Om inte

Om saker och ting hade gestaltat sig annorlunda för mig, om korten fördelats annorlunda, hur hade mitt liv då tett sig?

Hade jag kunnat dra omkring på nån strand i Thailand iförd karmosinröda tangabadbrallor med leopardfoder, guldkedjor, gråsprängd hästsvans, en hajtand runt halsen och med en kvinna under varje arm? 

Det känns inte så, men hur säker kan man vara?

Om jag varit mitt i karriären i 30-talets Tyskland, hur säker kan jag vara på att inte också jag fångats av locktonerna och gått med i nazistpartiet? Hade inte också jag varit stolt över att se mitt land hämnas alla lidna oförrätter? Och hade jag inte tyckt mig vara värd den nya vackra bostaden och det nya jobbet som bekräftelse på min position?

Som den medlmåtta jag är, hade jag inte med iver kastat mig över de nya arbetsuppgifterna på det nya spännande arbetet i den nya statens tjänst?

Och funderade jag någonsin över den judiska familj som bodde i det stora huset vid gatans slut före oss och vad som hände med dem?

Kanske hade jag för mina döttrars skull förträngt tankarna.

Säker är man aldrig hur mycket Rickard Rättrådig man än tror sig vara. Det är så lätt att dribbla bort sitt sunda förnuft och höga demokratiska ideal till förmån för makt och position.

Vi ser det hända hela tiden.
Det är mänskligt att fela. Men var går gränsen? När tappar man insikten?

När jag gör det hoppas jag innerligt att någon berättar det för mig. Och jag hoppas verkligen att jag lyssnar.