I kungliga huvudstaden spred sig paniken och ett intensivt arbete för att på olika sätt försöka övertala upprorshären att stanna vid Stäket utanför Stockholm och därifrån skicka in en grupp till förhandlingsbordet inne i Stockholm pågick.
Regeringen förberedde samtidigt också sitt försvar. Södermanlands regemente drogs samman vid Norrtull. Upprorshären lovade också att stanna utanför staden – ett löfte de svek och framryckningen mot Norrtull fortsatte.
I detta kritiska läge red självaste konung Fredrik I ut för att möta upprorsmännen. Det fördes samtal med representanter för flera socknar och med ledarna Wrangel och Schedin. Flera ståndspersoner som hållits som gisslan släpptes samtidigt som tonen skärptes från regeringssidan.
En elva man stark grupp sändes in till Stockholm för att förhandla med riksrådet och regeringen. Ett viktigt krav från regeringssidan var att dalkarlarna måste stanna utanför staden vilket motiverades med att man inte ville äventyra de pågående fredsförhandlingarna med Ryssland.
Detta ignorerades dock och upprorshären passerade ett passivt försvar vid Norrtull. Detta ställde regeringen inför ett dilemma huruvida man skulle bruka våld eller inte, Riksrådet ville sätta hårt mot hårt men kungen motsatte sig allt våld.
Händelserna eskalerade ytterligare när upprorshären forcerade grindarna vid Karlberg. Därmed hade upproret nått slutdestinationen Stockholm. Frågan på allas läppar var vad som skulle hända nu?
Schedin och Wrangel beslutade att man inte skulle fortsätta fram till slottet utan göra halt vid Norrmalmstorg. Man upprättade sitt högkvarter i cedercreutziska huset.
Stockholm behärskades nu av en allmogehär från Dalarna och kungen var i praktiken fånge i sitt slott. Men dalkarlarna var trötta och hungriga, förhandlingarna blev inte klara samma kväll och man saknade en karismatisk ledargestalt. Man gick till vila denna kväll när man man verkligen hade initiativet utan att utnyttja läget.
På kvällen nästa dag, den 21:a juni, anlände tolv fartyg ur flottan till Stockholm och plötsligt hade regeringssidan militär överlägsenhet. Samtidigt som förhandlingarna återupptogs, bland annat meddelades att successionsfrågan nu var helt är knuten till fredsförhandlingarna med Ryssland och därför skulle komma att dra ut på tiden, gjorde sig militären redo att slå ner upproret med våld.
Schedin arbetade under tiden för att försöka få en överenskommelse till stånd. Man backade från kraven i successionsfrågan men behöll de övriga. Men snaran började dras åt. Samtidigt som villkoren för upprorshärens återtåg diskuterades så förde regeringssidan in trupper i staden vilket medförde att upphetsningen åter steg.
Nu tog de mest radikala över ledningen för upproret och man började besätta de närliggande gatorna kring Norrmalmstorg. Regeringstrupperna försökte avväpna så många som möjligt och dalkarlarna började ana oråd och sände därför åter en beskickning till kungen att förhandla om fri lejd ut ur staden.
Svaret blev att man måste vara ute ur staden senast kl 17. De som följde detta ultimatum skulle erbjudas “pardon” medan övriga skulle betraktas som rikets fiender och behandlas därefter.
Upprorsmännen lät sig dock inte skrämmas utan förhandlingarna bröt samman. Schedin gjorde inget för att lugna hären i detta tillspetsade läge. Militären försökte inledningsvis utmanövrera bönderna men när detta inte lyckades utbröt skottlossning.
Bönderna svarade med att avfyra en av de erövrade kanonerna varvid striden bröt ut på allvar och inledningsvis var upprorshären framgångsrik. Uplands och Västmanlands regementens infanterister vägrade skjuta då de kände sympati för upprorets sak och Livregementet flydde.
Upprorshären förmådde dock inte utnyttja situationen, framförallt beroende på bristen av militär erfarenhet och ledarskap, vilket fick till följd att regeringssidan vann dyrbar tid. När Västgöta kavalleri och Älvsborgs regemente slog tillbaka upplöstes hären i vild flykt och upproret var i praktiken krossat.
Uppgifterna om antalet döda och sårade bönder varierar men brukar anges till ett 50-tal döda och 80-tal sårade. I de efterföljande rättegångarna blev det domstolens främsta uppgift att försöka skilja ledare och uppviglare från den stora massan vilken ansågs tämligen oskyldig.
Kung Fredrik I ville framfara milt och utan dödsdomar men resultatet blir ändå sex sådana. Bland dödsdomarna återfanns bland annat “bondegeneralen” Gustaf Schedin och bondeståndets riksdagsman Skinnar Per Andersson.
Carl Gustaf Wrangel var den egentlige ledaren för Dalupproret även om Gustaf Schedin utåt framstod som dess ledare. Wrangel var inte vuxen denna uppgift, vilket bland annat visade sig den 22 juni, då han gjorde misstaget att uppvakta kungen. Under sken av en middagsbjudning blev han kvarhållen och kunde på så sätt inte leda upprorsmännen i striden på Norrmalmstorg.
Från slottet skickades han i fängelse och straffades därefter med 20 dygns vatten och bröd samt livstids fängelse på Marstrands fästning. Han benådades 1751, då Adolf Fredrik kröntes.
Regeringen beslutade också att skicka trupper till Dalarna för att förhindra ytterligare oroligheter.
Även om myndigheterna slog ner upproret tämligen hårt så lyckades det faktiskt åstadkomma en rad förbättringar. Bondeståndet generellt fick större politiskt inflytande genom tillträde till det så kallade Sekreta Utskottet. Man fick igenom sitt krav att erlägga skatterna i pengar, inte i natura, och man fick lättnader i regleringarna i gränshandeln med Norge.
I nästa del kommer vi att återvända till Falun och gruvdrängarnas ”buller” i staden efter att upprorsmännen dragit mot Stockholm.
relaterade blogginlägg:
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.