence. Jag undrar hur det ser ut nu? Det ska bli spännande att upptäcka. Och hur det än är, om något hade varit konstigt i sammanhanget så vore det professionella gråterskor på Olof Palmes begravning. Därmed inte sagt att det hade varit ett problem. Det kanske till och med hade varit intressant. Och intressant är alltid bra.
Relaterat:
Klipp från Gustav Adolfs begravning
Klipp från Olof Palmes begravning
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.