reductio ad Hitlerum

Jag har en, måste jag tillstå, fråga av väsentlig karaktär. Jag är nämligen fasligt förtjust i TV-serien Peaky Blinders mode. Inte så originellt, kanske.

Påminner jag inte lite om Jerra Lindblom?

Värst vad du hamrar på tangentbordet. Får jag komma med ett råd? Lyft blicken, ecce homo. Stig in i värmen och låt mig bjuda på ett glas eller två.

Tja, men jag är inte bättre än så här. Och det är helt okej. Tillräckligt bra är det, iallafall. På något sätt måste man ju ta sig över kullen. När det väl är gjort breder sig en vidsträckt grön slänt ut framför dig i all tänkbar behaglig nedåtlut.

Politiken: ”Du och ditt parti är som Pinochet.”

Tonåringar: ”Du är värre än satan.”

Kollega: ”…matcholärare….”

Kollega: ”hörru, din pretentiösa jävel. Varför bjuder du inte på en draja?!”

Skröna: ”I Falun har det funnits och finns många nazister, de brukar samlas på Hitlerkullen!”

Godwins lag är en lite skämtsam benämning på en observation som gjordes av en viss Mike Godwin i internets barndom. Det han konstaterade var att diskussioner på nätet förr eller senare alltid urartar. Oberoende av ämne eller hur sakliga trådarna varit från början slutar de alltid förr eller senare i personangrepp. Alltid. Mer precist jämförs någon, eller någons ståndpunkt, slutligen med något relaterat till Hitler eller nazister. Och när det inträffar är det av lätt insedda skäl omöjligt att föra tillbaka diskussionen till saklig nivå. Som vinnande argument är det helt otjänligt av det enkla skälet att det så gott som alltid slår tillbaka på den som använder det.

I våra dagar har lagen nyanserats till ”what about” medan retoriken officiellt benämner fenomenet ”Hitlerargumentet” (reductio ad Hitlerum). Lite förenklat kan man säga att det handlar om att skylla ifrån sig, ursäkta sitt beteende eller angripa sin motståndare genom en jämförelse med något värre. Hitler anses (med rätta) vara ondskan personifierad. Det är den största retoriska släggan. Efter den finns inget mer. Men det är tidsrelaterat. För tio år sedan skulle en jämförelse mellan Putin och Hitler fallit under denna kategori, och ansetts som överdrivet, inte så idag. Det hela är på ett teoretiskt plan enkelt. Intellektuellt förstår vi alla att en förutsättning för en rimlig diskussion, irl eller digital, är att det man jämför faktiskt är jämförbart. Men vem avgör det? Känslolivet drar och sliter i såväl kollektiv som individ.

Den som till äventyrs strövar omkring i Faluns yttermarker kan stöta på Hitlerkullen. Mellan Skuggarvsvägen och Sjulsarvsberget finns den. Under andra världskriget användes platsen för att stapla virke som skulle exporteras till Tyskland. Virket var märkt med svastikan. Allt sedan dess har nya generationer viskat mellan skål och vägg om vad som där tilldrar sig.

Man klättar upp för en kulle men kommer ned för ett berg. Inga nazister samlas i skogarna ovanför Lugnet. Centerpartiets politik är inte jämförbar med Pinochets. Att skoja med en tonåring är måhända riskfyllt men gör mig inte till Hin håle själv. Och macholärare? Med förlov sagt: det är nog det mest världsfrånvända jag hört. Huruvida jag är pretentiös eller inte låter jag vara osagt men en draja bjuder jag alltid på. Kom in i värmen och låt oss språka en stund. Låt oss passa på innan din, eller för all del min, lungsot drar någon av oss i graven! (Referens till musiken nedan.)