blågul

Kommunikation är temat för dagen.

Sanningen är krigets första offer, sägs det ju. Det första en fiende angriper är vår kommunikation. Och all sådan sker numera via internet. Vad är beständigt, vad är trygghet? Och hur kommunicerar man med de som lever om hundra tusen år?

Nja, all kommunikation sker inte via internet, eftersom internet är sårbart. Rakel (RAdioKommunikation för Effektiv Ledning) är ett statligt system för radiokommunikation för samhällsviktig verksamhet, till exempel Polismyndigheten, Tullverket, Försvarsmakten, räddningstjänst, ambulanssjukvård, Kriminalvården, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, Trafikverket, SOS Alarm och kommunal/statlig krisberedskap (Wikipedia). Rakel är i alla högsta grad en kommunal angelägenhet.

När dessa rader skrivs har jag och mina glada sångarvänner i MDP åkt kortvasan. En underbar dag i frihet. Solen sken och var vi än vände oss mötte leenden och glada tillrop. Så hurtigt, så klämkäckt, så mycket pandemitrött svensk folkfest! Men plötsligt gick min inre sol i moln. Jag slogs nämligen av tanken att det kanske var sista gången på länge jag åkte Kortvasan i fredstid.

Jag går in på apoteket och frågar efter lopp-pulver. Typiskt mig. Personalen ser först frågande ut men förstår snart att jag menar schampo. Ett gissel för de mindre barnen som återkommer då och då ska nu botas. Mitt skämtsamma lynne bleknar bort. Hur länge är apotekets hyllor välfyllda när krigets realiteter skär av all import? Vem hindrar under sådana omständigheter desperata människor att plundra i jakt på livsnödvändiga läkemedel för sig själva eller anhöriga? Schampo mot löss. Vad är det mot exempelvis insulin, för den som är i akut behov?

Jag skojade i veckan med en ledamot i kommunstyrelsen. MP:s ersättare saknandes och man kallade in en från ett annat parti. När hen sa att ”jag sitter på en Mp-stol” frågade jag glatt om vederbörande satt på en pistol (säg det fort och det låter lika). Vi skrattade gott. Nu har den muntra stämningen klingat av. Det är stor skillnad på att sitta på en Mp-stol respektive en pistol. En fungerande opposition är livsnödvändigt för en demokrati. Ett skämt i fredstid (nåja) som minst sagt låter aningslöst några dagar senare när kriget rasar runt hörnet.

Nyckeln fastnar i låset på dörren till personalrummet och kollegorna skrattar. Varför använder du inte bara kortet, Fredrik? Jag skämtar, som vanligt, och säger att jag är så gammalmodig att jag föredrar nycklar. Men tänk så sårbara vi är. Det krävs inte mycket för att bokstavligen ingenting ska fungera. Knipsa nätet och elen så är vi tämligen analoga.

Det är många som jämför det som nu sker i Ukraina med Hitler 1938, Anschluss, Sudet, och allt det där. Man kan även jämföra med första världskriget. Med Tysklands stöd formulerade Österrike-Ungern, efter mordet på Franz Ferdinand, ett ultimatum som Serbien inte kunde acceptera om landet ville fortsätta vara en suverän stat. Med stöd av Frankrike uppmuntrade Ryssland Serbien att avvisa Österrikes ultimatum. Flera allianser som bildats under de tidigare decennierna trädde i kraft och inom några veckor låg stormakterna i krig. Ett krig som spred sig över världen.

Ryssland agerar idag med Kinas fulla stöd. Sanktioner lär inte bita särskilt hårt eftersom kinas inre marknad är större än den globala. Putin lär heller inte nöja sig med Ukraina och med de ”säkerhetspolitiska” krav Ryssland ställt på Europa och Nato så innebär allt sammantaget att långt fler stater, exempelvis Sverige och Finland, riskerar att få se sin suveränitet begränsad. Det kan en demokrati aldrig acceptera. Då återstår krig. Och även om kusinerna Gustaf III och Katarina den Stora redan på 1700-talet lovade varandra att fred för all framtid skulle råda mellan våra länder är jag inte längre trygg. 1990-talets glada dagar är över.

Jag har i hela mitt vuxna liv duckat för frågan. Men med ett instabilt EU, en vansinnig diktator i Ryssland försedd med en av världens största krigsmakter och en kinesisk plånbok har vi, som jag ser det, inget val. Vi bör gå med i Nato. Det enda argument emot man hört, att inte än mer destabilisera säkerhetsläget, tycks ha fallit. Kan det bli mer instabilt?

Ibland önskar jag att jag, liksom pappa, haft lejonparten av livet bakom mig. Att likt honom kunna ta dagen som den kommer eftersom han överlevt nåde världskriget och pandemin. Dör jag nu kan det kvitta lika, tycks han respektera. Kanske kan också jag tänka så när jag är nästan nittio år fyllda. Nu tänker jag istället på att säkerställa kommunens icke-internetbaserade kommunikation (Rakel). Jag funderar över den något filosofiska frågan om hur vi kommunicerar med människor som lever om hundra tusen år. De som får dras ned konsekvenserna av radioaktivt avfall eller rester av kärnvapens förödande kraft. Jag menar, vi kämpar ju fortfarande med att förstå vad våra förfäder för fem tusen år sedan skrev och lämnade efter sig. Det är knappt att vi förstår medeltiden.

Kommunikation är alltså temat för dagen. Jag gaskar upp mig. Det är värt att kämpa för. Så jag förnyar min prenumeration på lokal oberoende media, utbildar mina elever i källkritik, pratar med mina barn om vad som uttrycks på TikTok och hoppas att jag kan åka kortvasan i frihet nästa år.

Alternativet går nämligen bort. Fetbort.