Jag inleder med Fälldins kända ord: Ingen statsrådspost är värd att dagtinga med sitt samvete. Det där med engagemang, makt, inflytande och ideologi är svåra saker.
Nu korsas värjorna, snart ska det avgöras, valrörelse pågår. Det råder i mitt liv för närvarande något av ett epicentrum av debatter, samtal och inlägg. Jobbigt? Nja, det är faktiskt härligt att diskutera ideologi och värderingar, högt och lågt, att få bryta sina åsikter mot andras. Det handlar i grund och botten om principer och värderingar och sådant är både kul, viktigt och uppfriskande. Men… hur ska valet gå?
Ibland får jag frågan om varför jag tycker att just Centerpartiet är det bästa alternativet, varför jag företräder partiet, varför inte något ur den gamla Alliansen? Först brukar jag svara att det faktiskt bara finns ett parti kvar i Alliansen. Då är det inte mycket till allians. It takes two to tango. Vad hände? SD hände. Som jag ser det är Centerpartiet det enda anständiga borgerliga alternativet. Sedan utvecklar jag mig. Är man socialliberal, något av borgerlighetens extremvänster, supermitten men inte socialdemokrat, finns faktiskt inte mycket att välja på. Centerpartiet har dessutom en positiv grundsyn på människan, samhället, framtiden och den grundsynen genomsyrar hela ideologin. Tanken att politik ska formas nära de människor som berörs av den är central. Vem du än är så kan du, med rätt förutsättningar, nå hur långt som helst.
Ibland följer också motfrågan, eller påståendet varför jag inte är, eller att jag är, sosse. Jag svarar att jag i grunden är liberal, inte socialist, och ibland skräms av den pampiga maktapparaten Socialdemokraterna. Inte så att jag tror att en sosse är farlig men partiet är väldigt smart uppbyggt med alla underorganisationer i syfte att behålla makten på olika nivåer i samhället. Rörelsen anses större än individen medan jag tycker tvärtom. Nej, socialdemokrat skulle jag personligen inte kunna bli. Och varför inte moderat? Möjligtvis under Reinfeldt. Men någon högerman har jag heller aldrig varit. Liberal? Förvisso. Jag har fram till 2015 varit Folkpartiet trogen. Men Folkpartiet finns inte längre. Det började tyna bort redan 2006 och det är med sorg jag nu ser L gå sitt SD-kramande öde till mötes. Jag brukar skämtsamt säga att en gång följde jag Bengt Westerberg och Birgitta Ohlsson, nu har de följt mig till Centerpartiet.
Saken är större. Frågor som är viktiga för mig är jämställdhet, klimathotet och kulturfrågor. På ett personligt plan att mina döttrar ska få leva i en bättre värld. Sedan är det ju som Maud en gång konstaterade: roligast vinner. Det verkar vara ett hårt klimat inom Socialdemokraterna och Moderaterna, de verkar inte alltid behandla varandra väl inom sina respektive partier. Nej, för mig finns Centerpartiet. Tack för det.
Valrörelse är kul. Min horisont sträcker sig emellertid endast fram till valdagen. Jag vilar trygg i min ideologiska övertygelse och låter faluborna avgöra saken. Så hur går valet? Jag gissar att det på riksnivå lär bli många, långa och pinliga förhandlingar – har vi en regering till jul? Själv föredrar jag en i mitten. Hur nu det ska gå till. Här i Falun måste det till ett smärre mirakel för att nuvarande koalition bestående S och M inte ska fortsätta. Och då blir väl allt som vanligt, eller?
Osvuret är som alltid bäst. Värjorna är metaforiska och väljarna har aldrig fel. Jag är en lärare som är fritidspolitiker på lokal nivå som ställer mig till förfogande ytterligare en gång. Men jag söker inte makt och inflytande till vilket pris som helst.
Jag avslutar detta inlägg med Galadriels ord från när hon avstod härskarringen eftersom priset var för högt: I pass the test. I will diminish, and go into the West, and remain Galadriel.
Relaterade blogginlägg:
Länkar:
inlägg i fullmäktige om naturskolan
Musik;
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.