grisbukten

En av de värsta saker som kan inträffa i en grupp är fenomenet grupptänkande. Det klassiska exemplet är när president Kennedy försökte störta Castro genom en iscensatt resning av exilkubaner. Det misslyckades ordentligt och händelsen är känd som Grisbukten.

Hur kunde det gå så som det gjorde? Allt fanns ju på plats: världens starkare militär och kretsen runt presidenten tillhörde eliten i USA. Alla förblindades av presidentens strålglans, ingen såg riskerna med planen. JFK tycktes oövervinnlig, närmast gudomlig. Hela gruppen fick hybris, man såg sig som starkast och smartast medan fienden betraktades som underlägsen. Besluten kom därför att baseras på önsketänkande.

Fenomenet kallas för ”illusionen av enighet” och innebär att man tror att man fattar objektivt korrekta beslut. Inga invändningar eller kritiska röster hörs, personliga tvivel hålls tillbaka, individerna i gruppen är rädda att uppfattas som besvärliga om man reser invändningar. Allt kvävs under kravet på konsensus och skulle någon ändå vara tveksam utses någon annan att diskret prata med vederbörande för att påverka i riktning mot konsensus. I fallet Grisbukten var den personen presidentens bror, Robert.

Jag har länge burit med mig det gamla liberala kravet på statlig skola. Det gör mig tämligen unik som Centerpartist. Jag har hållit fast vid det men inte pratat så mycket om saken. (Jag har förövrigt inte pratat så mycket om skola, alls.) Men så kom jag på ett argument emot. Tänk om det är fel på staten? En totalitär stat får det möjligen svårare om skolan är lokal.

Mer skola. Jag gillar inte uniformerad klädsel. Jag ryser av tanken på skoluniform och tycker det ligger något djupt obehagligt över möjligheten att en skola skulle ha synpunkter på någons kjollängd eller urringning. Det klart, det är väl bara att låta bli att välja IES. Men det är ändå landets största friskola det handlar om. Jag tycker det är att kapitulera inför ”ordning och reda, studiero” om man reducerar den frågan till kläder.

Ska vi fornminnesförklara Stora torget i Falun? Ett av Europas bäst bevarade renässanstorg? Frågan är inte enkel.

Å ena sidan kan man anse att vi inte ska abdikera från vårt lokala ansvar och makt. Å andra sidan kanske det är just därför vi har statlig tillsyn över historiskt viktiga miljöer, de är viktiga för hela Sverige eller världen. Vill man inte ha en orange hamburgerrestaurang i känsliga miljöer kanske man bör tänka till lite. Å tredje sidan kanske man inte vill fråga staten om lov innan man får flytta en kullersten på torget. Å femte sidan kanske torget redan är skyddat genom världsarvet.

Quo vadis, Länsstyrelsen? Vi får väl lyssna, debattera och ta beslut.

Lokala Vänsterpartiet blåser till strid över hur kommunen använder begreppet Kund om medborgarna. Likt Orwell vill de ändra vedertagna begrepp. Låt dem. Jag ska med intresse följa, och kanske delta, i debatten. Och kanske kräva att vi också tar bort begreppet klasskamp?

Olympiastadion i Berlin. En propagandaseger för Hitler. Tänk om världen bojkottat OS, då. Och nu. Jag har inte sett en minut på OS, jag bryr mig inte om medaljerna. Jag är förvisso idrottsintresserad, men helt ointresserad av dessa skammens spel.

Det är lite speciellt att vara lokalpolitiker. Man träffar ju de andra politikerna ofta, under några år är vi kollegor i det allmännas tjänst. Hur vi beter oss mot varandra i offentligheten är en sak, men hur bryr vi oss om varandra privat, om någon mår dåligt? Jag tänker ofta på det. Det har varit tufft för mig under mandatperioden. Men jag har klarat det och vill fortsätta. Jag är glad och stolt över att Centerpartiet i Falun tror på mig och nominerar mig till plats två på den lokala valsedeln.

Vallöfte: jag ska framöver bry mig mer om mina kollegor i Centerpartiet och andra partier på ett personligt plan.

Man kan säga mycket om mig som människa och politiker men gruppstyrd är jag inte. Jag lyssnar på argument, pro ett contra, funderar och förankrar ett ställningstagande utifrån min moraliska kompass. Ibland är jag jobbig att ha i laget, möjligen dryg att ha som motståndare, men min själ är intakt. Jag säljer mig inte för enkel populism. Är någon otrevlig eller kanske rent utav elak brukar jag numera tänka att jag har sett mina barns mor dö i cancer. Vad är den aktuella händelsen mot det? Vad spelar det för roll i det långa loppet? Då bleknar problemet.

Jag tänker faktiskt ofta på JFK, männen runt honom och Grisbukten. Inför varje svårt beslut dyker tanken upp i bakhuvudet. Man måste kunna se både sig själv och omvärlden i ögonen varje dag, svårare är det inte.