Divi filius

betyder son till en gud. Historiens härskare har gärna påräknat gudomlig härkomst – och vad som därefter följde. Carolus Rex, konung av Guds nåde. Japans kejsare Hirohito (1926-1989) hade dock vänligheten att avsäga sig om inte ämbetet så åtminstone sin gudomlighet. Men är det något som är gudomligt är det glass.

Att kämpa för sig själv och andra. Det är alltid ledarskapet det kommer an på. Historiens vanliga människor kämpar. Ibland i härskarens tjänst, ibland för att bli av med vederbörande. Demokratin har korsfästs och återuppstått både under antiken i våra dagar. Det tycks vara en historisk naturlag att den alltid måste försvaras, ständigt återvinnas och med nödvändighet förändras.

Jag ser glass som en metafor för demokrati och utbildning. Alla borde kunna få njuta av glass, då och då, det är en mänsklig rättighet. Glassen symboliserar ledighet och vardagslyx. Det är visserligen kanske inte glass man prioriterar när tillgången på livets nödtorft är knapp men relativt snabbt därefter kalasar vi mer än gärna på glass. Det handlar kanske om frihet och livsstil – värden att kämpa och till och med dö för. Glassen har gamla anor. I Kina kylde man drycker och blandade med frukt och snö 2000 f.v.t. Det lär även funnits en blandning av snö, mjölk och ris som kan ha varit en slags forntida glass. Det var status att servera glass vid de europeiska hoven under 1600-talet, idag massproduceras den. På min arbetsplats brukar kemilärarna ibland till elevernas förtjusning bjuda på magi genom att göra glass med hjälp av kväve. Men glass är fredens njutning, man kan inte försvara sig genom att kasta glasspinnar på krigshetsande härskare.

Per och Gunnar gör glass. Foto: Lugnetgymnasiets officiella Instagram

Vi står och faller med Ukraina, har det då och då hetat sedan den fullskaliga ryska invasionen. Idag har vi tack och lov idéer om självständiga staters suveränitet och mänskliga rättigheter att beakta. Så de flesta stödjer tanken att vi ska stå upp för Ukraina. Det gäller att se upp, förr eller senare får förövaren smaka på sin egen medicin. Det påstås ibland lite slarvigt att senaste gången Sverige var i krig var 1814. Det stämmer väl till viss del, det beror kanske lite på hur man räknar. Vi har ju varit involverade i strider efter det. Vi är det i detta nu. Men det finns andra årtal och händelser än 1814 att påminna sig om.

Det såg exempelvis mörkt ut för vårt land ungefär hundra år tidigare. Sverige var då utmärglat efter nära tjugo år av krig. Den tjugoförsta september 1716 skulle nådastöten utdelas, Sverige skulle utraderas som självständig nation. Slutnotan för Karl XII:s krig skulle betalas. En mäktig allians främst bestående av danskar och ryssar stod redo att sätta tänderna i bytet. En enorm invasion skulle ske genom landstigning i Skåne och från Åland mot Stockholm och Roslagen. Styrkorna uppgick till femtio tusen man, Sverige hade ingen chans att matcha det. Den ryske tsaren Peter hade själv inspekterat möjliga landstingsplatser.

Så plötsligt ändrar sig tsaren. I sista stund ställs invasionen in och dansken skär tänder. Ensam klarar inte juten att erövra Sverige. Varför ändrade han sig? Kanske visade den nyligen inträffade svenska invasionen av Norge att Sverige fortfarande var att räkna med, kanske avskräckte kungens personlighet – Karl XII tycktes ju lika oberäknelig som alltid. Kanske mindes tsaren, när han omgiven av generaler stod böjd över kartor, hur svårt det kunde vara att på slagfältet möta Karl XII. I alla händelser var anfallet mot Norge en signal att svenskarna var beredda att slåss att kampviljan var inte knäckt. Och om Sveriges existens som självständig nation stod på spel, hur desperat skulle inte kampen bli? Kanske funderade Peter också något över försörjningsläget för hans armé, säkert skulle svenskarna, liksom han själv hade gjort, låta bränna den egna marken och vänta på honom i skydd av Smålands djupa skogar. Det var allt sammantaget inte tilltalande stridsvillkor.

Det är spekulationer. Vi vet inte vad som fick Peter att tveka, vi vet bara att han plötsligt blåste av invasionen. Visserligen hindrade inte det Karl XII:s fortsatta krig men det fanns andra som var mer nöjda eftersom de fruktade att Ryssland skulle bli den dominerande makten runt Östersjön eller att Danmark genom erövringen av Skåne skulle få full kontroll över inloppet till Östersjön. Det fanns alltså skäl för andra att vilja ha Sverige kvar på kartan. Holländare och britter, exempelvis. En personlig åsikt är att det faktum att vi i sista stund klarade oss undan det hittills största angreppet mot oss i historien är förhållandevis okänt. Och så tänker jag att Putin borde studera rysk historia mer ingående. Och så hoppas jag att han och Donald äter glass där på mötet i Alaska.

Jag ska avhålla mig från att dra mer eller mindre påhittade slutsatser om länders mentalitet. Det är ledarna det handlar om, och vilka beslut de fattar. Ryssar, svenskar, ukrainare, palestinier och israeler har ledare som både nu och då fattar beslut och dessa beslut får konsekvenser både längre och kortare sikt. En mer modern insikt är att om man vill behålla en demokrati måste man kämpa för den. Vill man behålla sin livsstil måste man på olika sätt kämpa också för den. Det kan hur som helst vara bra att känna till hur slumpartad, och utsatt, vår fria, rika svenska livsstil faktiskt är.

Jag älskar glass. Särskilt marängsviss. Därnäst glass med pekannöt. Jag vill kunna fortsätta äta glass i frihet. Jag vill att ukrainare, palestinier och alla andra också ska få det.

Jag är ett barn av frihet och demokrati. Jag är på så sätt son till en gud. Det ges inget alternativ till att kämpa om jag vill fortsätta äta glass. Jag kan visserligen inte skapa glass med hjälp av kväve men bidrar genom mitt yrke till att skapa framtidens gudomliga barn. Henry Adams säger så här, citatet är språkligt moderniserat: En lärare påverkar evigheten; hen vet aldrig var hens inflytande tar slut. Kort sagt det varje diktator drömmer om.