bild 123: ett härligt gäng

Det har varit en intressant mandatperiod. Det har varit en intensiv valrörelse. Inte riktigt så hård och vulgär som jag i förväg fruktade, men intensiv. Jag har då och då, och i synnerhet nu i slutet, påstått att Åkesson skulle, om M fortsätter krympa och SD växa, kunna bli statsminister. Hur kan jag på allvar hävda det, har det undrats.

Jag har också återkommande argumenterat att Centerpartiet inte förflyttat sig en meter. Vi står stadigt kvar där vi alltid stått. Det är L, KD, M som på riksplanet ändrat position. (Och faktiskt SD men åt andra hållet, från nazism mot demokrati.) Dessa påståenden retar den nationella högersidan men är fakta.

Jag inser självfallet hur svårt det är för Åkesson att bli statsminister. Först måste han övertyga M & co om att bli deras kandidat sedan ta sig igenom en statsministeromröstning i riksdagen. I den får inte fler än hälften av ledamöterna rösta emot honom. Sålunda har han som opinionen ser ut inte det stöd som krävs för att bli statsminister, men allt är förstås beroende på valresultatet.

Som ledare för det näst största partiet kommer Åkesson att få frågan av talmannen om han har möjlighet att bilda regering. Svaret kommer sannolikt att vara nej. Det är det troliga. Men det är inte det jag diskuterar. Det jag vill sätta fingret på är att det inte är en omöjlighet att det sker. Osannolikt, ja. Omöjligt? Nej. Man måste kalkylera med möjligheten, även om den är liten, när man lägger sin röst på ett parti som kan tänka sig ett samarbete med SD.

Varför är man som M/KD/L-väljare så rädd för Åkesson i regering, egentligen? Om SD är ett parti bland andra så är väl allt gott nog? Om ett parti ändrat sig om ett samarbete med SD – varför skulle det inte kunna ändra sig också angående Åkesson som minister? Varför skulle SD nöja sig med att enbart vara valboskap (ett problem som även finns på andra sidan med V)? SD:s huvudfiende är det man kallar vänsterliberala värden. Så även om de står utanför lär de synas i regeringens politik, det kan man vara säker på.

Varför är vi Centerpartister så emot SD? Jo, det handlar om deras syn på människor. Grundläggande liberala värderingar är vikten av alla människors lika rätt och värde, alla människors rätt att vara fria att forma sitt eget liv. Nu är SD riktigt nära regeringsmakten. M, KD och L anpassar redan sin politik och retorik efter dem. Centerpartiet, och Annie, visar att en annan väg är möjlig. Vi väljer medmänsklighet, hopp och framtidstro som utgångspunkt. Det vi påstår om SD är ingen bluff, alarmism eller tomt prat. Det vi varnar för stämmer. SD ställer människor mot varandra, skapar splittring och slänger bränsle på en redan brinnande klimatkris.

SD:s politik innebär sämre rättssäkerhet. systematisk diskriminering, likriktning av kultur och media, ökade utsläpp, kraftig minskning av biståndet. Som Annie säger: ”Centerpartiet kommer aldrig ge SD nycklarna till Rosenbad. En röst på oss är en röst för klimatets bästa och för liberal politik utan främlingsfientlighet.”

Jag beundrar henne. Hon är min partiledare. Min statsministerkandidat.

Centerpartiet har inte bytt sida. Vi står som sagt kvar. Om valresultatet talar till vår favör tycker jag M och KD, gärna under nya fräscha partiledare, kan återkomma till alliansen så bildar vi en äkta, borgerlig, regering utan stöd från SD. För de lägger förslag mot jämställdhet och klimat, de vill utvisa människor som inte gjort en fluga förnär, de är populistiska och saknar anständighet. Jag är inte socialist, verkligen inte, men jag föredrar Magdalena Andersson som statsminister framför det högernationella alternativet alla dagar i veckan. Åkesson blir antagligen inte statsminister. Men det kan inte uteslutas helt. Han kan definitivt komma att ingå i regeringen om den sidan vinner.

Det har varit en intensiv valrörelse där ett härligt gäng kämpat tillsammans. Nu lutar jag mig tillbaka och avvaktar resultatet. Några minnesvärda ögonblick är när lokala SD under en debatt menade att ”ska DU representera er? Ja, då blir det kul iallafall.” Varvid Susanne, som normalt sett representerar oss i debatter muttrade ”tack för den, men hur roliga är SD själva egentligen?” Susanne, klippan. Eller Agneta, min idol, som alltid stått redo med uppmuntrande och kloka ord (senast nu på Fullmäktige men de behåller jag för mig själv). Och nestor Mats, förstås, den rutinerade hedersmannen. Och Göte! Jag vill följa med på kryssning! Jon, som delar min motvilja för dörrknackning har troget kämpat vid min sida, alla påhejade av general Anne-Li som hållit ihop det. Den alltid lyssnande Daniel och super-Jenny. Ni betyder mycket för mig och jag är glad att jag lärt känna er.

Det har varit tufft men roligt att vara politiker under mandatperioden. När det varit svårt har jag påmint mig om att Malin gav mig sin röst, tillsammans med 143 andra falubor, och det har känts som en hederssak att slutföra det jag åtagit mig. Jag har gjort så gott jag kunnat. Utan stöd och hjälp från de som nämns eller syns i detta blogginlägg hade det inte gått. Tack, ni härliga människor!

Så. Kampanj på stora torget och möjligen dörrknackning återstår. Sedan är det över. Fortsättningen ligger främst i medborgarnas händer men också lite i partiets. Om det inte blir någon fortsättning ber jag att få tacka för mig. Det har varit ett nöje och privilegium. Fler borde prova.