Agneta och Mats

Två av mina politiska idoler, eller idoler överhuvudtaget, är dels min bänkkamrat i fullmäktige, Agneta, och dels det förutvarande kommunalrådet Mats.

Agneta och jag har delat plats i kommunstyrelsens utskott, Mats och jag är numera kyrkopolitiker tillsammans och vi ses alla tre på partimöten. Jag brukar tänka att alla, helst de som är skitsura i största allmänhet men på Centerpartiet i synnerhet, borde hänga lite med Agneta och Mats.

Mats är något av den gamla stammens gentleman. Omtänksam, stark och med en stor portion humor och självdistans. Agnetas politiska meritlista, som är lång, tänker jag här inte närmare beröra. Nej, jag vill istället berätta att jag fullständigt älskar henne på ett allmänmänskligt och själsligt plan. Alltid, när jag kommer flängande med andan i halsen, hälsar hon på mig på sitt glada, lugna och vänliga vis och med en moders omsorg står hon ut med mina infall.

De frågar alltid, båda två, verkligen genuint intresserade, efter hur det står till och hur flickorna mår, påminner mig om att familjen är viktigare än politiken. Dessa båda hedersknyfflar ingår i den exklusiva skara människor som inte glömt vad jag och barnen gått igenom, var vi kommer ifrån. De uttrycker återkommande sin glädje och uppskattning över att jag engagerar mig i partiet och politiken. De är glada för det jag gör, säger de, och har inga synpunkter på det jag inte gör.

Med värme och klokhet uttalar de sig på välmodulerat dalmål (Agneta skulle utan tvekan göra stor karriär som sagoberättare, vilket hon antagligen också gör i den inre kretsen), utan att för ett ögonblick ge avkall på sin integritet, de blir aldrig arga och är alltid pålästa och kunniga. De påminner mig om, var och en på sitt lugna sätt, hur saker är och hur man kan nå fram utan invektiv.

Om jag inte redan visste att de inte är intresserade skulle jag förorda dem som toppkandidater för kommunen, regionen och riksdagen. Och jag skulle kämpa för dem hela vägen. Det är sådana naturliga ledare som man vill följa. Nu är det istället de som kämpar för oss. (Detta ska inte förstås som att jag inte har förtroende för de kandidater som nu står eller kommer att stå i toppen av våra listor, jag uttrycker endast mina känslor för människor som är viktiga för mig.)

Jag är avundsjuk på deras närmaste som har ständig tillgång men gläds samtidigt åt de tillfällen vi delar. För så är det med dessa personer: det påverkar när man alltid hanterar världen med ett vänligt ord till alla och envar. Beväpnade med något som numera är alltför sällsynt, nämligen den gamla skolans hedervärda beteende, slår de åtminstone mig med häpnad. Det må låta konservativt eller till och med lite bittert: men de påminner mig om en tid när människor fick tala till punkt och ett handslag gällde.

Men jag lägger mer i detta. Mats och Agneta är exempel på politiker vi idag ser för få av. Genuint förankrade i bygden där de lever och verkar möter de varje dag de människor vilka påverkas av besluten de fattar. De är folkrörelsepolitiker som ägnat decennier år ideellt arbete. Detta är långt ifrån att vara en politisk broiler eller överklass. Det är att vara verkligt genuin och värt åtminstone min respekt.

Mats och Agneta är helt enkelt mina politiska föräldrar, och för det vill jag ödmjukt tacka. Jag kan ärligt säga att utan dessa föräldrar hade jag nog inte orkat fullfölja mina uppdrag. Och definitivt hade jag inte kandiderat för ytterligare en mandatperiod som jag nu gör. Utan ambition att verka någon annanstans än lokalt ser jag fram emot valet och därefter.

Tack Mats och Agneta!