Tjänande öden

Att sluta. Det är ingen lätt sak.

Alla avslutar någon gång sin anställning, sitt uppdrag eller till slut hela stund här på jorden. När någon hedras efter sin bortgång, kanske genom en flagga halad på halv stång eller genom spår i arkiv, är det en viktig, mäktig sak. De människor jag möter i arkiven har för en länge eller kortare tid sedan lämnat oss, ändå är det som de talar till mig. Genom paragrafer och formalia framträder starka känslor och färgstarka människor.

Den 5:e februari 2015 flaggade rådhuset i Falun på halv stång. Vissa började genast skämta och i lättsam ton spekulera över orsaken. Månne sörjde man stadens ekonomi? Jag vet inte vem som gått ut tiden vid tillfället, men jag gjorde som jag alltid gör: stannade till och tog av mig mössan. Reflekterade lite över dem som förlorat en arbetskamrat, vän eller anhörig.

Den 14:e november 1918 flaggade rådhuset i Falun på halv stång, stadsfullmäktige hade sorg. Grosshandlaren, tillika fullmäktigeledamoten, Karl Berg hade avlidit i Spanska sjukan. Stående, över partigränserna, samlades fullmäktige för att tillsammans sörja sin fallne kollega.

Stadsfullmäktige i Falun protokoll den 14:e november (1918 – min anteckning.)

Närvarande: Samtliga Stadsfullmäktige med undantag av Herrar Gezelius, C.A. Carlsson, Skarstedt, Axel Wallin, Minör och Ekman samt Fröken Holmquist, vilkas anmälda förfall godkändes. Å Magistratens vägnar tillstädesvar Herr Borgmästaren Johan Cornelius.

paragraf 230.

Efter att hava förklarat sammanträdet öppnat, höll Herr Ordföranden följande anförande, vilket av Stadsfullmäktige stående avhördes:

”Sedan vi sist vore församlade på detta rum, har Karl Berg skattats åt förgängesen, skördad av den farsot, som på senare tid härjat i vårt land och även i vår stad spritt sorg och försämning i vida kretsar. Karl Berg invaldes i Stadsfullmäktige vid de allmänna valen 1916 och har sålunda i nära två år tillhört stadsfullmäktigekåren. Redan 1917 den 11 oktober invaldes han i Drätselkammaren som förste suppleant och den 4 därpå följande december som ordinarie ledamot av Kammaren.

Länge var det honom inte beskärt att verka i det allmännas tjänst, men den tid, som han fick ägna sig däråt, vittnade om att man i honom hade att räkna med en framtidsman med förutsättningar till samhällsnyttig och framgångsrik verksamhet såväl i kommunala värv som i allmänna livet.

Karl Berg ryktes bort i sina bästa år. Med gott huvud och praktiskt blick förenade han lätthet i uttryckssättet, självständighet och frimodighet att uttala sin mening. Han var en god kamrat och som sådan ska vi sakna honom. Han skall hos oss kvarlevade ledamöter av Fullmäktige bevaras i ljus och aktat minne.

Att sluta kan alltså ha olika innebörd, det är något självklart för oss som lever här och nu. Och saker och ting måste ju rulla på, då som nu. Trots pandemi. Trots de anhörigas sorg.

Jag har en gång av personliga skäl avsagt mig alla mina politiska uppdrag, slutat helt enkelt. Men 1918 var det inte bara att sluta i fullmäktige om man än gång blivit vald – vilket protokollen vittnar om.

Till Utskottet hade för yttrande remitterats en från Stationskarlsförmannen J Persson till Fullmäktige inkommen ansökning om befrielse dels från uppdrag att vara stadsfullmäktig och dels från övriga från honom lämnade kommunala förtroendeuppdrag.

Sedan inom Utskottet upplysts, att sökanden utträtt ur det socialdemokratiska partiet, under vilket partis beteckning sökanden blivit vald till fullmäktig, beslöt Utskottet att med hänsyn till sålunda och i övrigt upplysta förhållande hemställa om bifall till ansökningen. Från detta beslut voro Herrar Sven Carlsson, M. Johansson och Hedblom skiljaktiliga, i det de båda förstnämnda önskat bordlägga ärendet för att bereda Utskottets ledamöter tillfälle att få av sökanden erhålla upplysning angående skälen för den gjorda avsägelsen och den sistnämnde velat hemställa om avslag å ansökningen, enär sökanden icke anfört något skäl för sin anhållan om befrielse från ifrågavarande uppdrag.

Enligt protokollet: Nils Nordenström

Den 17:e maj 2019 flaggade rådhuset i Falun på halv stång. Jag vet inte om skämten haglade i sociala medier också då – jag hade annat att tänka på.

Det rådhuset uppmärksammade var att tjänstemannen Malin Adolphson lämnat såväl sin tjänst som livet. Hon låg bakom utformandet av kommunens interna kontroll, bland mycket annat, och arbetade sedan en tid nära kommundirektören. Den här dagen var det hennes begravningsgudstjänst i Stora Kopparbergs kyrka.

Persson fick sluta sina uppdrag, verkar det, och var han blev av därefter vet jag inte. Förhoppningsvis framlevde han sina återstående dagar som en lycklig Stationskarlsförman.

Berg ansågs tydligen duglig av samtiden trots sin korta tid i det allmännas tjänst. Och han var även en god kamrat, vad det verkar. Något som är en fin sak.

Vad gäller Malin Adolphson kan jag på anmodan berätta mycket mer, men jag är rädd att det till sin karaktär blir både känslomässigt och anekdotiskt. Men också hon har för evigt lämnat spår i arkiven efter sig.

Rätten att driva, skämta och förlöjliga står i en demokrati över rätten att förbjuda det. Vi får, tack och lov, i yttrandefrihetens namn, håna och skämta om en flagga på halv stång. Frågan är måhända om vi bör.

Kanske finns det skäl, innan jag avslutar detta blogginlägg, att påminna sig om Harry Martinssons ord:

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.