Plånboksfrågan

Jag fruktar grekerna även när de kommer med gåvor. Citatet syftar på berättelsen om den trojanska hästen. Är den politiska mitten vår tids trojanska häst? Är det dithän dagens folkrörelse strävar?

En tanke slog mig under valnatten: vad ska jag säga till den sista tredjedelen? Har jag några svar på deras frågor? Alla vill till himlen upp, åka limousin förstås. Valet sägs ha handlat mycket om plånboksfrågor. Där ryms alla. Den muslimska invandraren, den ensamståande föräldern, den arbetslöse, miljardären och den sedan tjugoåtta år anställde adjunkten i läroverket – alla har de en plånbok. Valet har sålunda handlat om respektive kategoris plånböcker.

Jag minns när flickorna bakade på förskolan och tog med sig resultatet hem. Jag övervägde att föra ett samtal med personalen kring det lämpliga i att förse barnen med tillhyggen. Eller att på detta ogenerade sätt gynna tandläkarrörelsen. Finns det något som heter tandläkarrörelsen, förresten? Jag blandar nog ihop orden folktandvård och folkrörelse. Jag saknar, skämt åsido, den där tiden. Förutom flickornas lycka över att åstadkomma något var det emellanåt riktigt smakliga brödstycken som, burna av stolta leenden, anlände hemmets lugna vrå. Vid ett tillfälle uppfattade jag ett hjärtskärande samtal. En inte helt hel och ren förälder frågade lite försiktigt om inte barnen kunde baka lite oftare, och gärna i större volymer?

Tänk vilken vilken lyx det är att kunna gå och handla utan att tänka allt för mycket på vad varorna kostar. Att kunna ta det man vill ha och lägga i varukorgen. Det klart, någon form av matbudget har man väl. Men ändå, i valet av ostsort, i funderingen över hur ofta fiskpinnar ska serveras eller vad kalkylen medger att ens barn kan få med sig i matsäck ligger ett utanförskap. När jag handlar i någon specialaffär och där köper mitt te, kaffe eller ost får jag alltid mer av den aktuella delikatessen än vad som från början var avsett. Personalen är ovillig att minska för mycket på måttet när man säger inte riktigt så mycket. Till sist blir det en aning pinsamt och man ger med sig. Det klart, ostdamen och kaffekillen måste ju också leva. Och det är ju så gott. Som plåster på såret får man en extra stämpel på bonuskortet – varefter man gärna återkommer.

Teorin om två tredjedelssamhället handlar om att alla partier söker vinna sitt huvudsakliga stöd bland två tredjedelar av befolkningen. Det gäller att genom sin politik tillfredsställa medelklassen. Tillgodoser man denna del av befolkningen spelar det med enkel logik ingen roll vad den marginaliserade och sämst lottade tredjedelen tycker. Detta eftersom de ändå inte kan rubba maktbasen då de alltid är färre. Så väljs partierna om, val efter val. De tränger ihop sig i mitten för att ingen ska bli utan stol. V och främst SD har lyckats nå delar av denna grupp och har mersmak. De vill nu, i den sociala bemärkelsen, bli mittenpartier. Men där står redan andra och stampar. Företeelsen är större än höger/vänsterskalan. Utvisningar, miljardärskatt och lättnader av allehanda slag står som spön i backen. Kan det bli mer tydligt än genom vallöften som enbart handlar om plånboksfrågor? Och nu knackar både V och SD på mittendörren. Har de verkligen tänkt igenom det?

Frågan gnager. Vem tar hand om den som vandrar i mörkret? Hårdare tag i största allmänhet drabbar en tredjedel, oskyldig eller skyldig. Jag låter väl knappast som en liberal när jag tänker att om vi ska ha en skattefinansierad välfärd måste vi faktiskt betala skatt. Allt stavas inte skattesänkningar i lyckans matematik utan frågan är vad vi får för pengarna. En plånboksfråga, således. Förbjud förluster i välfärden, säger jag. En socialliberal tanke medger i alla händelser inte att någon ska behöva hoppas på sina barn i förskolan för att kunna njuta av nybakat bröd. Det är en viktig plånboksfråga.

Valnattens tankar fortsätter. Jag, och många med mig, har inga bra svar till den sista tredjedelen. Det är därför människor söker sig till ytterkanterna medan ytterkanterna söker sig mot mitten i jakten på värme och acceptans. Jag tror inte SD har svaren på människors sökande, inte heller vänstern. Inte jag heller, vad det verkar. Men jag vägrar vända mig till människors plånböcker i jakten på deras röst. Något som den beramade hissintervjun med Falukuriren visar.

Det känns som de springer förbi varandra, människorna och deras partier, i jakten på en mitt som kanske inte finns. Får jag ett förtroende ska jag ägna mandatperioden åt att försöka ha ett bättre svar än hittills. Människans frihet och förmåga kommer främst. Vi kan bättre.

Måhända står en trojansk häst vid Ilions portar. Och vi förstår inte bättre än att släppa in den. Jag för min del tänker att världen är större än plånboken, alternativet känns nämligen så väldigt deprimerande.