La vie en rose

Jag älskar rosor. Röda rosor.

Jag försöker köpa en bukett om inte varje vecka så varannan. Jag säger att de är till min fru. Det där väcker visst intresse i omgivningen.

En del tror jag gör det för att skryta med vilken bra man jag är. (Tänk om det vore så enkelt).

Några på frugans jobb frågade varandra högt vid fikabordet vad jag varit ute på för dumheter som medförde att jag kom med rosor till hennes jobb. (Om jag verkligen gjort något dumt och ville ha hennes förlåtelse, inte fan skulle jag köpa rosor i alla fall!).

Men visst ligger det något romatiskt i att köpa röda rosor till den person man älskar.

Fast…jag har alltid köpt rosor. Och sanningen är att jag köper dem lika mycket till mig själv.

Rosens användning i olika sammanhang återfinns på massor av ställen i vår kulturhistoria. Den röda rosen står för erotisk kärlek. Därför köper jag dem till min fru.

Far berättade att på en pensionärsdans han bevistade var det en herre som var så dement att han stötte på sin egen fru. I grånat hår, kritstrecksrandig kostym och en stor röd ros i knapphålet dansade han med föremålet för sin passion. Som han alltså länge redan varit gift med.

Vilken otroligt vacker berättelse. Det är inte bara dåligt att bli gammal och glömsk.

Det har inget att göra med någon sorts show off när jag ger min fru blommor. Jag tycker blomman i fråga är magnifik och fulländad. Den står för en sinnlighet och en kraft som tilltalar mig.

Jag finner den röda rosen inspirerande och därför tycker jag om att omge mig med röda rosor. Det där dravlet när gav du din fru en blomma sist ger jag inte mycket för. När gav du dig själv en blomma är en väsentligare fråga.

Prova att studera en röd ros någon gång.

Det är mödan värt. Tycker jag.