Tänk vad ett namn kan betyda.
På 1970-talet, när jag såg mina första tio år, var klimatet ofta hårt på skolgården. Jag ska inte säga att jag var mobbad eller så – men nog ansågs jag allmänt som lite udda. Mina antagonister, och de var inte få, kallade mig allehanda öknamn i akt och mening att smäda. Nittiograders (luggen – mamma klippte mig), göteborgarn (oklart varför detta var ett öknamn men kom sig av familjens återkommande semestrar på västkusten) Jesus (jag sjöng i kyrkokör) och så till sist fredrikadolfhitlersson.
Det sistnämnda är intressant. Varför kallade man mig så? Jag minns att jag blev ledsen för jag visste ju redan som liten att Hitler inte var något bra. Det hade far, som är mycket intresserad av andra världskriget, berättat.
Namn och arv/miljö är annars intressanta saker. Att Adolf är ett tyskt namn som betyder ädel varg var inget jag slängde i synen på mina belackare. Nej, jag teg och led medan jag i tysthet drömde om ett mäktigt vapen att slå tillbaka med.
Och med tiden fann jag ett: kunskap.
Adolf Hitlers far, Alois, var en hård man. Så hård att Adolfs halvbror Alois Junior snabbt rymde hemmet och småningom hamnade i Liverpool (under en tid drev han även en restaurang i Berlin som på grund av det berömda släktskapet blev ett kultställe som ivrigt frekventerades av SS-eliten) där han 1911 fick en son, William Patrick Hitler.
Strax efter att Hitler blivit kansler tog denne William Patrick kontakt med sin berömde farbror och fick via honom ett jobb på en bank. I övrigt struntade Hitler i honom eftersom han avskydde nepotism och, sin mor undantagen, inte brydde sig om sin släkt. Det var duglighet, inte börd, som gällde för farbror Adolf. (Han beordrade SS att rensa de österrikiska arkiven från hans barndoms spår efter att Österrike annekterats.)
William Patrick var dock missnöjd med sin lott och hotade att avslöja detaljer om Hitlers familj och barndom (som delvis motsade den bild denne själv givit i Mein kampf) om han inte fick högre lön. Utpressningen lyckades. Han fick faktiskt högre lön och bättre sysselsättning (bland annat som bilförsäljare på Opel) men knappast det liv i sus och dus som han önskade.
Bitter och besviken flyttade han 1939 till USA där han lät sig intervjuas mot betalning i artiklar som Why I Hate My Uncle och To Hell with Hitler. Under krigsåren bedrev han en lukurativ verksamhet som föredragshållare med påhittade historier om Hitlers orgier som skulle ägt rum på residenset Obersalzberg. (Vissa av dessa skrönor har överlevt ända in i vår tid och den som vill få den verkliga bilden av det tämligen torftiga hov som fördes i Führerns krets kan läsa hans sekreterare Tradl Junges memoarer eller Albert Speers dito.)
Efter kriget bytte William Patrick sitt efternamn (liksom sin far) till Hiller därefter ändrade han det igen till Stuart-Houston. Han talade aldrig mer offentligt om sin farbror. Han bosatte sig på Long Island, New York, gifte sig och fick fyra söner: Alexander Adolf, Louis, Howard och Brian.
William Patrick gick ur tiden 1987 som något av en gåta. Han var en motsägelsefull man och vi vet inte om han var övertygad nazist eller inte. Han deltog förvisso i partidagar och dylikt under 1930-talet men som det verkar mest av opportuna skäl – han blev aldrig aktiv nazist. Han deltog senare i kriget på USA:s sida som matros. Samtidigt döpte han sin förstfödde son till Adolf.
Sönerna lever vad jag vet fortfarande (utom Brian som dog i en bilkrasch 1989) och den siste av dem är endast fem år äldre än jag själv. De bor fortfarande på Long Island, Adolf är socialarbetare för vietnamveteraner och de övriga driver en trädgårdsfirma. Ingen av dem har barn vilket gör att deras släktgren dör ut med dem. En sägen gör gällande att de ska slutit en pakt för att inte föra Hitlers blod vidare, något som förnekas av den äldste brodern Adolf.
Varför skriver jag om det här? Spårar jag måhända min egen barndoms frustration i ett olycksaligt efternamn? Nja, det här med efternamnet är tämligen enkelt. Farfars far hette Adolf Nilsson. Vissa av farfars syskon tog Nilsson, andra Adolfsson. En ålderdomlig stavning av Adolf är Adolph och båda förekommer i arkiven. Man gjorde helt enkelt som man ville, på den tiden. Vissa i släkten heter fortfarande Nilsson, andra Adolfsson, Adolphson eller Adolphsson.
Några av släktingarna på 1800- och tidiga 1900-talet utvandrade till USA, en viss Felix Nilsson exempelvis. Emigranter till nya världen klev ofta i land inte långt ifrån Long Island.
Så, påminner jag mig om i ett försök i att landa denna i mitt eget tycke lite märkliga bloggpost, jag kanske helt enkelt borde fokusera på något av mina andra smeknamn från 1970-talets mitt: Jesus. För hur det än är kan man inte enbart skylla på arv och miljö när det kommer till den vuxnes gärningar. Det handlar om val och handlingar begångna utfrån vissa förutsättningar.
Ett namn betyder mycket. Samtidigt är det viktigt att forma människan bakom det. Jag övar ibland detta med mina elever. Vem som helst kan öva sig i det – det är väldigt enkelt.
Prova att med jämna mellanrum ställa dig upp i en offentlig miljö och högt säga vem du är. Och gör det som om ditt namn verkligen betyder något för dig. Ingen ska behöva skämmas för saker släktingar eller landsmän har gjort. Det är bara en lumpen härskarteknik att ta till sådant. Det är därför jag tycker den där övningen är bra. Övningar av det här slaget höll man förövrigt inte på med i skolan på 1970-talet, ska sägas.
Jag är numera trygg i mitt namn. Det gick rätt fort att komma över den lite jobbiga perioden på mellanstadiet. Jag vet numera det mesta som är värt att veta om mitt ursprung förutom gällande Chicago-släkten, vilken alltjämt lockar mitt intresse.
Post scriptum: Jag minns henne ännu, den gamla damen. Hon som stod före mig i kön för att betala notan på en restaurang. Hon skulle just signera kvittot. Servitören var stressad och manade på: jaja – sätt en kråka bara! Damen hejdade sig och fixerade vederbörande strängt:
En kråka? Det är min namnteckning vi pratar om!
Källor:
Det är fascinerade vad kan få fram genom några klick på internet. Men jag vill inte länka i detta känsliga ämne – jag har redan nämnt några källor i texten. Det finns också flera biografier om Hitler men Bengt Liljegrens är väl värd att läsa för en nyfiken.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.