bild 122: Finlands Lejons orden

Det finns tillfällen i livet som först senare framstår som viktiga, det var inget man förstod medan de inträffade. Sedan finns det andra tillfällen då man genast inser att det är något unikt och viktigt man är med om. Det finns även händelser som på sikt ger perspektiv. Jag tänker (som exempel på det första) på när jag bad Mange om att få Malin som bordsdam eller (som exempel på det andra) på en ordensutdelning på Finlands ambassad eller (som exempel på det tredje) på en resa genom Frankrike i minibuss precis i slutet av ett årtusende.

Finlands Lejons orden delas ut av finska staten och republikens president är dess stormästare. Orden instiftades av Mannerheim 1942 – mitt under brinnande världskrig. Den andra finländska orden heter Finlands Vita Ros och föddes efter självständigheten 1917. I Sverige har vi också ordnar – Wasaorden, Svärdsorden, Nordstjärneorden och, för de kungliga, Serafimerorden – men de är i stort sett avskaffade.

Kommendörstecken för Finlands Lejons orden runt Johans hals

Som det fallit sig har republikens president, och alltså tillika stormästare i Finlands Lejons orden, beslutat sig för att anse min vän Johan som förtjänt och i enlighet därmed utse honom som kommendör av denna orden. Därför var vi några, som förutom den närmaste familjen, som inbjudits att övervara det högtidliga tillfället. Vi passade givetvis på att ses under mer otvungna former redan kvällen innan där vi, Johans ”lustiga” vänner, drog alla ”skämt” vi kunde komma på. För att ha det gjort, liksom. (Vad heter Finlands marinminister, när ska jag och Mange hålla våra hyllningstal, får man sjunga O, gamla klang, är det inte lite tidigt, och för mycket, att bli kommendör, etcetera.)

Men nej. Detta var inte tillfället för lättsam vinfryntlig putslustighet. Stämningen var tvärt om mycket högtidlig. Ambassadören Maimo Henriksson tog hjärtligt emot, berättade om fastigheten ambassaden är inhyst i och något om ordens historia. Det hölls ytterligare tal om Johans insatser varvid den högtidliga ordensutdelningen ägde rum. Därefter vidtog en storstilad lunch. (Någon kör efterfrågades inte).

Jag slogs under dessa två timmar dels av effektiviteten i genomförandet utan att det på något sätt kändes forcerat och dels av det djupa allvar som man tog på Sveriges gemensamma historia med Finland. Den stolthet och högtidlighet som inramade händelsen var påtaglig. Ambassadören var dessutom en utomordentlig värd. Trots högtidligheten satte hon tonen för en mycket vänlig, välkomnande stämning.

Jag hör att ordensväsendet är påväg tillbaka i Sverige. Det tycker jag är bra. Det är ett fint sätt att uppmärksamma viktiga insatser. Jag kan visserligen inte närmare värdera Johans insatser som lett till hans utmärkelse men däremot dra slutsatsen av vad som sades om honom. Och den är att detta är synnerligen väl förtjänt. Tänk att ha gjort insatser för både Sverige och Finland som leder till den typen av uppmärksamhet, tänker jag närmast hänförd.

Hur det än är var det samma vänner då som nu som återigen samlades. Det är det ju alltid oavsett Finlands Lejons Orden. Men nog är jag glad och tacksam över möjligheten att närvara vid detta tillfälle. Man kan man visserligen aldrig så noga veta men något säger mig att jag aldrig mer kommer att uppleva en utdelning av Finlands Lejons orden. Det är sannolikt något jag böjd av ålder kommer älta länge för vem som möjligen orkar lyssna längre än två minuter därinne på hemmet. Och då jag till ambassadören…

Det ska erkännas. Jag hade bra gärna tagit emot medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst som man får efter trettio år i statlig tjänst. Men jag är ju inte statens man (något jag mer än gärna varit) så det blir väl guldklocka, eller något, istället. Men, suckar jag för mig själv, den som fikar den samme vare den evigt förlustig. Folkets kärlek är istället min belöning. (Eh, ja, inte egentligen, men jag vet inte hur jag ska uttrycka mig.)

Det saknas någon på bilden från trippen till Frankrike, ovan. Hon står nämligen bakom kameran. På den nedre är hon abcent. Några människor har också tillkommit under resans gång. Det är först efteråt man förstår deras betydelse.