min sanning III

För, vad jag kan påminna mig, för första gången känner jag mig tvungen att nyansera ett blogginlägg. Jäklar vad mycket kommentarer jag fått på allehanda kanaler. Mycket pling i telefonen när jag satte på den i morse.

Nåväl. Människor måste tas på stort allvar. Även jag har ett ansvar för ord – så jag ska försöka bemöta det kommentarerna i huvudsak handlat om.

Låt mig först säga att jag inte anser mig bättre eller att jag har rätt och V fel. Det jag reagerar på är det aggressiva sätt som V-anhängare (jag vet ju inte vilka de är egentligen) ofta har.

Jag kan säkert vara nog så polemisk, provokativ, kanske arrogant i motståndarens ögon. Men aldrig att jag övergår till personangrepp, hatar eller hotar. Det förekommer återkommande hos V. Detta är kärnan i min kritik.

Jag kan absolut redogöra för vem som sagt vad i olika sammanhang. Men vad gäller händelsen på Lugnetgymnasiet gör jag med hänsyn till de inblandade inte det. Därmed är den saken fördigdiskutetad för min del. Vad jag själv kallats genom åren tar jag gärna upp med vänsterns ledning om de så önskar.

Det är inte synd om mig. Jag skriver ju det tydligt – jag ömkar mig inte, klär mig inte i någon kofta, är inte bitter. Jag redogör enbart för varför jag kommer att undandra mig debatt av det slag som ofta blir fallet med V. Min fru har dött, det är sant, jag är extra känslig och det kan vara en förklaring till min rektion, men det har strängt taget inte med detta att göra.

Jag är övertygad om att det är farligt att ägna sig åt den typen av retorik. Jag vill inte bekämpa åsikten i sig utan sättet på vilket den ofta uttrycks.

Jag redigerar inte det förra inlägget. Det var dock dumt av mig att blanda in Hitler. Meningen var att illustrera hur lätt det blir fel när vi flyttar utgångspunkten för debatten. Jag misslyckades och ber om ursäkt.

Även jag och mitt parti bär ansvar. Jag tycker vi tar det. Vi hetsar inte, vi kastar inte sten i glashus. Har något sådant skett: maila mig på fredrikadolphson@gmail.com så tar jag upp saken på medlemsmöte.

V borde också uppmana till sådan intern diskussion för ni har, även om det är lätt att ignorera saken enkom beroende på att det är jag som framför den, strukturella problem i partiet.

Människor blir ofta bedrövliga i sociala medier. Säkert jag med. Vi tappar ofta hövligheten och därmed något av medmänskligheten. Jag vill inte längre vara en del av det.

Jag är nämligen så gammaldags att jag vill vara kompis med människor, också med mina politiska motståndare. För så är jag uppvuxen och skolad. Det är den liberala världen jag tror på. I en blandning av åsikter men alltid i ett klimat präglat av respekt växer vi och utvecklas. Min äldste vän är helt klart vänster. Vi gillar ännu efter 40 år att umgås, vi tycker ännu genuint bra om varann.

Låt oss istället för att gasta på internet mötas i verkligheten. Kanske efter Corona återkommande träffas på en pub eller kafé för att föra tvärpolitiska samtal. Lyssna, prata, bli upprörda och kanske arga, bli vänner, skratta och vara sams. Det vore väl något? Hänger ni med vänstern? Kommer ni om Sd dyker upp? Och vad säger ni i andra partier?

Kram!