bild 141: så nära

Också i år fick jag äran att högtidstala för studenterna. Vagt baserat på verkliga händelser och med viss inspiration av författaren Harari åstadkoms följande specimen.

Kära studenter!

Detta tal är helt AI-säjfat.

Rubriker:

Våren är här! Kärlekens och hänryckningens tid! Lek med ord! Berusa er!Jag är kär! Jaga aldrig den perfekta vågen! Följ dina drömmar!

Studenten, alltså. Nu jäklar är ni allt på väg att bli något. Ingenjörer, vanliga knegare, sjukvårdspersonal, advokater. Detta är viktiga saker för att uppehålla ett gott samhällsliv. Snart nog sitter ni med lån, vadar i ungars magsjukor, volvo, hund, nedfällda toalock och sträckta lakan. Och arbete. Idel arbete. Veckans höjdpunkt är att på fredag i stillhet somna i soffan med näsan i dippen till hämtpizza och på spåret.

Briljans betyder superbra och irrelevans betyder oviktigt. Jag heter Fredrik och är historielärare. Det betyder att jag för det mesta är oviktig. Men, invänder kanske någon upprört, kunskap är ju den lättaste bördan att bära! Förvisso. Kunskap är makt. Kunskap är briljant.

Irrelevans kan tyckas som ett märkligt tema för ett tal på studenten vars existens handlar om att fira framgång, lyckade studier, glädje och framtidstro men ge mig en stund för att förklara mig så lovar jag att ni föralltid ska slippa mig därefter.

Det många fruktar mest i livet är att bli irrelevanta. Oviktiga. En oviktig man tenderar lätt bli överviktig. Se där, lek med ord. Alltid leka med ord. Hursomhelst. Alla från gatans folk till världens mäktigaste män hyser i grund och botten samma fruktan. Att bli oviktiga. Obetydliga. Irrelevanta. Annars skulle exempelvis inte sociala medier finnas.

Vet ni – många hoppas faktiskt att hen dött innan förändringen kommer. Förändringen som innebär att man plötsligt finner sig förvandlad från kingen på toppen, killen eller tjejen med koll, stålar och kändisskap, till en nostalgisk och lite patetisk föredetting utan förmåga att förstå världen omkring sig och därför inte heller kan bidra särskilt mycket till den.

Man kan lätt kan känna sig lite vilse i tillvaron. Irrelevant, rent utav. Åldrandet ter sig därför läskigt eftersom det innebär att vår identitet, våra drömmar, våra farhågor gradvis blir irrelevanta och vi själva meningslösa. Vilsna individer utan syfte, utan mål. Oavsett vad man varit tidigare i sitt liv, en världsberömd hockeyspelare, USA:s 45:e president eller en känd influenser, så kommer ditt åldrade jag att känna sig som en viking på Wall street. Du hör inte hemma där. Men det är en orättvis känsla. Mot vikingen, alltså.

Vikingen hade säkert sina vardagliga problem och konstruerade därför i kärv tysthet en båt som skulle ta hen från det här gråkalla skitlandet med sina introverta människor till möjligheternas horisont och bortom. Det var ju bara att hugga in en statusuppdatering i en runsten och dra. Men viking-hen (hörde ni: vikingen/viking-hen. Jag leker med ord, igen), behövde inte oroa sig för Wall street eftersom det fenomenet låg tusen år fram i tiden. Men i vår tid, här och nu, kan samhället faktiskt kollapsa redan i morgon. Det krävs ju bara ett litet virus. Eller ett krig. Det är vare sig briljant eller, hur gärna jag än önskar att jag kunde säga det, irrelevant. Å andra sidan utvecklas forskningen och tekniken snabbare än någonsin tidigare vilket paradoxalt nog möjligen förstärker rädslan för irrelevansens Luzentäta dimma. Det tog flera hundra år att få bukt med pesten, två år för att hantera corona. Allt blir hela tiden svårare, men bättre. Eller?

Jag kommer ihåg när jag för första gången stötte på internet, en smärtsam påminnelse så här i eftertankens påfallande kranka blekhet. Det var 1990-tal och jag studerade vid universitetet i Uppsala och hade hamnat på det som vi på den tiden refererade till som en förfest. Alla var på 1900-talet överens om att förfesten alltid var roligast. Jag argumenterade med någon teknist om valet av musik. Jag förespråkade Jussi Björling och han någon svensk pudelrockare som i tighta läderbyxor ylade om den slutgiltiga nedräkningen. Så depressivt. Så meningslöst. Så irrelevant. Han såg dessutom ut som Joey Tempest men det vet ju inte ni vem det är. Värden för festen lugnade den något hetsiga stämningen genom att visa oss det senaste av det sena. Internet. Hen kopplade inför oss klentrogna in en telefonsladd i datorn och knappade på några tangenter. Under någon minut hördes ett konstigt, knastrande ljud, några bastoner och sedan blev allt tyst. Det lyckades inte. Jag och min musik-antagonist började åter oroligt snegla mot DVD-spelarens remote men vår värd framhärdade. Gång på gång upprepades försöken.

Det kanske inte är någon hemma på internet, sa jag halvt på skämt. Men till sist ropade hen förtjust till och meddelade att försöket hade lyckats. Med vad då, frågade jag. Med att koppla upp sig mot universitetets dator svarade hen glädjestrålande. Jaha, sa jag. Vad finns där då? Mja, medgav hen, ingenting. Men det skulle kunna finnas allt möjligt. Som vadå, frågade jag. Inte vet jag, sa hen irriterad. Allt möjligt. Betyg. Forskningsartiklar, kontakter till internationella universitet, listor över studenter och lärare. Eller hur, utbrast jag och pudelrockaren i tighta läderbrallor samfällt i ett utslag av den ironi som var så typisk för oss som var unga på 1990-talet. Vi hade plötsligt glömt vårt musikgräl och ägnade resten av festen åt att skratta åt vår värd. Vilken idiot. Forskningsartiklar! Herregud! Nu är det istället vår värld som skrattar åt oss. Nu är det vi som är irrelevanta, pudelrockaren och jag. Jag har återkommande försökt hitta denne internetpionjär, via internet, för att be om ursäkt och uttrycka min beundran. Nåja. Livet, som jag ser det, borde inte handla om rädslan över att bli irrelevant utan snarare om saker som gör livet briljant.

Apropå briljans har jag några korta avslutande råd jag vill komma med. Först något till alla som inte definierar sig som man. Tänk att det idag finns gamla män som jobbar i en Hovrätt som inte vet vad en snippa är. De har studerat lag och rätt i många år och arbetat ett helt yrkesliv. Tänk på det. Perspektiven som öppnar sig. Jag skulle därför vilja påminna om termen dra åt helvete pengar. Alla som inte är män här inne är på god väg att trygga en försörjning genom att skaffa sig en utbildning. Det ger jobb med inkomst. Det ger frihet. Det finns ingen anledning att vara ihop med en idiot och med försörjningen tryggad kan man när som helst säga dra åt helvete och flytta. Rätten att skilja sig står över rätten att inte vilja skilja sig.

Sen något till alla som definierar sig som man: Ni är också på väg att skaffa er en utbildning. Använd den. Lär er kommunicera om ni vill ha en partner, fungera i en familj eller i ett arbetsliv, i synnerhet om ni vill behålla familjen eller anställningen och inte bli irrelevant i sammanhanget.

Till alla kön vill jag säga: Kicka ut gubbarna som inte vet vad en snippa är.

Så till sist. Kära student, du är briljant. Slösa inte bort din talang. Världen behöver dig. Människor runt om i världen som lever i fattigdom behöver din hjälp. Nyanlända som kommit till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver dina insatser, engagemang, passion och briljans. När ni nu lämnar Lugnets trygga värld bakom er vill jag till var och en säga: Låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt du har. Följ dina drömmar. Ingenjörer, vanliga knegare, sjukvårdspersonal, advokater. Det är viktiga saker för att uppehålla ett gott liv. Men hörni: strunta i hämtpizzan, minns istället att kultur, skönhet och kärlek, det är skälet till varför vi lever.

Vet ni. Jag är inte överflödig, för jag är historielärare. Men jag är så mycket mer. Pappa, vän, bror, medmänniska. Och så är jag kär! I livet, kärleken och kulturen! Och i en kvinna. Hon är briljant. Jag har ingen aning om vad hon tycker om mig men bara känslan av att vara kär i henne räcker långt. Jaga aldrig den perfekta vågen. Du får ändå aldrig tag i den. Istället ska du positionera dig och invänta den. Det gör du genom att välja något i livet du känner passion för. Res dig på vågtoppen och låt den bära dig genom livet. Då är du briljant. Ramlar du av så är det bara att positionera sig igen i väntan på nästa våg – för det kommer alltid en ny.

Kära studenter! Följ era drömmar! Berusa er! Av livet, kärleken och kulturen! Det är vår! Våren är kärlekens och hänryckningens tid! Det är er tid!

Från oss alla, all personal här på Lugnet, vill jag rikta ett stort, varmt och innerligt tack för att vi under en liten tid fick ha er här på skolan! Lycka till!