Mattis fråga

En av mina gamla vänner heter Mattias Cederberg.

Vi umgicks intensivt på högstadiet och på gymnasiet. Han betydde mycket för mig, då. Sedan valde vi olika banor i livet: jag studerade i Uppsala och han blev professionell musiker i Tyskland.

Många, ja nästan alla, av mina äldsta vänner var, eller är, vänsterorienterade. De visste givetvis att jag inte var vänster, men vi talade inte så ofta politik. Dels var jag inte politiskt engagerad på den tiden och dels följde jag salig mors råd att inte döma mina vänner efter politiska åsikter.

Det rådet har jag följt senare i livet. Och det försöker jag fortfarande göra.

Sedan jag blev aktiv i partipolitiken, och därmed öppen med mina åsikter, är det vanligare att vänner, kollegor och givetvis andra politiskt aktiva reagerar. Många reagerar ofta negativt, ibland direkt aggressivt.

Jag vet ju att jag kan vara polemisk, provocerande och ibland arrogant.

Skillnaden mot förr är att jag numera försöker ta debatten och stå upp för min övertygelse. Konsekvensen blir att jag blir ensam. Människor tar i högre utsträckning avstånd eller fördömer mig.

Jag har mött förolämpningar, anklagelser eller ”funderingar” över min mentala hälsa. Inte ovanlig är frågan hur det är möjligt att jag, som ju verkar vara så trevlig, vettig och kul i övrigt, är liberal.

Förra veckan skrev jag ett blogginlägg och delade här och där. Sedan även en artikel som diskuterade påståendet att resurserna till skolan inte minskat. Det blev en jobbig helg.

Reaktionen blev rätt tuff. Jag fick föra flera olika parallella diskussioner där tonen (vilket kan vara svårt att avläsa i text) ofta var allt annat än nyanserad. Jag bestämde mig efter det för en sak: nu håller jag mig här på bloggen eller i verkliga livet för politisk debatt.

Men min gamle vän Mattis tog sig faktiskt tid att ställa en nyanserad fråga. Och den förtjänar att tas på allvar. Så här skrev han i en av diskussionerna:

Får jag fråga en sak Fredrik? Kanske naivt men jag är ändå nyfiken. Från ett helt subjektivt perspektiv, mitt eget, upplever jag at samhället som vi båda växte upp i funkade rätt bra. Jag minns Kvarnbergsskolan med bara 54 elever men som ändå hade ett eget skolbilbliotek, kommunala musikskolan där jag fick min start i det som senare blev mitt yrke. Möjligheterna till att delta i en massa aktiviteter i kommunal regi. Sjukvård och tandvård som verkar att ha haft tillräckliga resurser osv. Självklart var jag ju barn under stor del av den här tiden och det bidrar väl till subjektiviteten, men jag minns även som 20-åring hur jag behövde hjälp från soc på sommaren och hur det då ver en helt annan värld än bara 7-8 år senare hos samma myndighet…vänligt, stödjande mottagande förvandlat till misstänkliggörande och skuldbeläggning…hur som helst verkade samhället ha funkat ok under vår uppväxt och det verkar att ha förändrat sig, om jag ser på hur verkligheten ser ut för de flesta. Om jag tittar på min egen sektor är läget på de flesta håll rent katastrofalt, skola och sjukvård verkar brottas med jätteproblem och äldrevården likaså. Subjektivt tycker jag att det ser ut som om samhället har blivit mycket mindre solidariskt och att samhällsklimatet i stort har blivit mycket hårdare. Jag tycker inte att det är bra att ha ett osolidariskt och hårt samhällsklimat och jag tror att det beror på en politisk förändring de senaste 20-25 åren. Jag tycker det ser ut som att den nyliberala riktningen har varit orsaken till förskjutningen, oavsett färgen på regeringen, och jag tycker att förändringen har varit till det sämre. Jag frågar mig hur du ser på det hela? Som socialliberal, lärare och historiker? Tycker du det är bättre idag? I så fall, vad var det som var kass tidigare? Om inte, vad tror du att det beror på?

Jag ska försöka att svara dig, Mattis. Självfallet är jag i mitt svar lika subjektiv som du.

Jag delar inte din (i mina ögon) romantiserade syn på 1970-talet. Jag tyckte det var hemskt att växa upp då. Jag brukar lite skämtsamt säga att det var två saker som var bra i 1970-talets Sverige: Valsegern 1976 och Leksands IF.

Att jag vantrivdes under 1970-talet, men älskade det mer liberala 1980-talet, gör det mig medskyldig till den utveckling till det sämre som du beskriver? Hur det än är med det: det är därför jag är liberal.

Jodå, nog funkade samhället rätt bra på 1970-talet. Men det gör det nu också. Hyfsat, iallafall.

Relativt sett var samhället bättre på medeltiden eftersom den genomsnittlige medborgaren då hade, när alla nödvändigheter för livets nödtorft var avklarade, mer att spendera på nöjen och självförverkligande än i dag.

Förstår du problemet, Mattis?

Mina barn går, och kommer att gå, på en friskola med estetisk inriktning eftersom det passar dem. Skolan är lite större än Kvarnbergsskolan men samtidigt liten och mysig. De blir sedda, känner sig trygga, får ägna sig åt olika resor, estetisk verksamhet men skolan har tyvärr inget eget bibliotek.

Generellt sett har skolhälsovården och pedagogisk personal idag större resurser och mer anpassad utbildning att se barn med särskilda behov än på 1970-talet. Men säkert fanns det fler vuxna i skolan då, vilket kan, men inte behöver, vara en god sak.

Vad gäller tandvård och sjukvård har jag haft förmånen att se båda från insidan de senaste åren. En stroke och komplicerad tandoperation krävde det. Och jag är oerhört imponerad över vården jag fått.

Tyvärr dras landstinget Dalarna med en miljard i underskott och jag är förvånad över att väljarna fortsätter ge (S) förtroende efter 70 år i maktställning. Men man får respektera demokratin.

Staten kan inte låna, som på 70-talet, till välfärd. Det är att inteckna sina barns framtid. Att då öppna upp för alternativ, privata såväl som offentliga, är en tydlig socialliberal politik.

Jag sitter i socialnämnden här i Falun. Jag har också en nära vän som arbetar där. Att påstå att myndighetens bemötande från politiker och tjänstemän är, och jag citerar dig, präglat av misstänkliggörande och skuldbeläggning låter i mina öron som en grov generalisering och slag i ansiktet på alla de som kämpar hårt med detta oerhört viktiga jobb.

Det betyder inte att din upplevelse inte såg ut så. Men i min värld var det bemötandet vanligare under 1970-talet när ingen myndighet eller offentlig näring enligt Babels hus-principen behövde bry sig om vad människorna tyckte om deras bemötande av dem.

För det fanns inget alternativ. Det fanns ingenstans att ta sina klagomål. Det var bara SJ som körde tågen. Alternativet var att gå.

Nej, det är långt ifrån perfekt idag. Men det var ta mig tusan inte bättre förr. Det är konservativt att resonera så.

Så till din sista fråga. Vad var det som var dåligt förr?

Under 1970-talet fanns det i Sverige dåligt utrymme för individen. Allt, eller mycket, sköttes med gruppen som norm. Tar vi skolan som exempel: individens behov var ointressanta. Jag själv hade lyckats mycket bättre i dagens skola än i den jag själv gick.

Jag hade svårt med finmotorik. Jag kunde inte, ville inte, sy en fruktväska på förskolan. Jag kunde mycket annat, men just det kunde jag inte. Och det var testet för att avgöra huruvida man var skolmogen, eller ej.

Alltså fick jag gå ett år till i förskolan.

Jag fick inte tycka något om det. Inte mina föräldrar heller. Det bestämde myndigheten enligt den norm som fastslagit hur ett barn skulle vara. Idag finns sexårsverksamhet, temainriktningar på förskolor och skolor, genus, antirasism och mycket annat.

Men på 1970-talet drog man sig inte för att stjäla ett år av mitt liv. Jag blev på grund av debaclet med fruktväskan en självuppfyllande profetia, jag anpassade mig till dem som jag gick med och utvecklades därför senare.

Jag minns det så oerhört väl. När jag äntligen fått klart fruktväskan ett par veckor efter alla andra (nåja, salig mor sydde väl det mesta) och stolt överräckte den till min förskolelärare underkändes jag eftersom väskan saknade knapp.

En knapp måste väskan ha. Det skulle alla väskor ha. Hur skulle det annars se ut?

Där stod den 6-årige Fredrik. Helt tom på känslor. Jag minns det som i går. Jag kom mig inte ens för att börja gråta av uppgivenhet. Det blev till att gå om ett år. Att fundera över det jag faktiskt åstadkommit istället för det jag inte klarat medgav inte normen.

Jag fick under grundskolan inte möjlighet att spela musik eller utöva idrott med mina jämnåriga klasskamrater utan blev hela tiden hänvisad till barn som var ett år äldre vilket medförde att jag utvecklades senare eftersom jag alltid var sämre än de som var lika gamla som jag.

All kunskap mättes genom prov. Orkade, ville eller kunde du dunka in kunskaper för att senare kräkas upp dem på ett papper inom en given tidsram var framtiden din. Om du inte stack ut allt för mycket.

Det jag var bra på, muntliga framföranden, räknades inte lika högt utan sågs ofta som en nödlösning när läraren inte orkade, eller hann, rätta prov. Men detta kunde inte ligga till grund för bedömning enligt myndighetens principer.

En sak var dock bra med förseningen: jag fick lära känna dig, Mattis. Men jag skulle också kunna rada upp massor med internationella exempel på varför jag anser att individen alltid står över kollektivet eller exemplet framför generaliseringen.

Men jag nöjer mig med att säga att mina upplevelser formade mig till liberal, mer exakt socialliberal, i mycket större utsträckning än min uppväxt och uppfostran. Något som jag inte tror mig kunna säga att i motsvarande grad skett med mina gamla vänsterpolare från Falun.

Men säker är jag naturligtvis inte.

Allt gott till dig, Mattis, och vet att jag fortfarande är imponerad av dig. Imponerad, som jag är av alla som lever sin dröm.

Kram!