bild 144: teatrum mundi

Vi har alla våra roller att spela på livets scen.

As time goes by. Alla dessa dagar.

Tiden går fort om man inte stirrar sig blind på den enskilda människan utan istället fokuserar på de stora händelserna i världen. Jag brukar ibland låta eleverna få krympa jordens historia till att omfatta bara ett år. Livet uppstod i den tankemodellen i slutet av november, dinosaurierna dukade under på julafton. Sedan får de reflektera över sina egna liv. Ja, inte dinosaurierna alltså – eleverna. Om det nu är någon skillnad (ursäkta, lärarhumor).

Analys, lär jag också mina elever, är ett grekiskt ord som betyder lösa upp, frigöra, sönderdela. Analys innebär att plocka sönder något i smådelar och undersöka varje enskild del. Varje beståndsdel vänder och vrider man på och och undersöker från olika vinklar och perspektiv. Det är ungefär som att plocka isär en motor för att förstå hur den fungerar. Vissa har fallenhet för processen, andra inte. Allt går att analysera, både motorer och livet i stort. Likaså lär jag dem att syntes innebär motsatsen och avser att sätta samman, lägga ihop, konstruera. Man sätter ihop olika beståndsdelar, går från analys till helhet. Man skapar något nytt, kanske en större, ny, förståelse av helheten. Ibland handlar det om att kombinera information på nya sätt och därefter dra slutsatser.

Teatrum mundi är en filosofi med rötterna hos Platon och som blev populär under 1600-talet. Termen innebär att se världen som ett skådespel där alla har sin roll att spela och det är viktigt att spela den väl. Då genom ståndsamhällets hierarki, nu genom sociala medier. Tiden går medan jag och alla andra spelar våra roller på tillvarons scen. Papparollen är för mig den svåraste, samtidigt den viktigaste och roligaste. Roligt var förresten också när en elev i skrift refererade till den store filosofen som ”Platton”. Är det den där filosofen från Göteborg, skrev jag i marginalen. (Ursäkta, lärarhumor.)

Det börjar bli dags att sammanfatta sommaren och se hösten an. Där har funnits umgänge i storfamilj med släkt och vänner. Där har funnits gyllene ögonblick: ett kvällsdopp i engelska kanalen, en öl på puben The Victoria i London, en måltid på brasseriet Le Charlet i Paris, familjemiddagar i huset i byn Treignac, Chablis, Champagne samt havets läckerheter på Styrsö. Men där har inte bara varit frossarens överdåd utan även späkning genom löpning där kilometer lagts till kilometer. Det enda jag egentligen saknat denna sommar är fjällen. Ska vi sikta på Sarek nästa år?

Analysen säger mig att livet är gott, njutbart och i allt väsentligt tillfyllest. Även om syntesen inte är given (och tur är väl det när vi diskuterar människor) känner jag glädje över allt jag har. Utan uppgivenhet kan jag konstatera att jag inte har något att bevisa eller uppnå utan egentligen bara den fantastiska möjligheten att kunna ta dagen som den kommer.

Jag ägnar mig åt, uttryckt med en formulering lånad av Carl Piper, (en av Karl XII:s närmaste män) som uppgiven över majestätets tjurskallighet utbrast att nu inget annat återstod än lydnadens ära under tonårsdöttrars (exakt så sa dock inte Piper) tyranni (ursäkta, pappahumor). Mer konkret ska jag under året fortsätta att försöka vara en närvarande pappa, laga mat som ingen vill ha, trösta, krama, irritera, ”inte fatta ett skit”, med mera, ety det är min roll – en roll som tarvar perfektion.

Analysen säger mig också att jag i allt väsentligt är fri att rolltolka. När jag ser mig omkring konstaterar jag att det förefaller som om det inte är allt för många som fullt ut är det. Det, om något, är minsann en värdefull syntes. Så, uppmanar jag slutligen mig själv, landa trygg i det du har. Unna dig något gott, lyssna på något vackert, läs något bra. Var nöjd i nuet, tiden är din vän. Syntesen kommer sen. Rätt som det är har alla dessa dagar plötsligt passerat. As time goes by.

Vi har alla våra roller att spela, detta är min.