Sisyfos

I ett samtal med den f.d internationella finansmannen i Dubai som numera arbetar på sin båt på Irland och är arbetslös, bara är en hårsmån från att vara uteliggare, om varför vi förvärvsarbetar berättade han följande om följande.

(Jag hade problem att avsluta den där meningen, faktiskt).

En gång när han åkte bil genom öknen i Oman färdades han på en helt rak väg en hel dag. Han berättade att han då funderade över att några faktiskt måste ha byggt den här vägen.

Vi kom att diskutera frågor som hur lång tid det tog för dem att göra detta. Hur såg de på sitt arbete? Arbetade de för att de trodde på sin uppgift eller för att de gillade sina arbetskamrater?

Kanske arbetade de endast för att klara livets nödtorft?

Med svenska mått mätt är det hårda tider. Jag har lyxen att förutom för att klara livets basala värden så arbetar jag även för att få råd att göra det jag tycker är kul.

Jag tycker även om mitt arbete. Jag har det bra. Utgångspunkten måste vara att alla gör så gott man kan i sitt yrke. Gör man inte det finns det en anledning till det.

Kan man söka den anledningen själv och därmed finna sin meningfullhet, sin plats, eller syssla, på jorden har man kommit långt. Lyckas man har man kommit ännu längre.

Men i mål bör man nog inte komma. Det är väl strävan som är livet, antar jag.