Idag är det Fredrik-dagen. Idag skulle hon bakat tårta, hissat flagga i miniatyr och stått i. Hon var bra på sånt, Malin. Jag vaknar tidigt och skriver, istället för att ligga kvar och invänta kaffe på sängen, några ord.
För jag inser plötsligt att jag levt halva mitt liv ansikte mot ansikte med cancer.
The greatest showman. En film jag sett med flickorna ett par gånger. Den inspirerar men också sammanfattar läget i detta halva liv. För hur skulle jag kunna tänka annorlunda än så här?
Ända sedan 1995 har sjukdomen trängt sig på, närmare och närmare, för att slutligen nå mitt innersta, det jag älskar mest. Jag har med tiden försett cancer med subjekt och för sedan länge påhittade samtal med sjukdomen.
Jag för alltså låtsasdiskussioner med cancer. Det är lite som i den inledande, klassiska, scenen i filmen Det sjunde inseglet när Döden möter riddaren Antonius Block i Max von Sydows gestalt. Riddaren har just klivit i land på den gotländska stranden efter att varit borta i tio år på korståg i det heliga landet. Jag har, precis som Antonius, också varit ute på korståg – i halva mitt liv.
Och visst har jag funnit helighet på min resa. Helighet i form av kärlek, vänskap och humanism i största allmänhet. Och resan fortsätter ännu ett tag.
Jo, jag har kämpat också jag precis som Antonius. Min strid har stått, och står, mot allt som är trist, lågt och lumpet här i livet. Finns det egentligen något alternativ till att försöka vara så god och glad man kan i väntan på det oundvikliga, frågar jag mig emellanåt retoriskt.
Hur som helst – det är på det viset har jag försökt bekämpa cancerns härjningar med min och mina anhörigas själar. På något vis står vi alla på den där metaforiska gotländska stranden och samtalar med Döden, Cancer, Olyckan eller vad det nu rör sig om för elände.
Jag: Vem är du?
Cancer: Jag är Döden.
Jag: Kommer du för att hämta mig? Cancer: Jag har redan länge gått vid din sida.
Jag: Det vet jag.
Cancer: Är du beredd?
Jag: Min kropp är rädd, inte jag själv. Vänta ett ögonblick.
Cancer: Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.
Jag: Du spelar ju schack, inte sant?
Cancer: Hur vet du det?
Jag: Åh, jag har ju sett det på målningar och hört det i visorna.
Cancer: Ja, jag är verkligen en ganska skicklig schackspelare.
Jag: Du kan ändå inte vara skickligare än jag.
Cancer: Varför vill du spela schack med mig?
Jag: Det är min sak.
Cancer: Det har du rätt i.
Jag: Villkoret är att jag får leva så länge jag står dig emot. Spelar jag dig matt, friar du mig. Du fick svart.
Cancer: Det passar ju bäst så. Inte sant?
Dialogen från filmen anpassad till mig och min fantasi beskriver på ett träffande sätt den tid som förflutit allt sedan mammas insjuknande 1995 till Malins bortgång nu i april. En sorts ständig katt och råtta-lek mot tillvarons stora och små orättvisor och realiteter.
Det känns dock som partiet börjar närma sig sitt slut, det känns som mitt korståg snart är över.
Det går faktiskt att leva ett hyfsat normalt liv tillsammans med cancer. Det är inte lätt, men det går. För hur det än är så infaller till sist någon form av vardag även i de mest omöjliga, för att inte säga vidriga, omständigheter. Man vänjer sig, helt enkelt.
Det svåra är att vara den som är fullt frisk medan den andra är svårt sjuk och ständigt blir allt sämre. Det svåra är också att se någon man älskar långsamt förtvina, tappa sina förmågor, hår och livsglädje.
Håret kan kanske för en utomstående framstå som en trivialitet i sammanhanget men för oss drabbade kommer håravfallet snart att förvandlas till ett vittnesmål om livscykelns förestående höst.
(Någon kanske minns att jag rakade av mig håret i adventstid 2017. Hon tyckte det var dags, varvid vi öppnade en flaska vin, popade musik på hög volym och ägnade kvällen till att raka av håret på varandra. Flickorna stod bredvid, tämligen skräckslagna. Men efter ett tag närmade de sig försiktigt – vill ni pröva…? Så kom det sig att de blev en del också av det, vi blev alla i familjen en del också av det. Dagen efter var det inte längre så jobbigt att föräldrarna plötsligt inte hade något hår.)
Det svåra är också att stå bredvid och inte så lite handfallen bevittna sorgen hon känner över att plötsligt inte längre kunna göra alla de olika saker hon dittills i sitt liv älskat och till fullo bemästrat.
Malin valde som sagt livet, hon vägrade in i det längsta ge slaget förlorat. Hon sjöng i vår kör trots att rösten, hennes vackra sopran, inte längre bar. Hon cyklade, sprang och gick trots att fötterna, på grund av cellgifterna inte heller längre bar. Faktiskt gick vi Jämtlandstriangeln, en sträcka på fem mil, och diskuterade in i det sista var vi skulle fjällvandra den här sommaren.
Den som är i detta nu när dessa rader skrivs.
Barnen. Jag har funderat mycket över våra flickor. Vad säger man, vad gör man. Malin ville inte berätta för dem hur illa det var, hon såg ett värde i varje dag de kunde få fortsätta vara…ja, barn. Oskuldsfulla, lyckliga, lekande barn, utan vetskap om den stora svarta schackspelaren som tog ett allt fastare grepp om partiet.
Rätt eller fel – vem kan avgöra? Det varnades från vården om att de i efterhand kunde bli arga över att inte informerats i tid, att de skulle klandra oss för att farit med vad de kunde uppleva som osanning. Men av det har jag ännu inget sett. De kämpar på, mina kära, tuffa, goda små flickor. För deras skull är jag beredd till vad slags uppoffringar schackpartiet, det just avslutade och eventuellt kommande, än må begära av mig.
För deras skull måste jag alltid försöka vara The Greatest Showman.
När fötterna inte fungerar, när håret faller av och man måste ha peruk, schal eller kanske inget alls. När man inte kan äta, inte sova, när inget fungerar i kroppen som det ska. När det sticker, river, när blickarna på den kala hjässan eller peruken bränner.
En gång efter en vanlig dag mitt i veckan, satt hon nyss hemkommen från jobbet vid bordet och suckade. Hon berättade för mig att hon nu trodde sig förstå hur en flykting som inte utsatts för påtaglig rasism ändå kan känna sig missmodig. Jag förstod inte hur hon menade och bad henne utveckla resonemanget.
Hon hävdade att det handlar om en känsla. Normen i vårt samhälle är friskhet. När man inte längre är frisk känner man sig utanför, rädd att inte passa in, rädd att inte fixa det, rädd att avslöja sig, att inte få vara med, att plötsligt inte räknas med. Det var hennes största fruktan – att inte längre räknas med.
Jag känner mig som en flykting från landet Sjukdom Och Elände som kommit till en plats där normen är friskhet. Peruken avslöjar mig som en invandrare i de friskas land. Det måste ju vara så de känner det men i deras fall är det kanske felaktiga uttal eller färgen på skinnet det handlar om. Men egentligen är det samma sak.
Vad kan man egentligen förvänta sig från omgivningen? Kollegor, vänner och släktingar? Ja, reaktionerna har varit olika, så mycket kan jag säga. Det är lätt hänt att kvävas av människors välvilja samtidigt som en kontakt från rätt håll kan vara något oerhört efterlängtat.
Malin ville ha det så mycket som vanligt som bara var möjligt och så fick det i möjligaste mån också bli.
Det bär möjligen på en air av schizofreni att föra påhittade dialoger. Men det gör det lite lättare att hantera sorgen, det gör det allt. Och man kan faktiskt skämta med, eller om, cancer också – trots att den inte har någon vidare humor. Den här gamla godingen drog jag för Malin när hon var lite nere och då blev glad igen, för en stund. Och för den stunden var jag beredd till vad som helst, hela tiden.
Jag talade med sjukvården idag och man meddelade mig att jag tyvärr har både alzheimers och cancer. Jag funderade en stund över detta och svarade: Vad bra att jag iallafall inte har cancer.
Äsch, jag vet inte. Efter att ha skrivit dessa rader känner jag mig lite mer uppåt igen. Partiet fortsätter, i evighet om det så måste, och showen, kantad med dåliga vitsar, fortsätter också den. För döttrarna, för livet och för kärleken. För, som Lena PH konstaterade redan 1986: kärleken är evig.
Kanske håller jag alltså inte alls på att förlora partiet. Kanske måste det bara spelas till sitt slut, helt enkelt. För att återvända till Det sjunde inseglet och den mycket berömda slutscen då Döden dansar bort med vandrarna i en dance macabre så kom den till av en slump. Tillvaron som vi känner den tycks på många sätt chansartad och nog verkar det bättre att följa Döden dansande?
Idag är det Fredrik-dagen. Och trots att Malin inte är med och bakar gräddtårta i år har jag en smygande känsla av att The Greatest Showman ändå i längden vinner partiet mot Cancer. Det är iallafall så jag ser på saken.
Döden vs The greatest (nåja) showman – 
var sak har sin tid
Fotnot:
Bilden på Döden är hämtad från MovieZine.se men tillhör ursprungligen Louis Huch ©/ AB Svensk Filmindustri och är väl numera (?) fria att använda. Filmen ligger iallafall sedan många år i sin helhet på Youtube (har jag hört sägas).
Källor:
The greatest showman
Det sjunde inseglet
Relaterade blogginlägg:
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.