falun 1743 – del 5

1741 hölls landsting i Falun och Leksand. Mötet i Falun gick lugnt till och resultatet blev att fjorton socknar skrev ner sina önskemål och krav sammanfattat i 24 punkter.

Kraven handlar om att man önskar leva under samma förhållanden som rådde under Karl XII:s tid med en stark kungamakt – man är trött på det röriga adelsväldet som rått under frihetstiden. Man klagade också på soldaternas förhållanden och på kriget överhuvudtaget. Man var även missnöjd med de höga tullarna och den avbrutna handeln över gränsen mot Norge.

Särskilt viktigt var rätten att få utse sina egna representanter till riksdagen för att därigenom kunna framföra sina krav.

I Leksands sockenstuga gick det livligare till. Bönderna uppträdde hotfullt mot landshövdingen Carl Gustaf Wennerstedt – bland annat blev han hotad med en spikklubba som någon drämde i taket ovanför honom. Detta är något oerhört – att hota en högre ståndsperson.

Wennerstedt köpte för övrigt senare spikklubban för 9 daler silvermynt, och den är numera uppsatt i Svennevads kyrka, där Wennerstedt ligger begraven.

De närvarande bland bondeståndets riksdagsmän misshandlades då dessa ansågs medskyldiga för det misslyckade kriget. Dessutom ansågs de generellt ha svikigt sitt stånd genom sitt agerande i riksdagen.

På mötet krävde den uppretade folkmassan att de ansvariga befälen för kriget (generalerna Buddenbrock och Lewenhaupt) skulle straffas. Inga nya solder fick skrivas ut från Dalarna innan så har skett.

Huvudfrågan handlade dock om näringslagarna, skatterna och särskilt viktig var successionsfrågan. Dalkarlarna (det får nog betraktas som ett tämligen säkert antagande att merparten av människorna var män) ville ha kronprinsen i Danmark som kung även i Sverige då man ansåg att en återupprättad union med Danmark skulle gynna dem. Detta skulle även innebära ett större skydd mot Danmark, resonerades det.

Regeringens tronkandidat var hertigen av Holstein-Gottorp, Adolf Fredrik. Dessa ståndpunkter sammanfattades i det så kallade Dalebrevet som inte enbart hade stöd av bönder och allmoge utan även från bergsmän och soldater.

Från ungefär den här tidpunkten, juni 1743, verkar tron på att verka genom riksdagen gått förlorad. Nu var uppror enda vägen framåt.

Allmogen var inte helt oorganiserad. Två personer från samhällets övre skikt stödde deras sak. Det är bruksbokhållaren Gustaf Schedin och majoren Gustaf Wrangel. Dessa hjälpte till att organisera upproret i Leksand.

Man strävade efter att försöka sprida upproret till andra landskap och västerdalarna. Så började upprorshären röra på sig och första anhalten var Falun. Det är vid denna tidpunkt som Gustaf Schedin på allvar framträdde som ledare.

Regeringen i Stockholm svarade med att skicka ett varningsbrev där allmogens krav avvisades och vidare krävde man att landskapet ska fortsätta skicka soldater som tidigare. Både kung Fredrik I och regeringen försökte på olika sätt lugna invånarna i Dalarna – men man stod där fast vid sina krav.

I stället höll allmogen ett nytt möte i Lisselby i Leksands socken med anledning av de avvisade kraven samt att kriget på allvar brutit ut vilket medförde att man insåg att det från regeringens sida skulle anses som absolut vara nödvändigt att skriva ut bönder från Dalarna till krigstjänstgöring.

Vid mötet i Lisselby övertalades de som till äventyrs var emot uppror (vilket mest rörde sig om ståndspersoner och storbönder) att ansluta sig och efter Lisselbymötet är upproret ett faktum.

Landshövding Carl Gustaf Wennerstedt var sjuklig och svag, dessutom hade hans brev till kungen i vilka han bad om hjälp klingat ohörda. Han hade inte mycket att sätta emot upprorets krav.

Det upprorsmännen krävde var pengar, proviant, tillgång till Dalregementets ammunition samt ”man ur huse” i Falun. Väl i Falun lyckas Gustaf Schedin övertyga, tvinga, stadens ledande män till att underteckna kraven.

Medan upprorshären befann sig i Falun florerade många rykten, bland annat trodde man länge att hela bergslaget (alltså alla som arbetade med och i gruvan) såväl som stadens övriga män skulle tvingas delta i upproret och följa med till Stockholm.

Man skickade budkavlar till landskapets södra socknar och en beskickning skickades till Stockholm.

Efter många turer av förhandlingar så enades upprorshären, Falun och Bergslaget om att 20 kavallerister ur Bergsregementet och 6000 daler kopparmynt skulle tillfalla upprorshären.

När kraven är accepterade drog upproret vidare – Falun och bergslag hade köpt sig fria. Vissa ämbetsmän och ståndspersoner togs dock med som gisslan.

I Hedemora lyckades upproret förstärka vapen- och ammunitionsförråden och man kom överens om att var fyrtiofjärde man skulle ansluta sig till upproret.

Alla orter på vägen mot stockholm måste förhandla om hur mycket vapen, ammunition, pengar och män man skulle bidra med. Upprorshären växte alltså långsamt men säkert både genom tvång och frivillig anslutning.

Regeringen svarade med att skicka en beskickning som erbjöd nåd för alla i upproret som återvände hem, men erbjudandet förkastas.

I Sala nådded upprorshären den 15:e juni av ett nytt brev från kungen något mjukare formulerat – men med samma innebörd. Så hände något avgörande: ståndsriksdagen meddelade att om freden i kriget inte är helt sluten före den 21:a juni så var man beredd att välja kronprinsen av Danmark som svensk tronföljare.

Detta ställde saker och ting på sin spets – det handlade om upprorets vara eller icke vara. Med hot och misshandel slogs den opposition som var beredd att överväga de nya villkoren ner – Salas ledande män tvingades tillmötesgå upprorsmännens krav om manskap och proviant. Hären fortsatte mot Stockholm.