Sisyfos

Under ett samtal med den förutvarande internationelle finansmannen i Dubai som numera seglar sin båt runt Irland och är arbetslös, bara är en hårsmån från att vara uteliggare, om varför vi förvärvsarbetar berättade han följande. En gång när han färdades med bil genom öknen i Oman befann han sig på en helt rak väg under en hel dag. Den bara fortsatte rakt fram moy evigheten. Han berättade att han under bilturen funderade över att några människor faktiskt måste ha byggt den här vägen.

Detta väckte min nyfikenhet. Vi kom att diskutera frågor som hur lång tid det tog för dem att färdigställa vägen. Hur såg de på sitt arbete? Arbetade de för att de trodde på sin uppgift eller för att de gillade sina arbetskamrater? Sannolikt arbetade de endast för att klara livets nödtorft?

Perspektiv. Med svenska mått mätt råder hårda tider. Jag har lyxen att förutom för att klara livets basala värden att arbeta även för att få råd att göra det jag tycker är kul. Jag tycker dessutom om mitt arbete. Jag har det bra. Utgångspunkten måste vara att alla gör så gott man kan i sitt yrke. Gör man inte det finns det en anledning till det. Kan man söka den anledningen själv och därmed finna sin meningfullhet, sin plats, eller syssla, på jorden har man kommit långt. Lyckas man har man kommit ännu längre. Men i mål bör man nog inte komma. Det är väl strävan som är livet, antar jag.