årets sommarprat

Jag fick förmånen att hålla tal till studenterna på skolan i år. Det är något inspirerande, viktigt och en stor ära.


Kära studenter!

Här kommer en problematisering jag som skolans representant tänker vända och vrida lite på under några minuter. Är ni beredda? Nu kör vi.

Det gäller att inte växa upp alltför mycket eller allt för fort. Livet är meningslöst. Försök alltid resa dig efter en smäll, var alltid lite galen och fortsätt alltid framåt. Passa på att göra det du älskar medan tid är.

I oktober 2017 raserades livet som jag hittills känt det. Marken rämnade under fötterna. Mitt livs kärlek, mina barns mor, min bästa vän, diagnostiserades med cancer. Sedan gick det fort. Efter ett och ett halvt år i helvetet var hon död. Där stod jag plötsligt ensam med två relativt små barn. Det var ett sådant avgörande ögonblick som jag tror alla människor någon gång upplever i livet. Så här i efterhand kan jag konstatera att det gäller att koppla ihop nyckelscenerna i livet för att nå självinsikt.

När jag var i er ålder, strax efter att den sista mammuten lagt näsan i vädret, och student på gymnasiet, var jag en tämligen medioker elev. Rätt halvdana betyg C, eller 3 som det hette på den tiden, i det mesta. Jag levde ur hand i mun, tog dagen som den kom. Så kan man inte leva, insåg jag, det håller inte i längden. 

Så jag gjorde högskoleprovet. Jag fick inte så bra resultat, men jag fortsatte göra det tills jag näst intill spikade det. Säkert berodde det mest på tur, men tur har man också ibland. Provet medförde att jag kunde förverkliga min dröm. Så jag åkte först till ett universitet i Frankrike och sedan till Uppsala för att studera historia. Han kanske kan bli bibliotekarie, eller nåt, sa far till mor, eftersom far inte tyckte att yrket historiker lät riktigt seriöst.

Jodå, nog förstår jag att det låter märkligt i era öron, men drömmen var faktiskt inte att bli historielärare. Jag ville bli historisk fackjournalist (far skakade bara på huvudet eftersom han tyckte att jag skulle ha ett riktigt jobb, göra ett rejält dagsverke någon gång i mitt liv) men råkade försova mig efter en sen kväll i Uppsalas studentliv så jag missade ansökningen till journalisthögskolan. Alternativet var lärarhögskolan. Så jag blev historielärare och det har jag aldrig ångrat. Även slumpen drabbar oss ibland.

Inför den där sena kvällen som gjorde att jag missade ansökningen till journalist hade jag fått frågan om jag kunde tänka mig att hoppa in i ett nummer på en scen, inte alltför olik den här. Någon hade blivit sjuk i en föreställning och det behövdes en vikarie som kunde sjunga någorlunda. Där och då måste det avgöras. Jag tackade impulsivt ja och det hela blev en framgång. Jag fick mycket beröm, mitt ego stärktes. I publiken satt en kvinna jag inte kunde slita ögonen ifrån. Det var hon som skulle bli min bästa vän, mina barns mor och min partner. Där och då tog jag mod till mig och gick fram efter föreställningen och… vi slutade inte umgås förrän tjugofem år senare i en sjukhussäng på falu lasarett.

Aldrig, inte ett ögonblick, har jag tänkt att det var synd att jag inte vaknade i tid så jag kunde ansöka om att bli antagen som journalist. Det hade nämligen förutsatt att jag aldrig gick upp på den där scenen. Och det i sin tur att jag aldrig åkt till Uppsala. Och det… jag tror ni förstår vart jag vill komma. För så är livet. Oavsett föräldrars tyckande är det fyllt av kärlek och förluster. Jag har misslyckats så många gånger att jag tappat räkningen. Med högskoleprovet, med att vara en bra pappa, cancerdiagnosen, jag har svikit människor som betyder mycket för mig.

Så här några, nåja, ganska många år senare inser jag att betyg inte är allt. Hur bra det var att jag åkte till Uppsala och klev upp på en scen. Vilken fantastisk relation jag fått till mina döttrar som ensamstående pappa även om jag föredragit alternativet alla dagar i veckan. Dessa motgångar har stärkt mig, jag mäter människors eventuella otrevligheter mot allt jag upplevt och allt jag är. Hur viktigt är egentligen just den här struntsaken som vi just nu bråkar om? Jämfört med sjukdom, menar jag. Eller krig eller en pandemi. Så brukar jag tänka.

Kära studenter. Några av er fick nyligen en lite märklig, tyckte ni, uppgift av mig. Men tänk efter. Om 100 år kommer sannolikt vi alla att vara döda. Varenda människa man känner kommer också vara det. Varenda serviceperson du besöker för att få hjälp med saker, din frisör och hen i kassan på ICA, varenda kollega, influencer, idrottsstjärna, varje släkting du har. Sannolikt, hur smärtsamt det än kan låta, även de flesta av dina eventuella barn. Ingen av oss här inne kommer någonsin att vara så unga som vi är precis nu. Ser man krasst på det är vi mitt inne i en nedräkning. Att verkligen leva är att vara uppmärksam på allt underbart som finns runt omkring oss. Att varje dag bejaka de små tingens gud. Trots allt elände som finns så finns också skönhet. Som att ha en lyckad lektion eller när barnen säger att man inte är helt jävla dum i huvudet, iallafall inte just nu, människors leenden eller känslan av att sätta sina läppar mot… en stor kopp fylld med mango-te.

Jag sa i början av detta anförande att livet är meningslöst. Det var inte ett ogenomtänkt påstående. Jag tycker verkligen att tanken att söka ”mening” i de omständigheter som råkar existera efter miljarder år av händelser är absurd. Vad är meningen med sjukdom? Eller krig? Eller en pandemi? Vi kan förstå hur och när, men inte varför. Inte egentligen. 

Men jag är ingen cyniker. Jag är, när allt kommer omkring, faktiskt ganska romantiskt lagd. Och så här ser alltså jag på romantik: Jag kommer snart att vara död. Maskföda, för att citera Shakespeare. Under tiden jag inväntar denna ofrånkomliga sanning kommer livet ibland att tyckas långt, tufft och herregud, så tröttsamt! Jag kommer ibland att vara glad och ibland ledsen. Till sist blir vi alla, även om det inte känns så just nu, gamla. Och sen dör vi. Det finns egentligen bara en slutsats som är rimlig att dra: nämligen att det endast finns en förnuftig sak att göra med denna vår tomma existens, denna segdragna väntan på döden, och det är: Lev. Här och nu.

Visst kan det vara bra att pensionsspara men enligt min åsikt så fyller man livet bäst genom att lära sig så mycket man kan, vara stolt över vad man gör, ha medkänsla, dela med sig och vara positiv i alla lägen. Med det synsättet blir det lättare att alltid göra en ny satsning mot livets stora pokerpott. Vem vet vilka kort man får den här gången? När man tänker närmare på saken, så inser man att det finns väldigt många bra grejer i livet. De små men stora sakerna. Kärlek, resor, vin, sex, kultur, barn, Bach, mat, sång och att ensam en morgon ytterligare något öka farten på löparrundan.

Kära studenter. Här kommer svaret på frågeställningen. Det är en otroligt spännande sak det här på så många sätt totalt meningslösa livet man alltid är precis i början av. Därför tänker jag: Lev det. Bejaka det. Njut det. Och vila trygg i övertygelsen att din bästa tid alltid är precis nu. Detta förhållningssätt har i mitt liv stärkt mina relationer, gör att jag älskar både livet och det jag gör varje dag. Trots allt är det härligt att leva. Slösa inte bort tid på nonsens, dåliga känslor och irriterande människor. Javisst hon dog min kära fru. Men vilket liv hon levde. Vilket liv vi fick tillsammans. Det är inte den som lever längst som vinner utan den som lever varje ögonblick.

Klyschor finns av en anledning. Fånga dagen, se människan, efter regn kommer solsken. Fortsätt vara nyfiken och lite galen, gör det du älskar. Faller du någon gång i livets stora lotteri så rest dig upp, satsa igen. Kära studenter, framtiden är här. Som alltid annorlunda än tänkt, oförutsägbar men definitivt här. 

Vi som har jobbat mer eller mindre länge här på skolan har perspektiv. Ni som tar studenten i år har åstadkommit något helt otroligt. Ni sticker ut. Ni är mer makalösa än andra generationer av studenter. Ni har klarat det från hemmet under pandemi. Det är något helt enastående och unikt. Jag är helt säker på att ni kommer att slå oss med häpnad. 

När ni nu står vid ett vägskäl i livet vill jag för min del och som representant för all personal här på skolan säga en sak: Tack för er tid på Lugnetgymnasiet. Livet är meningslöst. Passa på att göra det du älskar medan tid är.

Lycka till!