Mappa mundi var det medeltida namnet för världskartor. De var inte gjorda för navigation i dagens mening, utan visade hur man föreställde sig världen geografiskt, historiskt och religiöst.
Livet. Jag vill inte, ens om jag kunde, leva om det.
En av Tranströmers formuleringar lyder: herr X vågar inte lämna sin våning. Ett mörkt staket av mångtydiga människor står mellan honom och den ständigt bortrullande horisonten. Kirkegaard, eller om det var någon av de andra existentialisterna, menade att vi är dömda att välja annars blir vi till en lealös hord. Det är skillnad på att leva och existera, med andra ord.
Att resa är på ett sätt bra, det ger perspektiv. Det är visserligen inte så bra för miljön att resa. Men att möta det annorlunda är bra, vill jag påstå. Fornt och nytt, nära och avlägset. Annorlunda. Perspektiv. Jag ser gärna på saker från olika sidor. Liv och död, ungdom och… ja, äldre, hälsa och friskhet, England och Frankrike. Då och nu.
Resan är tung, då och då. Känslan förvånar mig eftersom min styrka alltid har varit min godmodighet. Allt oftare finner jag mig blickandes tillbaka till goda minnen. Är det den annalkande ålderdomen jag ser? Särskilt tänker jag på min syster och pappa som i fiol fick ro för sitt bröst. Visserligen inte förra året men det känns som alldeles nyss. Det är vackra men tunga minnen. Jag sorterar, söker mig till lyckliga tider. Till människor som för ett ögonblick eller två får mig att glömma det som är svårt. Det är därför jag alltid trivs i deras sällskap hur lång tid det än går mellan de tillfällen vi möts.
1999 besökte jag Normandie. 2023 stod jag i Bournemouth på andra sidan kanalen. Senare under samma resa färdades jag på Themsen därefter på Seine. Jag besökte även forntiden i form av Stonehenge samt grottmålningarna i Lascaux. Så läggs ytterligare en byggsten till det söndervittrande templet. Den senaste resan åkte jag tåg under kanalen, tänka sig.
Över eller under Engelska kanalen. Ankomst är en fråga om perspektiv. Jag tänker på olika människor och händelser kanalen sett. Julius, Wulfstan, Wilhelm, Dagen D. Min släkting Anders Olofsson Gadd, ostindiefararen, som föll för en pirats hand utanför Calais. Jag funderar över begreppet Hem som också handlar om perspektiv. Eller kanske rör det begreppet mer av en känsla. Alla föreställer sig hem bortom den bortrullande horisonten. Når vi aldrig dit?
Plötsligt virvlar Nadine Stars kända poesi upp.
Om jag fick leva ett liv till, då skulle jag göra fler misstag nästa gång. Jag skulle koppla av mera och vara mjukare. Jag skulle vara mer galen än jag varit på den här resan. Det är få saker jag skulle ta på allvar längre.
Jag skulle ta fler chanser, bestiga fler berg, korsa fler floder och simma i fler sjöar. Jag skulle äta mera glass och färre bönor. Jag kommer kanske att ha fler verkliga bekymmer men jag skulle ha färre inbillade.
Ni förstår … jag är sådan där människa som lever försiktigt och sunt timme efter timme, dag efter dag.Oh, visst har jag haft mina fina stunder, och om jag fick göra om det skulle jag försöka att bara ha stunder. En stund efter en annan. Istället för att leva så många år i förväg.
Jag har varit en sådan där person som aldrig går någonstans utan termometer, varmvattenflaska, regnkappa och fallskärm. Om jag fick leva en gång till skulle jag packa mindre i väskan. Om jag fick leva mitt liv en gång till skulle jag börja gå barfota tidigare om vårarna och fortsätta med det längre in på höstarna.
Jag skulle dansa mera och åka mera karusell och fånga fler snöflingor och plocka flera tusenskönor. Om jag fick leva mitt liv en gång till skulle jag aldrig mer vara rädd.
Om jag kunde leva om mitt liv! Men du förstår, det kan jag inte…
De gamles problem kallade grekerna den filosofiska frågan hur något kan vara föränderligt samtidigt som det förblir vad det är. Themsen och Seine ser ut som alltid. Det är omgivningarna som förändras. Liksom vi. Livet är en flod, tror vissa, utan början och utan slut. Och du kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger.
Att upplevelser är på något sätt är givande och annorlunda är bra. Men hur många har förmågan att resa inom sig själv? Pappa uttryckte det så här: varje människa har sin väg att följa. Vid slutet av den vet man hur det känns.
Den bortrullande horisonten kommer närmare men jag ser ingen horisont. Jag åker med på resan. Trots att både Kirkegaard och Tranströmer varnar för konsekvenserna. Jag vill inte leva om mitt liv, jag lever här och nu – och älskar det.
I’ve looked at clouds from both sides now
From up and down, and still somehow
It’s cloud illusions I recall
I really don’t know clouds at all
En term som romarna använde var quo vadis, vart går du. Det har också blivit ett uttryck i en existentiell eller samhällelig mening. Möjligen vore en mappa mundi användbar också för dagens människor. Iallafall för mig.
Relaterade blogginlägg
Källor och musik:
Det finns referenser till Dan Anderssons Gillet på vinden
Tranströmer: Galleriet
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.