Konstruktivism

Inom den pedagogiska forskningen har en strid utbrutit. Eller utbrutit och utbrutit – den har nog pågått ett tag, fast lite i det tysta. Striden skulle kunna bli politisk, inte minst inför valet, men den har ännu inte fått någon större spridning utanför skråt. Resultat av pedagogisk forskning märks dessutom inte före teorierna blir praktik, när forskning blir skolpolitik och omsatt till förordnanden från Skolverket.

Det är det som har hänt nu, iallafall lite.

Striden handlar om den så kallade konstruktivistiska kunskapssynen som sedan 1990-talet varit dominerande i Sverige. Det rör sig om teorier som sedan 1970-talet i allmänhet men alltså 1990-talet i synnerhet präglat nya betygssystem, läroplaner, lärarutbildningar och skolpolitik.

Kort sagt, hur bland annat jag ska utföra mitt yrke.

Det kan vara värt att notera att pedagogisk forskning handlar om hur man lär sig, skolpolitik oftare om vad. Det är inte alltid bra när skolan blir politiserad men det beror kanske på perspektivet. På landsbygden innebär skolpolitik ofta var en skola ska ligga rent geografiskt, mer sällan om utbildningens utformning och innehåll.

Konstruktivism innebär tanken att det är eleven själv som utvecklar, konstruerar, kontrollerar, sitt lärande i interaktion med omvärlden och all undervisning ska syfta till att främja varje elevs lärande på sina villkor.

I mångt och mycket utgår denna kunskapssyn från den schweiziske forskaren Piagets teorier, en av de mest inflytelserika personerna i världen på området. Att en sådan utgångspunkt leder till politiska reformer i stil med friskolereformen är måhända inte konstigt. Och presenterat på det här viset så är det naturligtvis lätt att förstå att denna kunskapssyn passar som hand i handske med en liberal övertygelse.

Fast egentligen är tankegångarna inte nya. Som tidigare nämnts här på bloggen försökte redan Sokrates undervisa genom att ställa frågor för att ”likt en barnmorska dra fram de tankar som eleverna gick havande med”.

Nu har alltså kritik mot de nya svenska läroplanerna och betygssystemen börjat dyka upp. Det har gått tio år, det börjar gå att se tendenser och att utvärdera. Kritiken går ut på att elever i grundskolan får uppgifter som inte ens universitetsutbildade föräldrar kan lösa, att eleverna med dessa komplicerade uppgifter lämnas åt sitt öde att på egen hand lösa dem.

Just det kanske inte är en intäkt för systemets uselhet eftersom kunskap är färskvara, enligt metaforen att bilister har en ryttares vokabulär/referensram. Hursomhelst. Lös uppgiften, som man sa i det militära. Men det går inte att lösa uppgiften utan verktyg, kunskap eller kännedom om grundläggande fakta. Det vet militären.

Vad innebär egentligen utförligt och nyanserat?

Jag minns fortfarande när läraren på Lärarhögskolan (jag läste ett påbyggnadsår efter universitet 1996-97) med läpparna krökta i djupt förakt refererade till min förkärlek för den föreläsande metoden som ”Tankbilen”. Obra. Usch och fy. Inte hjälpte det att jag redan, under praktiken, rönt framgång och uppskattning för mina föreläsande lektioner. Nej, här var det Piaget och Vygotskij som gällde.

Jag håller mig på avstånd när det gäller mina barns lärande. Inte för att jag inte bryr mig, så klart, utan av respekt för mina kollegor på grundskolan. Jag förstår inte riktigt deras arbete. Det tycks som de, liksom förövrigt en del kollegor på gymnasiet, håller på att matrisa ihjäl sig.

På det mer anekdotiska planet kan anföras att när Dotter 2 närmade sig betygen i årskurs 6 förändrades hennes inställning till skolan. Glädjen, nyfikenheten och frimodigheten ersattes av rädsla för att bli bedömd, att misslyckas, att inte passa in.

(Åh, vad jag känner igen mig i min egen barndom. Fast tvärt om – se relaterat blogginlägg).

Hon har det lite knaggligt med matten, dotter 2. Liksom sin far, kan nämnas. Hennes fokus ligger nu helt på betyget, inte på kunskap eller lärande. Så fungerar nämligen betyg. Jag har alltid sagt till mina barn att jag struntar i betyg, att det är inte alltid kul i skolan men att det viktiga är att de lär sig saker. I synnerhet matematik och svenska.

Men vad är egentligen kunskap? Och hur mäter man den? Går det ens? Jag tror faktiskt inte det. Åtminstone inte i det korta perspektivet. Efter en universitetsutbildning kanske min och elevens kunskaper kan mätas.

Dotter 1 frågade mig nyligen vad hon får i belöning om hon når betyget A i något ämne. Belöning? Av mig? Jag förstår inte frågan. Vad har dina betyg med mig att göra? Vill du nå höga betyg så satsa på det, vill du inte så låt bli. Någon belöning blir det i vilket fall inte tal om. Det är ditt liv, och din framtid. Jag hjälper dig gärna och pekar på möjligheter och konsekvenser. Min uppgift är att hjälpa dig till flygfärdighet. Så här lagar man en schysst carbonara och så här viker man tvätt.

Nå, jag föreläser på. (Inte bara, givetvis. Kopplat till arbete med uppgift, inläsning med mera). Som jag alltid gjort. Jag gör det för att förse elverna med verktyg och grundläggande fakta och begrepp. Men jag följer upp föreläsandet med uppgifter, handledning och respons på olika sätt.

Respons och handledning måste vara välmenande och konstruktiv. Det gäller att undvika att eleven/dottern/personen går i försvar istället för att vilja utvecklas. Här kanske konstruktivismen är något på spåret. Frågan är hur man når dit.

Respons är färskvara och bör så långt det är möjligt ges i direkt anslutning till det beteende man vill påverka. Man kan i sin respons ibland göra misstaget att försöka tänka åt dottern/eleven. Men det handlar om att få eleven/dottern att tänka själv. Ordet pedagog kommer förövrigt från grekiskan och betyder ”leda barnet”.

Och, viktigast av allt, man måste, när man ger respons, drivas av en uppriktig vilja att hjälpa. Annars är det ingen idé. Kanske är det här någonstans den konstruktivismen gått vilse. Men det borde ju inte finnas någon större motsättning.

Jag har svårt att diskutera, teoretisera, mitt yrke. Därför låter jag oftast bli. Som jag lite skämtsamt brukar säga till mina lärarkandidater: det enda jag inte lär ut är briljans. Finn dig själv i det du gör och därefter antingen slutar du eller älskar det.

Jag avslutar detta med några tillspetsade påståenden som inte enkelt låter sig pressas in i något politiskt partis skolpolitiska program.

– Jag gillar inte betyg som egenvärde. Jag gillar inte likriktad massmatrisism. Vi borde arbeta lite mer med tilliten till professionen istället.

– Förstelärar-reformen är ingen bra reform.

– Det bör vara insyn i alla skolors verksamhet.

– Skolan bör bara statlig fast med många utövare.

– Vi bör fundera över hur mycket man ska anpassa villkoren för den enskilde eleven. Hur mycket kan man anpassa undervisningen innan betygssystemet förlorar sin opartiskhet? Vi kan ge valfrihet i när prov skrivs, längre skrivtid, flexibel inlämning, er erbjuda specialpedagoger, möjlighet att sitta i ett eget rum, uppdeladexprov, låta någon gå etc 5:e år…jag vet inte hur många gånger jag stött på påståendet det känns inte bra att skriva provet i dag…

Som man bäddar får man ligga. Det enda jag säger att om man tillämpar en mall, norm, som betyg innebär, kan man inte underlätta för vissa, men inte alla, hur mycket som helst innan mallen inte går att använda rättvist. Då får man byta mall.

För att inte framstå som alltför bitter säger jag som vanligt: jag har jobbat sedan 1998. Jag gillar mitt jobb. Det är mycket jag inte gillar men jag gillar mig själv i klassrummet. Det räcker långt.

Konstruktivismen har nog sina förtjänster. Men snart kommer säkert nya rön, det är ju så forskning fungerar.


Relaterade blogginlägg

Mattis fråga


Källor

Lundberg: Motivationskoden

Wigforss: Alternativa fakta

Wikipedia