ohälsa – Sida 2 – Adolphson

Jag har alltså, om det nu till äventyrs skulle undgått någon som känner (till) mig, fått en reva i min superman-kostym. Visserligen flaxar jag glatt vidare en stund till på jorden vad det verkar, men det får mig självfallet att fundera lite. Över livet, döden och allting.

Sedan råkar jag just nu vara omgiven av sjukdom, död och elände hos släktingar och vänner, kända och okända. Far, exempelvis, ska göra en allvarlig operation i veckan och går runt och citerar Cato den äldres sista ord: Stäng dörren.

Det finns inget vetenskapligt bevis att själen överlever kroppens död. När det är slut så är det slut. Vi finns inte mer. Hur är det att inte existera? Ett enda stort ingenting? Inte undra på att människor fortfarande en bit in på 2000-talet i stor utsträckning är religiösa och andliga. Man vill ha tröst inför döden, man vill veta var man hamnar. De stora frågorna har alltid sysselsatt mänskligheten.

Vi väljer i större utsträckning icke-religiösa ceremonier vid olika högtider nuförtiden. Inget ont i det, som tur är. Frågan är kanske i vilken utsträckning den avlidne själv bestämt tillvägagångssättet vid vederbörandes begravning eller om det är de anhöriga som beslutat hur ceremonin ska genomföras. Om man nu inte tror på ett liv efter detta är väl begravningsceremonin mest till för de sörjande, antar jag. Detta dilemma finns skildrat i Evelyn Waughs En förlorad värld när den gamle lord Marchmain är döende.

—

Det blev ingen Oscar för Max von Sydow i natt. Han är en av de största ändå. Max lyckades vara med på en av filmhistoriens mest episka bilder: när riddaren spelar schack med döden.

Döden går alltid bredvid oss, precis som i filmen Det sjunde inseglet och sällskapet blir tydligare ju äldre vi blir. Bergmans briljans har väl i mitt tycke aldrig varit större än i skildrade av livet som ett schackparti med döden. Och när vi ändå är inne på temat, i går avled Erland Josephson, även han en fantastisk skådespelare. Fanny & Alexander (länk nedan), femtimmarsversionen så klart, hör i mitt tycke till det bästa som gjorts på film.

Jag frågade min vän, tillika prästen i svenska kyrkan, Petter Karlsson, om det här med icke religiösa ceremonier i icke-konfessionella kapell. Problemet, menade han, är att man gärna vill ha psalmer och klockringning OCH en icke-religiös begravningsceremoni. Då uppstår ett problem. Man vill inte ha kakan synlig på bordet, men ändå känna smaken på den, för att efteråt kunna säga att man minsann varit principfast, att man inte har ätit något inte. Men det är på det viset att med klockor, psalmer och någon vacker bibeltext så blir ceremonin religiös. Och då ska en religiös ämbetsperson leda den. Vi kan ju prova att översätta problemet till företagsvärlden: Bäste herr Gyllenhammar (till de unga: PG Gyllenhammar var legendarisk chef på Volvo under 80-talet) kan ni tillverka en bil som har alla Volvos fördelar med design och säkerhet, men i stället för Volvo kallar ni den Ateist. Går det för sig? Och kan någon ur miljörörelsen komma och gratis hålla föredrag om att bilar är bra för naturen? Kyrkan är också ett företag, som måste överleva. Vadå? Ska inte kyrkan alltid ställa upp? Trots medlemsras, inkomstbortfall med mera. Kyrkan måste finnas där när vi behöver den, oavsett om det handlar om att driva med trosfrågor, bibeltexter eller att peka finger åt för övergrepp begångna i religionens namn. Lärare blir lärare för att stilla en inre drift att utbilda människor, sjuksköterskor är alla Florence Nightingailar eller moder Teresor och präster existerar under vårt friska och bekymmersfria liv som Jan Malmsjö-typer i Fanny och Alexander för att förvandlas till tröst och hopp när sådant behövs. Eller? Nåja. Lite ligger det väl i kallet.

Själv tänker jag mig livet efter detta lite, småpatetiskt måhända, som slutscenen i Titanic när den gamla damen i döden återser sina medresenärer. För i min värld sjunker inte fartyget, det är helt enkelt livet efter detta. Där finns de allihop och väntar på mig, vänner, släktingar och kändisar. Jag får ta plats vid bordet mellan mamma och morfar. Lite längre ner sitter andra släktingar och historiska personer. På kvällen får jag dansa med Ingrid Thulin, efter Malin, min stora kärlek här i livet. Men så är de inte helt olika heller (till sättet, alltså, för alla vet ju att verklig skönhet kommer inifrån).

När sedan Malin och flickorna kommer ombord, tar jag dem gott emot, som Skavlan uttrycker det. Och min begränsade syn är en icke-fråga. Man behöver inte se så bra för att veta att man träffat den vackraste människa som finns. (Säger jag alltså till min hustru, inte till Ingrid).

Vi vet inte när livet slutar, men hur. Vi dör. Det enda vi kan påverka är den stund på jorden vi har. Jag försöker leva mitt liv så att jag ska känna mig trygg och klar när jag står där vid vägskälet och det är min tur att kliva in i Titanics danssalong.

En rätt skön känsla att luta sig emot, ändå, om det nu är så att det redan i morgon är över för mig.