bild 117: homo narrans/ homo ludens

Den ljusnande framtid är vår.

Homo narrans betyder den berättande människan och homo ludens den lekande människan. Berättelse. Lek. Nyfikenhet. Kreativitet. Fantasi. Det hänger ihop det där. Jag ser dessa egenskaper som fundament i mitt liv, i min syn på barnuppfostran och undervisning. Kryddar man dessutom anrättningen med en nypa moralisk övertygelse så får man en svårsmält brygd.

Jag talar nu inte om min inre bror duktig, jag är (som jag återkommande känner mig manad att upplysa en eventuell läsare om) vare sig bättre eller sämre än någon annan. Men låt mig ge några exempel på hur jag menar så får vi se var vi landar.

En känd händelse är när den förutvarande statsministern Tage Erlanders fru, Aina, efter makens död återlämnande ett antal av hans gamla pennor märkta ”Tillhör Statsverket”.

Jag tycker inte riktigt om hur skolan ibland fungerar. Jag finner mig emellanåt inlåst i en regelstyrd institution som påfallande ofta inte gynnar kreativitet, fantasi, glädje eller kritiskt tänkande. För det är väl tanken? Vad gör man åt det? Jag tänker att det ena leder till det andra. Första steget är att våga misslyckas. Jag vet inte hur många gånger jag gjort det. Misslyckats, alltså. Påt igen, strunt samma vad människor tycker. Men samhället tycks istället uppmuntra inställningen att man måste behärska allt på första försöket. Som om det vore möjligt. Tala om stressande.

För att komma åt detta i undervisningen måste jag som lärare våga släppa matriserna och proven för att istället värdera andra förmågor och intressen. Jag tycker att vi rent allmänt borde uppgradera de estetiska förmågorna och ämnena. Poesin existerar faktiskt utanför svenskämnet. Filosofin är ständigt närvarande, musiken, dansen och konsten likaså. Det som för någon är en grå vägg är för någon annan en myriad av kulörer.

Mäster Yoda säger att man först måste glömma det man redan lärt sig för att kunna hantera kraften rätt. Jag tycker det ligger mycket i det yttrandet. Öppna sinnet, och annat flum. Ofta får jag frågan ”vad händer om jag misslyckas på provet”. Jag svarar att det fixar hen genom att vara aktiv på lektionerna. Eleven flackar med blicken. Omprov är det enda svar som duger.

Men jag har inte alla svar. Jag brukar lite skämtsamt säga i klassrummet att det enda jag inte lär ut är briljans. Den finner man, som Yoda lär oss, inom sig. Jag märker att jag varje år tar ytterligare små steg mot mina ledstjärnor berättelse, lek, nyfikenhet, kreativitet, fantasi och glädje. Och samtidigt som jag gör det tar jag också steg ifrån formalia, lagbundenhet, regler och tradition.

Eleverna verkar i stora drag nöjda, även i år. Men det handlar verkligen inte om mig. Undervisning, utbildning, är ingen popularitetstävling. Det handlar om människan man har framför sig. Ecce homo – att se människan. Och att människan ser sig själv.

Gammal skåpmat. Redan Sokrates ville förlösa den kunskap eleven har inom sig. Den regelstyrde teknokraten sträcker återigen på sig: flummigt. Jag vidhåller att för att nå kreativitet, fantasi, glädje, och kritiskt tänkande i såväl skola som förälder måste man visa ärlighet, integritet, äkthet och, faktiskt, kärlek. Det är personliga egenskaper som går att träna sig i.

Episoden om Erlanders pennor är på sina håll populär eftersom den påminner om ett socialdemokratiskt drömtillstånd när politiker, och andra, inte skodde sig. Jag tänker att det gäller fler än s-politiker, det gäller oss alla. Det är där kryddmåttet moral kommer in i bilden.

Bättre eller sämre, var det ja. Det svårsmälta är inte lätt att sätta fingret på, faktiskt. Jag fattar att jag framstår som något dumdryg, det är ofrånkomligt. Så mer än så här säger jag inte om mina tjugofyra år som lärare. För, som Voltaire säger: konsten att tråka ut är att berätta allt. För egen del tänker fortsätta både leka och berätta under mitt kommande tjugofemte år.

Den som lever (och/eller går naturprogrammet på Falu gymnasium) får väl se. Detta är hursomhelst mitt dragna strå till den stack vi ibland formulerar den ljusnande framtid till vår.