bild 70 – omvänd Sisyfos

Hur kan tillvaron bäst beskrivas? Som lidande enligt Buddha. Gör din plikt – kräv din rätt enligt politiken. Som tragedi, dystopi eller komedi enligt kulturen. Comédia Infantil är en roman av Mankell. Enligt baksidetexten handlar den om en resa genom kärlekens, barbariets och okuvlighetens växlande landskap på den afrikanska kontinenten. Jag tror jag ska läsa den.

The buck stops here är en fras som syftar på vems ansvaret egentligen är.

Jag läser för min dotter på kvällen. Hon är okoncentrerad. Pappa, (en vän) säger att de snackar skit om dig på internet. Det har (en vän)s pappa berättat.

Jag har under ett år bearbetat mitt livs största sorg. Jag känner att jag börjar bli ganska trött på alltihop, trött på mig själv, och att bearbetandet närmar sig sitt slut. Jag kommer säkert att på ett eller annat sätt återkomma till ämnet men detta är det sista kapitlet om Malins sjukdom. The book stops here.

Tiden efter begravningen var mycket präglad av flytten och orienteringen mot det nya i livet. Att komma in i nya rutiner. Att inte förlora sig i dystra tankar när man inte hela tiden är på språng och därför plötsligt finner sig ha tid över att tänka, känna och grubbla. Att uppleva allt utan Malin en första gång. Att tvinga sig att äta och träna för att inte bli sjuk och ämlig, att komma in i gängorna.

Men nog var det lättare att efter hennes bortgång slippa tänka eller känna, att istället fylla tiden med måsten, järn i diverse eldar och bollar i luft. Men förr eller senare måste man återvända till en långsiktig rutin. Till ett vardagsliv. Till ett liv.

Jag har under året som gått reflekterat över frågorna jag aldrig ställde. Hur man gör som ensam förälder, hur man flätar hår. Det går ju inte längre att säga “fråga mamma”. Insikten att jag aldrig mer kan säga så var tung. Och något man verkligen inte får göra, inte under några omständigheter, är att för att genomdriva sin vilja säga saker i stil med det hade mamma också tyckt. Big no-no, på det.

Hur kan man någonsin bli arg på ett barn som förlorat sin mor? Det går inte. Samtidigt riskerar man, om man aldrig skärper tonen, att skapa odrägliga individer som under återstoden av sina liv kommer att identifiera sig som människor som får göra som de vill eftersom det är så fasligt synd om dem.

Hur hanterar man hennes grejer som ännu finns kvar i hemmet som kläder och morgonrockar? Jag luktar på dem. Visst dröjer det sig ännu kvar en doft… av henne? En kvinnas doft.

De ändlösa frågorna som alla är utan svar. Jag kände mig till sist driven till nära galenskapens gräns av grubblerierna. Vid urnnedsättningen, som ägde rum i oktober på hennes födelsedag, hade jag inte mycket kraft kvar. Jag har förresten ännu svårt att besöka graven – meningslösheten blir så tydlig när jag är där. Platsen innebär mest en påminnelse om en ett liv som kunde ha varit.

Lugnet har lagt sig. Vardagen flyter för det mesta på i sin lunk men bitvis är det tungt, som att bära på en kvarnsten runt halsen. Jag tar emellanåt dåliga beslut. Kämpar mot tröstlösheten. Mot meningslösheten. Men då finns han där, min inre Winston, och viskar till mig. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender,

Jag fascineras av kvinnor. Jag älskar ett knivskarpt intellekt och en vacker insida. När jag tänker på dessa ting inser jag att jag nog får vara glad att jag träffade rätt åtminstone en gång. Det är inte alla förunnat. Men Malin uppmanade mig, på det tydliga vis som var så utmärkande för henne, att efter hennes bortgång låta henne ingå i frasen i ljusaste minne bevarad.

Man kan inte hålla på och älska en avliden människa, som hon på sitt likaledes typiskt krassa vis också uttryckte det. Det är svårt. Jag tänker på henne varje dag. Och visst är minnena ljusa.

Ibland känner jag mig som Henry Ford. Jag står vid ett löpande band och gör mekaniska rörelser medan livet rusar förbi. Henry Ford är också karaktären i Huxleys roman Du nya sköna värld. Berättelsen beskriver en framtid där barn inte föds utan skapas och redan under graviditeten anpassas till sin kommande plats i samhället. Lite som närThe Matrix möter Handmaids tale , ungefär. Okej, nu är jag antagligen lite väl dramatisk och inte så lite drabbad av coronadepression. Inte borde jag heller stanna i känslan från Waughs roman En förlorad värld (även gestaltad i världens bästa TV-serie). Istället kommer angenämare vision för mig.

En gång i bloggens linda berättade jag om en äldre, grånad, mycket dement, gentleman. Denne facinerande man återfanns på en plats där jag i min ungdom arbetade. Jag tror han var flyktigt bekant med far och att jag därför blev uppmärksammad på hans existens. Men vilken existens.

Varje dag dök han upp iklädd klassisk kritstrecksrandig kostym, vattenkammad och med nejlika i knapphålet. I ett moln av au de cologne skred han fram till sin fru, som också fanns på hemmet, och uppvaktade henne. Varje dag hade han tack vare demensens dimmor fullständigt glömt att de redan varit gifta i minst femtio år. Varje dag träffade han likt en omvänd Sisyfos på nytt sitt livs kärlek.

Jag minns att när jag från baksidan av min städvagn betraktade skådespelet tänkte att det var vackert, att på det viset ville också jag möta ålderdomen och småningom sluta mina dagar. Så blev det inte. Men när jag nu åter tänker på mannen i den kritstrecksrandiga kostymen inser jag att det egentligen inte finns någonting som säger att det inte fortfarande kan bli så. Trots allt, för att fortsätta droppa filmreferenser, Love is all around.

Hur klyschigt det än låter så handlar denna min sista cancerspaning inte om så mycket annat än att det som återstår för mig är att spela den hand jag fått mig given.

När jag ser in i hennes stora, oroliga, tårfyllda ögon känner självföraktet inga gränser. Vad i helvete håller jag på med, säger jag till mig själv. Jag tar ett djupt andetag och berättar för henne att så är det ju inte. Jag debatterar offentligt och ibland blir människor arga. Ibland gör också jag fel. Även om det är sällan förekommande. Mitt försök till humor faller platt. Hon skrattar inte, väntar en stund under tystnad innan hon säger sin åsikt.

Jag vill inte att folk ska vara arga på dig på internet. Kan du inte sluta?

Älskade lilla dotter, det var ju inte så här det skulle bli. Du får ju inte växa upp med en rädsla för samhällsengagemang. Det är illa nog att växa upp utan mamma. Jag lovar högtidligt att sluta och berättar att jag ringt till kvinnojouren och erbjudit mig att bli volontär. Det låter mycket bättre än att gräla på internet, säger hon och somnar nästan genast.

Själv ligger jag länge vaken.

Jag har under mitt liv lärt mig den stenhårda vägen vad som är viktigt. Vad som verkligen betyder något. Ändå gör jag om samma gamla misstag. Gång på gång. Det, lär oss Einstein, är definitionen av enfald. Jag vill inte vara enfaldrig så jag inser att jag måste förändra mitt fokus, hur jag lever och hur jag är. Det är något som borde skett för länge sedan.

Det duger inte med läpparnas bekännelse, nu gäller att gå från ord till handling. Jag lägger omedelbart ner det offentliga debatterandet. Allt gnäggande på internet. Dagen ska både sluta och börja i harmoni. Arga, ofta osanna eller tillskruvade meddelanden ska inte längre få finnas i min telefon vare sig när jag somnar eller när jag vaknar. Mitt samhällsengagemang finns kvar men det andra slutar. Nu.

Ett löfte till ett barn bryter man inte lättvindigt.

Bäste potentielle läsare – nu är det faktiskt slut. Ja, inte bloggandet i sig, men det om Malin, oss och hennes bortgång. Hon finns kvar hos oss, i ljusaste minne bevarad, men det är dags att lyfta blicken, sluta med destruktivitet och ömkanden, det är tid att göra nya erfarenheter.

Tack för alla kommentarer, gillanden och uppmuntran jag fått i det här ämnet. Det har betytt mycket att ni funnits där, i verkligheten och på nätet, under detta år.

Livet, som jag ser det, är på samma gång både en barnsligt rolig komedi och nattsvart tragedi. Men dystopi, nej, det går jag inte med på. The buck stops here. Ansvaret för vad som kommer är mitt. Litteraturen och musiken hjälper mig att ta det, för vilket jag är evigt tacksam.

Det finns ju, när allt kommer omkring och för den som orkar lyfta blicken, så oändligt mycket skönhet här i världen.

Vamos a la playa.