Psalm betyder ungefär knäppa på stränginstrument. Och metaforiskt sett är väl det vad vi alla gör. Ständigt spelar vi på våra, och andras, inre strängar.
Jag står i kören i Kristine kyrka och sjunger psalm nummer 801. Den återfinns i den mer moderna delen bland psalmernas utbud och en del av texten lyder: ”Rör vid den skam som ingen har vågat ta fram”.
Det kan låta fånigt men jag påverkas av Matthew Perrys död. Jag sörjer, lite. Serien Vänner, det är mitt 90- och tidiga 00-tal. Identitetsskapande. Och Chandler var idolen.
Jag kommer att tänka på min syster. Hon älskade också Vänner. Helena, Helena, jag saknar dig så. En sak du en gång sa har för alltid etsat sig fast. ”Jag är ledsen för att mamma aldrig hann se vem jag verkligen är. Istället fick det bli du. Trots allt har det alltid varit så.”
Jag har nyligen lämnat in en motion om att drottning Kristina borde få någon form av minnesmärke i den stad som hon får anses som grundare av. Varför? Räcker inte kyrkan jag just nu står i? Eller gatan och skolan som bär hennes namn? Sådana här förslag engagerar människor och det har sedan motionen blev känd varit åtminstone två insändare i ärendet och en politisk kollega har meddelat att det hela är en dålig idé vilket hen tänker säga i talarstolen. Och hör sen. Fint, då får vi en debatt om något annat än elände!
Eva Andén (1886-1970) var 1918 fösta kvinna att bli invald i Advokatsamfundet. Ett år tidigare var hon dessutom första kvinna att tala i riksdagen – som sakkunnig angående barn födda utanför äktenskapet. Det samtida regelverket menade att mödrar med barn utan känd far skulle hänvisas till fattigvården. Eva krävde att de borde få reglerat underhåll. Dessutom, argumenterade hon, borde dessa ”oäkta” barn ha arvsrätt och samhället inte enbart dokumentera moderns namn i kyrkoböckerna.
Mitt liv är via tillvarons kugghjul förenat med Eva Andéns. Hon, som dog samma år jag föddes, påbörjade sin karriär som notarie i Falun trots att kvinnliga jurister vid den här tiden inte fick sitta ting. Hon engagerade sig för den kvinnliga rösträtten och i andra frågor rörande familj, kvinnor, barn och äktenskap. Efter tiden i Falun arbetade hon på en juristfirma i Stockholm som specialiserat sig på kvinnor. Byrån bytte med tiden namn till ”Eva Andens advokatbyrå”, specialiserad på familjerätt med namnkunniga klienter som Selma Lagerlöf (de hade ju Falun gemensamt men det är för mig okänt om de någonsin träffades här), Barbro Alving (Bang) och Astrid Lindgren. Dessa kända kvinnor hade alla ett för tiden ovanligt förhållningssätt till familjebildning och karriär. Eva förblev ogift livet ut. Jag, och alla andra må förvalta hennes arv och gärning efter förmåga – exempelvis genom att uppkalla en gata efter henne eller resa ett monument.
Det återstår hursomhelst att se om fullmäktige anser att man ska gå vidare i ärendet gällande ett någon form av minnesplats efter Kristina. Jag funderar lite medan jag väntar på körens nästa insats i högmässan, lyfter blicken i den pampiga 1600-talskyrkan. Jag har en motion till på gång. Möjligen en mycket bättre. Eva borde vi minnas.
Matthew Chandler Perry Bing var en idol. Han visade ett manlighetsideal jag känner mig hemma i. Att gå genom livet med sarkastisk och ironisk humor. Det passar mig. Att han även var öppen med sitt missbruk är en sida som inte förtar den bilden. Vila i frid, käre vän.
Att röra vid den skam som ingen har vågat ta fram. Kristina, Eva, Matthew och Helena gjorde på olika vis det. Alla är de minnesvärda, de gjorde sina liv fantastiska och vad gäller Eva, Helena och Matthew så gjorde de också mycket för andra. De suddade ut skammen. Jag vet inte hur det är med offentliga minnen av Matthew, Kristina och Eva men Helena har iallafall sin minnesplats i familjegraven på Styrsö. Och inom var och en av oss som minns henne.
Det är kanske inte så konstigt att jag tänker på min syster. Det är ju prästen som just nu leder högmässan som höll i hennes begravningsgudstjänst. En kvinnlig präst. Som om det spelar någon roll samtidigt som det spelar all roll i världen. Jag lyder sedermera prästens uppmaning och går fram och tänder ett ljus ljus till minne. Som sagt: herregud vad saknad du är, Helena.
(Jag tänker, medan jag iakttar den mäktiga altartavlan i kyrkan, att jag för länge sedan insett att jag inte vill leva mitt liv i ständig saknad över människor som lämnat. Jag har förlåtit livet, de som skadat mig, mig själv och mina tillkortakommanden. Jag ser fram emot att leva resten av livet hur det än gestaltar sig.)
Jag trakterar inte stränginstrument. Men jag har min röst. Rent sångligt är den i det närmaste betydelselös men i alla andra avseenden betyder den allt.
Relaterade blogginlägg:
Musik:
Källor:
Psalmboken
Ohlsson: 1918 Året då Sverige blev Sverige
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.