ro för sitt bröst

Vi har varit på resa, flickorna och jag. Har precis kommit hem. I går nåddes vi av beskedet att far i stillhet somnat in. Under natten till lördagen lämnade han för gott. Han var framme nu, det var dags att kliva av. Viktor ringde och gav beskedet.

November 2023

Det blev något surrealistiskt att titta ut över den vackra vulkanön jag befann mig på samtidigt som jag fick budet om pappa. Svart som stelnad lava är den, sorgen. Samtidigt utgör den andra halvan av livet. Jag har mött den förr, jag är redo. Det som är annorlunda den här gången är att jag nu är föräldralös.

Vi drog oss undan, flickorna och jag, för att snabb-bearbeta, hantera, kramas och gråta tillsammans. Ingen bör i sitt liv behöva uppleva brist på värme, vänskap och kärlek omkring sig. I synnerhet när livet är tufft, eller alltid inom en familj, lyder regeln. Fars regel.

Livet över tid med far, och de andra som gått före (varför sker det alltid på våren?), de som finns kvar samt de som var med på resan har inneburit och innebär ett i liv värme, vänskap och kärlek. Man får vara tacksam över det. Men nu är det över med far som sällskap. Så många lustiga episoder, så många märkligheter, så många gamla och nya minnen. Så mycket att bearbeta och sakna. Han var med på tåget fram till pandemin, därefter har han sakta kopplat loss. Men han återhämtade sig aldrig riktigt efter Helenas bortgång. Livet smakade honom inte lika väl efter det. Ändå föreföll han glad över existensen in i det sista. Just den förmågan är nog det jag mest tagit med mig. Att i det svartaste mörker ändå kunna se glimten av ljus.

Sista gången vi sågs pratade vi om den härliga 90-årsfesten. Far var glad. Han gladdes över de nya medlemmarna som kommit till vår familj. Vilken glädje att vi hann ha festen, enades vi om, Viktor och jag. Man ska aldrig skjuta upp en fest. Nu är han borta men slutade i stor stil. Far, får man ändå säga, slutade med stövlarna på.

Det är kanske inte så märkligt att vara föräldralös i min ålder. Men det väcker existentiella funderingar. Nu är det jag som sitter längst ut på grenen medan främlingen sågar i det tysta. Men det där vet man aldrig – det båtar föga att rota i sånt, hör jag far säga.

Jag står nyss hemkommen och undrar vad det var som hände. Det är inte samma Sverige som tar mig emot. En sak har jag dock lärt mig på resan. Sorg är inte liktydigt med att jaga den tid som flytt. Ibland får vulkaner utbrott, däremellan stelnar lavan och blir till en harmonisk värld. Den känslomässiga jakten efter det förflutna är förslösad tid.

Det enda jag begär av omgivningen är att få hjälp att vara mig själv. Och då måste jag göra det samma för omgivningen. Flickorna är oroliga för att jag ”ska bli så där ledsen igen”. Jag svarar att jag vet hur sorgen känns och hur den kommer att kännas. Farfar var klar, hans stund på jorden över. Det var en fin tid, ett fint slut. Han efterlämnar ett fint fotspår och jag är stolt att vara hans son. Jag är bara lite ledsen just nu, svarar jag. Låt oss gråta, kramas och vara tacksamma. Därefter skrattar vi igen.

Nu är det vi två kvar, Viktor. Jag ger dig därför Stagnelius: ”Därföre gläds, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker: Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud”.

Vi färdas vidare, vi andra. Det här är inte vår hållplats. Men det var fars. En bra plats att kliva av på, i en bra tid efter en lång och fin resa.

Tack för sällskapet.



Relaterade blogginlägg:

Far 90

Faster Gun

Mörkrets hjärta


Musik:

En stilla sonat av Bach

en artikel

Det gjordes ett reportage om mig i lokalpressen i februari 2020. Jag tycker Anna Klint och Ragna Fahlander gjorde en fin intervju och vill spara den. Det är lite vanskligt med länkar, jag har varit i kontakt med upphovspersonerna och fått godkänt för det här förfarandet. Det är intressant att se hur jag tänkte och kände i februari 2020.



Så kände jag alltså i februari 2020. Hur känner jag nu, nästan fyra år senare? Det finns inget entydigt svar på den frågan. Jag känner kärlek. Förhoppning. Nyfikenhet. Övertygelse.

Jag visade flickorna artikeln och de gillade den. Det är väl egentligen allt som betyder något och därför vill jag spara den.



Relaterade blogginlägg:

Kärlek


Musik:

Psalmus CXX

There will never be another you

Chose something like a star

Det första stycket sjöng den maffiga kören (den enda önskan Malin uttryckte – att få en maffig kör) på på begravningen. Det andra lyssnade jag på massor med gånger efter hennes bortgång och det tredje ville jag ha med på begravningen men det fick inte plats. Vi sjöng det i kammarkören, Malin och jag, så det är lite nostalgi förknippat med det. Jag har förövrigt börjat avveckla spellistan ”kärleken” som tog mig igenom den akuta sorgen. Det måste ses som ett sundhetstecken. Delvis finns den nu inbakad i spellistan ”bloggens musik”.

Filosofie magister

Om Uppsala är den eviga ungdomens stad är då Falun den eviga ålderdomens? Allt heter ju gamla nånting i Falun. Gamla Mormor (gruvan), Gamla berget, Gamla posten-parkeringen, Gamla herrgården etcetera.

Det finns en bok om Uppsala som heter Där kajorna talar latin vilket är en rolig titel eftersom det finns många kajor i stan och man kan även dra en parallell till begreppet fyllekaja. Någon annan fyllekaja än du själv, givetvis.

För ungefär ett år (blogginlägget skrevs 2012) sedan avslutade jag mina universitetsstudier. Jag började 1990, samtidigt som jag gjorde militärtjänst, läsa Öststatskunskap. Det jag nu avslutande var en gammal magisteruppsats, Resan till Älvaskären – om skärgårdtrafikens utveckling i Göteborgs södra skärgård perioden 1850-1996 som av oklar anledning aldrig blivit färdig. En potentiell läsare får gärna ett signerat exemplar.

2012 drog jag alltså iväg till mitt gamla lärosäte Historicum (i Uppsala måste allt latiniseras för att skilja lärosätet från andra, följaktligen heter den historiska institutionen Historicum den tekniska Teknicum etcetera) med uppsatsen i högsta hugg. Nu skulle agnar skiljas från vet(t)et.

Ventileringen blev något av en parodi. Jag upptäckte snart att jag uppfattades som något kuriöst inslag från förfluten tid, att det kunde vara roligt för dagens studenter att uppleva en fläkt från det förflutna i den numera moderniserade institutionen. Historicum hade nämligen flyttat från sin gamla fina adress som granne med Gustavianum. Det stora träbordet och porträtten på stränga professorer var ersatta av könlös konst och teknik. Charmen och mystiken var borta. Den tunga tystnaden som rådde i den gamla byggnaden var dock fortfarande den samma i de nya lokalerna.

Jag hade tagit med mig Thuresson för att han skulle hjälpa mig att slänga käft om så krävdes. Ett misstag, visade det sig snart. Han lierade sig nämligen omedelbart och skadeglatt med motståndarsidan, opponenten. Till sist summerade professorn att jag visserligen visste hur man slängde sig med gamla termer som ibidem och sånt, men i övrigt inte var så värst lysande. Men eftersom det inte fanns något att anmärka på måste jag godkännas. Samma kväll deklarerade den disputerade falusonen Edgren att han ansåg mig ha slarvat bort min akademiska talang på skörlevnad.

Jag avlutade min sista (?) kontakt med universitetet med att ta fram ett dokument som min professor skrev 1995. Det löd: Fredrik kommer enligt min bedömning kunna lägga fram sin uppsats så fort terminen tar sin början. Dokumentet skrevs för sjutton år sedan. Men jag gjorde ju som det stod – jag la verkligen fram min uppsats så snart höstterminen tog sin början. Höstterminen 2012. Detta sammanfattar kanske historieämnets problem, menade jag och tackade för mig. Med en filosofie magisterexamen under armen.

Direktör Bengtsson, vilken även kan lägga en kort sejour från Handels till meritlistan, hoppade över ventileringen men ansåg att min examen måste firas varpå han rundhänt bjöd på lunch på Domtrappkällaren. Det vankades cigarr och punsch som så ofta i hans sällskap. Sedan drog vi på oss frackarna och dansade natten lång med juvenalerna. Plötsligt var det 1990-tal igen, en tid år då världen ännu låg vid mina fötter och inga sorger fanns.

Nu är jag alltså filosofie magister vid Uppsala universitet. Nåja. Var tid har sin charm. Men Uppsalas är evig. Något av den stadens ungdomliga lycka bär jag alltid med mig. Jag avslutar med hopp om en trevlig helg och ett utdrag ur min favoritglunt. 

(Om inte det här räcker för anställning vid univeristetet vet jag inte vad jag ska ta mig till).

Caron och Titanic

Jag har fått en reva i min supermankostym. Visserligen flaxar jag glatt vidare en stund till på jorden vad det verkar, men det får mig självfallet att fundera lite. Över livet, döden och allting. Sedan råkar jag just nu vara omgiven av sjukdom, död och elände hos släktingar och vänner, kända och okända. Far, exempelvis, ska göra en allvarlig operation i veckan och går runt och citerar Cato den äldres sista ord: Stäng dörren.

 

Det finns inget vetenskapligt bevis att själen överlever kroppens död. När det är slut så är det slut. Vi finns inte mer. Hur är det att inte existera? Ett enda stort ingenting? Inte undra på att människor fortfarande en bit in på 2000-talet i stor utsträckning är religiösa och andliga. Man vill ha tröst inför döden, man vill veta var man hamnar. De stora frågorna har alltid sysselsatt mänskligheten.

Vi väljer i större utsträckning icke-religiösa ceremonier vid olika högtider nuförtiden. Inget ont i det. Frågan är kanske i vilken utsträckning den avlidne själv bestämt tillvägagångssättet vid vederbörandes begravning eller om det är de anhöriga som beslutat hur ceremonin ska genomföras. Om man nu inte tror på ett liv efter detta är väl begravningsceremonin mest till för de sörjande, antar jag. Detta dilemma finns skildrat i Evelyn Waughs En förlorad värld när den gamle lord Marchmain är döende.

Det blev ingen Oscar för Max von Sydow i natt. Han är en av de största ändå. Max lyckades vara med på en av filmhistoriens mest episka bilder: när riddaren spelar schack med döden. Döden går alltid bredvid oss, precis som i filmen Det sjunde inseglet och sällskapet blir tydligare ju äldre vi blir. Bergmans briljans har väl i mitt tycke aldrig varit större än i skildrade av livet som ett schackparti med döden. Och när vi ändå är inne på temat, i går avled Erland Josephson, även han en fantastisk skådespelare. Fanny & Alexander (länk nedan), femtimmarsversionen så klart, hör i mitt tycke till det bästa som gjorts på film.

Jag frågade min vän, tillika prästen i svenska kyrkan, Petter, om det här med icke religiösa ceremonier i icke-konfessionella kapell. Problemet, menade han, är att man gärna vill ha psalmer och klockringning och samtidigt ha en icke-religiös begravningsceremoni. Då uppstår ett problem. Man vill inte ha kakan synlig på bordet, men ändå känna smaken på den, för att efteråt kunna säga att man minsann varit principfast, att man inte har ätit något inte. Men det är på det viset att med klockor, psalmer och någon vacker bibeltext så blir ceremonin religiös. Och då ska en religiös ämbetsperson leda den. Vi kan ju prova att översätta problemet till företagsvärlden: Bäste herr Gyllenhammar (till de unga: PG Gyllenhammar var legendarisk chef på Volvo under 80-talet) kan ni tillverka en bil som har alla Volvos fördelar med design och säkerhet, men i stället för Volvo kallar ni den Ateist. Går det för sig?  Och kan någon ur miljörörelsen komma och gratis hålla föredrag om att bilar är bra för naturen? Kyrkan är också ett företag, som måste överleva. Vadå? Ska inte kyrkan alltid ställa upp? Trots medlemsras, inkomstbortfall med mera. Kyrkan måste finnas där när vi behöver den, oavsett om det handlar om att driva med trosfrågor, bibeltexter eller att peka finger åt övergrepp begångna i religionens namn. Lärare blir lärare för att stilla en inre drift att utbilda människor, sjuksköterskor är alla Florence Nightingailar eller moder Teresor och präster existerar under vårt friska och bekymmersfria liv som Jan Malmsjö-typer i Fanny och Alexander för att förvandlas till tröst och hopp när sådant behövs. Eller? Nåja. Lite ligger det väl i kallet.

 

Själv tänker jag mig livet efter detta lite, småpatetiskt måhända, som slutscenen i Titanic när den gamla damen i döden återser sina medresenärer. För i min värld sjunker inte fartyget, det är helt enkelt livet efter detta. Där finns de allihop och väntar på mig, vänner, släktingar och kändisar. Jag får ta plats vid bordet mellan mamma och morfar. Lite längre ner sitter andra släktingar och historiska personer. På kvällen får jag dansa med Ingrid Thulin, efter Malin, min stora kärlek här i livet. Men så är de inte helt olika heller (till sättet, alltså, för alla vet ju att verklig skönhet kommer inifrån).

När sedan Malin och flickorna kommer ombord, tar jag dem gott emot, som Skavlan uttrycker det. Min skumma syn spelar ingen roll. Man behöver inte se så bra för att veta att man träffat den vackraste människa som finns. (Säger jag alltså till min hustru, inte till Ingrid).

Vi vet inte när livet slutar, men hur. Vi dör. Det enda vi kan påverka är den stund på jorden vi har. Jag försöker leva mitt liv så att jag ska känna mig trygg och klar när jag står där vid vägskälet och det är min tur att kliva in i Titanics danssalong. En rätt skön känsla att luta sig emot, ändå, om det nu är så att det redan i morgon är över för mig.