Miljö – Adolphson

Gröna Faran

14 augusti, 202616 augusti, 2026av adolphson

Varför skriver jag om det här, det är ju bara en kanot? Jo, jag har en övning som mina elever ibland får genomföra. Övningen går ut på att de ska välja en sak som betyder mycket för var och en, beskriva den samt fundera över vad den kan komma att betyda för framtiden.

Hemester – det är grejer, det. Nu är det visserligen inte alla som har möjlighet att ha en sådan på en lagom stor ö, belägen lagom mycket på västkusten, på lagom avstånd från en lagom stor stad. Men trots det vill jag hävda att Styrsö är allt jag behöver. Ett andra hem tillsammans med min bror, en förlängning av barndomen. Så jag har det väldigt bra, på det viset. Jag är medveten om det.

Det handlar också om att då och då uppleva en annan miljö. Dels en som skiljer sig från vardagen och dels miljön avseende klimat. För klimatet oroar mig. Jag tar den gröna faran på allvar. Gröna faran? Det är ett dubbeltydigt påstående. Dels åsyftas klimatförändringarna, dels det faktum att på Styrsö återfinns vår kanot som heter så. Kanoten symboliserar för mig att historiens erfarenheter ger lösningar på nutida problem. Men låt mig ta det från början. Historien börjar när jag står utanför en butik i Falun och delar ut material inför valet. Plötsligt stannar någon till för ett lite längre samtal. Adolphson, säger du? Arbetande din pappa möjligtvis på Landstinget? Jag kände honom. Jag sålde min kanot till er. Vi köpte den i Trondheim men använde den aldrig. Ur intet stiger plötsligt bakgrunden till pappas älskade kanot fram.

Historien börjar, som historien gärna gör, långt tidigare. När pappa fyllde femtio år 1984 fick han en grön kanadensare i present. Den döptes till Gröna faran och var framgent en självklar del av vår familj. Kanoten förvarades i garaget (mina föräldrar ägde aldrig någon bil). I slutet av åttiotalet transporteras den till Styrsö. Sedan dess är den kvar. Det är en välanvänd kanot. Pappas återkommande paddlingar med föreningen Bad Boys, utflykter på sjön Runn, alla turer med familjen till och från Vassholmen – särskilt min och Ragnas tur dit förra året – för att nämna ett axplock.

Uppvaktad av Bad boys på sin femtioårsdag. Den älskade badrocken följde bokstavligen med honom i graven. Bilden är redigerad med hjälp av AI.

Hemester. Vad gör man på Styrsö om man inte vill laga mat eller ta en tur med Gröna faran? Mat, dryck och naturupplevelser finns det gott om. Den som före eller efter ett besök vid någon av öns badplatser eller natursköna miljöer vill äta eller dricka har följande att välja på. På Styrsö Tången ligger Båtebacken med sin klassiker bakad potatis samt paj, kaffe och öl på menyn. Det är öppet stora delar av året men jag föredrar att gå dit under lågsäsong. Mitt emot ligger den mer kulinariska Tångbaren. Samma ägare driver numera på Styrsö Bratten Humlegården (f.d Öbergska) med möjlighet till både mat, dryck och bageri. Nytt för i år var Nonnas foodtruck i Sandviks marina, hoppas den återkommer.

Vi provade även Kusthotellet. God mat på en lite annorlunda plats, dessutom öppet året om. I år tog vi ”golfan” över bron till Donsö och åt på Isbolaget. Annars är Yngves livs (ICA där kan man ibland höra hemlandstoner eftersom någon från Dalarna arbetar där, eller har gjort) och Fiskeboa ofta anledningen till varför man gör denna lilla tripp. Men ska man lämna ön är Långedrags världshus, Levantine i Göteborg (om man vill lyxa) eller Brännö världshus utmärkta alternativ. På den finkulturella avdelningen måste Styrsö kammarmusikdagar, som i år firar tjugofem år, nämnas. Fantastiska musiker med Malena Ernman som årets gästartist.

Gröna faran är inget annat än ett grönt stycke flytetyg som burit många lyckliga dagar inom sig. Det är därför jag gillar henne så mycket. Den bär gårdagens minnen och visar vägen mot framtiden. I år blev det emellertid ingen tur. Men det känns tryggt att veta att ”faran”, som alltid, ligger på sin plats och väntar på att tas i anspråk för nya äventyr.

Jag tror och hoppas att klimatutvecklingen, till skillnad från tiden, går att vrida tillbaka. Det är kanske det som är innebörden av det; viljan att återskapa det förflutna innebär en strävan att rädda klimatet. Nu spekulerar jag visserligen men det känns trösterikt att tänka så. Vi längtar nog alla till en grön, skön och stabil värld. Och då måste vi hjälpas åt.

Jag vet inte om det jag ovan beskriver kvalificerar sig som hemester i ordets rätta bemärkelse. Det jag däremot tror mig veta är att det finns olika sätt att uppleva världen på och att resor både kan och bör ta sig olika uttryck.

Övningen eleverna får genomföra handlar om hållbarhet. Att träna sig i att se värden som håller över tid. Om hur vi kommunicerar med framtiden. Jag skriver för egen del detta för att det rör saker som betyder mycket för mig. Och för att man lär sig något gammalt varje dag, som vi historielärare brukar säga.

Relaterade blogginlägg:

Vassholmen

Ensamma kufars sällskap

Musik:

Vivaldi: de fyra årstiderna, vintern

AF: Ifrån

Post scriptum:

Viktor påminner om att han och Helena noterade att jag en gång under studietiden nämnde Gröna Faran i ett tal: ”Nu talar jag om min fars kanot, inte de framstörtande bussarna här i Uppsala”. Han minns också att vi, när vi var många, paddlade med en gammal surfbräda (till ungdomen: nej, det är inte en padda) på släp.

Foto, Historia, Jämställdhet, Miljö, Resor

bild 59 – st. elmos fire vs agoge

14 september, 201919 september, 2019av adolphson

Varför överhuvudtaget ränna upp och ner i fjällen? Överskottsenergi? Medelålderskris? Vuxna män som gör saker tillsammans? Det gäller, iallafall enligt Mats Olsmats livhållning, att inte växa upp alltför mycket eller alltför fort.

I can climb the highest mountain, cross the widest sea.
I can feel St. Elmo’s fire burning in me, burning in me.
Just once in his life a man has his time.
And my time is now; I’m comin’ alive.

I can see a new horizon underneath the blazing sky.
I’ll be where the eagle’s flying higher and higher.
Gonna be your man in motion.
All I need is a pair of wheels.
Take me where the future’s lying: St. Elmo’s fire.

Dag 1: Storulvån-Blåhammaren. 12 km men med några höjdmeter att bekämpa.

Agoge är benämningen på den mycket hårda utbildning som alla män i antikens Sparta genomgick. Inte helt olik våra dagars värnplikt, kanske. Men mycket hårdare, får man nog anta. Agoge syftade till att fostra den unge spartanen till att vara en hårdför krigare, lojal mot staten. Utbildningen, eller vad man ska nu ska kalla det (ordet betyder förövrigt vägledning, utbildning) innehöll moment som att slåss och uthärda smärta, militär taktik, kondition, jakt, dans, sång, retorik och andra sociala färdigheter.

Sist ut på infernolistan (saker att uppleva som jag normalt gjort tillsammans med henne) var jämtlandsfjällen. När vi gick triangeln förra året slog det mig att det också vore lämpligt att springa sträckan – om inte annat för att det går. Inte så många höjdmeter och fantastiska vyer, tydliga leder. Sagt och gjort – jag frågade Mange och han följde med.

Utbildningen inom agoge pågick i allmänhet mellan åldrarna sju och trettio. Syftet var som sagt att producera skickliga krigare till den spartanska armén, krigare som satte statens intressen före sina egna, krigare som Leonidas och dennes soldater.

Dessa hårt drillade män utgjorde eliten i samhället ur vilken morgondagens ledare hämtades. Träningens ideal var att bygga Spartas murar av män eftersom staden som enda grekiska stadsstat saknade murar. Disciplinen var järnhård och den starkes lag rådde.

Turistnäringen i Sverige omsatte 2018 hisnande 337 miljarder kronor. De svenska fjällen upplever ett rejält uppsving. Det rapporteras om köbildning för att ta sig till Kebnekaises topp, att man måste sätta ut bajamajor där, nedskräpning och allmänt stort slitage i nationalparkerna. Man har även funderat på att helt dra om vissa leder på grund av trycket.

Jämtlandstriangeln utgör inget undantag. Möjligen är det landets mest vandrade sträcka. Det går under högsäsong tåg från hela Sverige till Storlien och därifrån transfer till Storulvåns fjällstation.

Strängt taget är det inte fråga om fjällstationer utan snarare hotell. Och det var ingen fjällvandring vi gjorde – vi sprang. Fjällöpning är populärt och en skön upplevelse. Helst om man betänker att familjefadern normalt sett brukar släpa omkring på 30 kilos packning ute på fjället.

I vindskyddet ute på fjället tar det inte lång tid att bombardera omgivningen med onliners av bästa kvalitet

Nej, fjällvandring innebär att man går sin egen tur med karta och kompass och bär med sig tält och övrig utrustning. I den här varianten är man ute ett par timmar varje dag med minimal packning, tar med sig matsäck från frukostbuffén, duschar vid ankomst och äter tre rätter. Detta är en social tur.

Under agoge levde man i en grupp under överinseende av befäl. Förhållandena var påvra. Från tolv års ålder fick man endast äga ett plagg: en röd mantel. Soldaterna byggde sina egna sängar av vass och försågs allmänt med för lite föda. Idén var att uppmuntra individen att stjäla samtidigt som vederbörande straffades hårt om han avslöjades. Tanken med detta var att i slutändan erhålla välbyggda, streetsmarta, soldater – inte välnärda och bortskämda slöfockar. Metoden fick också soldaterna vänja sig vid hunger vilket kunde vara bra i skarpa lägen.

En trevlig sak med trängseln i triangeln är att man tvingas socialisera med andra – eget bord till middagen är inte att tänka på. Vi var de enda som spelade Alfapet och TP, något som förövrigt tilldrog sig visst intresse. Det är kul att vara kung på ett spel daterat 1987. Frågan vad heter huvudstaden i Västtyskland har millennieisterna lite svårt att svara på.

Karolinermonumentet dag 2. Blåhammaren-Sylarna 19 km

De spartanska pojkarna, sedermera männen, fortsatte leva som soldater i kaserner tills de var i tjugoårsåldern då de, inte olikt indelningen i de olika studenthemmen i Harry Potter, skulle tävla om att väljas in i en permanent militär avdelning. Valet måste vara enhälligt och en ratad kunde försöka på nytt i tio år.

På Blåhammaren fick vi på grund av bokningstrycket bo i hundrummet. När jag skulle betala notan drog jag till med

Hej, jag heter Fido och bor i hundrummet

Jag kan ännu i denna stund inte avgöra om det var det tråkigaste skämt hon i receptionen någonsin hört eller om hon bara hört det alldeles för många gånger.

Om någon aspirant inte lyckades etablera sig i en avdelning senast vid trettio års ålder kunde han inte erhålla fullt spartansk medborgarskap. Lite som vår tids gamla studentexamen, kanske. (Men nu får du väl skärpa dig!) Vid samma ålder uppmanades männen att gifta sig, bilda familj, och i övrigt bli fullständiga medborgare i Sparta och utnyttja sina rättigheter. Men bara om han klarat agoge – utbildningen gynnade samhörigheten och identiteten inom den utvalda gruppen eftersom alla (män) genomgick den.

Sträckan är överkomlig. Man springer, eller går, nära fem mil på tre dagar. En härlig tur, som sagt, där regn, hagel, sol, snö och vind egentligen inte spelar så stor roll. Man bara skalar på, helt enkelt. Och man har inte så mycket tid över till annat än att bara vara vänner, som Jakob sjunger.

På Sylarna är det en aning mer modernt än Blåhammaren och grytorna är deras specialitet. Väl i mål på Storulvån får man unna sig något litet extra – också det är vi ganska bra på, Mange och jag.

Oavsett om man har en inre St. Elmos eld eller om vi genomgått lumpen, nu, då, eller aldrig, tror jag inte på konstruerad vänskap. Lojalitet så länge alla har något att vinna på den visst. Men verklig vänskap uppstår inte för att andra kräver det av en. Vissa har vänskap emellan varandra, andra inte. Jag är glad att jag tillhör kategorin som har det.

Nu har jag gjort allt vi brukade göra tillsammans åtminstone en gång på egen hand. Moving on, som Sarah Down Finer sjunger. Långsamt men säkert.

Relaterade blogginlägg:

I någon annans skor

musiken

Mats Olsmats

Källor:

Cartledge: Sparta – en odödlig historia

Foto, Mat och dryck, Miljö, Politik, Resor, Språk

bild 45 – nyckeln till Provence

20 september, 201822 september, 2018av adolphson

Någon i familjen har en stor, fin bemärkelsedag som väntar runt hörnet.

Hur något skedde, vid en hastig anblick, är ofta mycket lättare att förklara än varför det skedde som kräver mer ingående studier och förklaringsmodeller.

Hur innebär ett orsakssamband. Varför händelseförloppet kom att utgöras av just det orsakssambandet är däremot en helt annan fråga, mycket mer komplicerad att förklara. Och vad värre är: ju mer man själv kan om något desto svårare är det att förklara för en utomstående varför något skedde just på det vis som det skedde.

Bron som förbinder oss med kontinenten, sedd från ovan (om någon till äventyrs skulle undra).

Jag hatar att resa.

Jag hatar förövrigt också flygplatser för där är bara rysch pysch krimskrams, blingbling etcetera.

Att resa, i synnerhet med flyg, innebär stress, elände, slit, släp, hög puls och svettningar utöver rimlighetens gräns. Efter att alla den kommande resans biljetter är vederbörligen beställda från bakom datorns trygga kalla, ljus är det snart dags att övergå från teori till praktik: att ge sig iväg.

Och det är då problemen börjar för en människa av min natur. Det är nämligen då man plötsligt befinner sig utlämnad och prisgiven åt en massa omständigheter man inte rår över själv. Och sådant gillar inte jag.

Plötsligt var vi på väg, iallafall, folk, fä, diverse personliga såväl som nationella val, pick och diverse pack till trots.

Fransmännen är noga. När dotter 1, en liten ljuslockig och tämligen terrorist-olik tjej skulle passera säkerhetskontrollen ljöd larmet. Jaha ja, rutinkontroll. Bien sûr.

Jag funderade över om sakernas tillstånd var som i filmen Men in black när Will Smith på övningsskjutning skjuter på en modell föreställande en liten tjej eftersom hon, omgiven av monster, i sammanhanget var det udda och avvikande.

Detta kunde jag emellertid inte uttrycka på franska. Inte heller kunde jag utveckla resonemanget huruvida toaletten får användas även när planet står på station – för de låses inför start och landning något vidare.

Men det är ju ändå värt det. Att resa, alltså.

Vi inledde äventyret med ett snabbt dopp i Antibes. Eller vi och vi – själv begagnade jag tillfället till ett litet bryt över den franska trafiken och stannade i bilen och grät en stund medan övriga gick till medelhavet. Efter denna inledning var vi alla någorlunda fit for fight. Eller pret a manger, som fransosen säger.

Ska jag slå ett slag för något i Provence så slår jag det för Villa Juli. Efter några timmars hetsig diskussion med GP-ÄSSEN kom vi, mitt i det sydfranska nermörkret, slutligen fram. Vårt tänkta hotell hade nämligen stängt, fick vi reda på via mail på nerresan, så Villa Juli var något av en nödlösande chansning.

Stället ligger i byn Speracèdes strax utanför Grasse. Vilket fantastiskt litet Bed and breakfast! Med magnifik utsikt över nejden ligger det mycket pittoreskt – åk hit! Och så är det svenskar, med ett stort musikintresse btw, som driver det minsann.

(Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus. Nämligen att i nödens stund mötas landsmän som välkomnar på de nödställdas egna modersmål. Den känslan kan nog inte överdrivas.)

Vi intog middag på en lokal restaurang och jag fick avsluta med en rejäl crème brûlée. Klart värt, som kidsen säger.

På söndagen fortsatte vi med bil och GP-ÄSS i högsta hugg upp till, och genom, bergen in i det natursköna området Verdon. En stilla kaffe i byn Castellane och vid ett tillfälle såg vi inte mindre än tio kungsörnar majestätiskt sväva över sitt näste. Man kan ju go all Sagan om Ringen för mindre. Det blev även crêpes (bien sûr, encore) i byn Moustiers-Sainte-Marie.

Lavendel, svampplockande fransoser, vinfält som skördas.

Med Uchaux som bas, där vi bodde två dagar, gjordes utflykter till Gigondas som är (ofrivillig) lillebror till Châteauneuf-du-Pape som vi också besökte. Efter en dag i vinproduktionens tecken kunde vi till slut äta på vår egen lilla täppa.

Slutet på en bra dag. En dag att minnas.

(Borlänge slog Falun i valet. SD backar nämligen 2 mandat till 10. I Falun gick de blygsamt fram. I Orsa får SD 29 %. Men Centern 42%).

Vildvittrorna måste göra sina läxor. Vilket får mig att fundera. Ungdomarna av idag verkar ibland ha problem med adverbial. Ta ordet ens, exempelvis. Ska du ens gå dit? skulle en genomsnittlig gymnasieungdom kunna säga. Eller har du ens kommit ut?

Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel att uttrycka sig på det viset men nog är det väl så att ens borde användas när man förväntar sig något som sedan inte inträffar? Exempel: jag förväntade mig en ursäkt men inte ens en vänlig nick fick jag.

Jag får väl fråga språk-kollegerna. Eller hans språkmajestät Niklas.

Först läxor. Sen bad. Ens. Nämligen mitt =D

Vi reste vidare vidare och stannade till i Gordes där jag involverades i en intensiv diskussion om det svenska tennisundret med en amerikanska som entusiastiskt berättade att hon döpt sin son efter Stefan Edberg. Vad heter sonen i efternamn, tro?

Vi fortsätter till vindistriktet Luberon och vingården Fontenille. Där erbjuds vinprovning enligt konstens alla regler. Attacken. Fortspridningen. Finalen. Eftersmaken. Jag sträcker på mig och berättar att jag är diplomerad vinprovare av franska vinakademien, minsann. Man är föga imponerad.

Självfallet monseigneur. Ni dricker annars mest ur lådor i Sverige?

Vår öl och vodka är godare än er! Ha! Gotcha!

Frukostkulturen är, precis som för 26 år sedan, bedrövlig. Men barnen älskar det. Själv kommer jag plötsligt att tänka på, oklart varför, det ögonblick som far refererar till som sitt livs värsta: när han var tvungen att dansa Lambada på en personalfest på landstinget.

Arkadien är ett landskap i antikens Grekland. Det beskrivs som ett idylliskt paradis oförstört av civilisationen. Det är i litteraturen sinnebilden för lycka. Jag antar att arkadspel fått sin benämning härifrån.

Huruvida längtan efter denna plats kan anses skadlig har varierat genom historien. Jag tänker att spelberoende måste innebära en desperat jakt efter lycka eller känslan av den så som den beskrivs i Arkadien.

Kanske borde droger istället benämnas Arkader? Kanske är det därför jag njuter av vin?

144. Det är en intressant siffra.

Jehovas vittnen tror att 144 000 (rätt-troende) människor kommer till himmelriket efter döden. Jag fick 144 kryss i valet. Det gör mig till den tredje mest kryssade centerpartisten i kommunen efter det populära kommunalrådet Joakim och kommunens mest kryssade politiker Camilla.

144 kryss. På ett sätt känns det logiskt. Centerpartiet nominerade mig på tredje plats och centerväljarna bekräftade det.

Etthundrafyrtiofyra människor har givit mig sin röst i ett fritt demokratiskt val. Herregud, vilket förtroende, vilket enormt ansvar. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun – frågan är vilken väg tar jag?

Biosphere 2 är ett sorts laboratorium i Arizona som omfattar ett 13 000 m² stort slutet ekosystem. Jag vet inte om det finns kvar men det ursprungliga syftet var att skapa en konstgjord biosfär för att undersöka om samma sak kunde genomföras på Mars.

Tanken var fyra män och fyra kvinnor skulle vara självförsörjande under två år vilket innebar att de skulle återanvända syre, vatten och avfall och producera sin egen mat. Försöket misslyckades eftersom syret tog slut, skördarna slog fel och vattenmassorna slammade igen.

Om jag skulle åka till Mars skulle jag vilja ta med mig vindruvor. Och rosor.

Evolutionen har, vad jag vet, inget eget syfte. Munnar har utvecklats för att vi ska få i oss föda och så är det med den saken. Eftersom evolutionen ständigt utvecklas och förändras kan munnar nuförtiden få i sig kopiösa mängder av exempelvis glass.

Det har man fattat i Frankrike.

Vi avslutade resan i Nice. Det är ett ställe, det med.

Det finns några till som får hänga med till Mars.

På stranden i Nice kunde jag se flygplan lyfta var tionde minut. Och det är inte en särskilt stor flygplats. Det torde framgå för den mest tondöve att detta inte är riktigt hållbart – vi kan inte upphöja de svenska resvanorna till allmän lag. Fortsätter det så här måste vi kanske ändå ta oss till Mars, relativt snart.

Romanen Nyckeln till Provence (även filmatiserad) utspelar sig i 1800-talets slutskede och handlar om den lille pojken Marcel och hans familj som ger sig av på en resa som kommer att forma resten av deras liv.

Jag tror alla resor på något sätt förändrar återstoden av resenärens liv. Det jobbiga med kommande resor till Mars är att de måste förtas för att vi människor redan har förändrat återstoden av Tellus liv.

Hursomhelst – för att förstå varför vår resa till Provence blev som den blev krävs nog att man faktiskt varit med på den. Men jag har här försökt ge en någorlunda beskrivning hur den gick till.

Abstract: Det mesta av den var alldeles, alldeles underbart. Du som inte var med missade något. Och du var saknad.

Jag älskar att resa. I synnerhet med Malin, Mina och Louise.

Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Miljö, Politik

contra/pro mundum

2 september, 20186 november, 2023av adolphson

Vi som är politiskt aktiva börjar nog alla bli lite trötta.

Jag gjorde nyligen ett försök att kliva ut ur min filterbubbla och presenterade i diverse grupper på sociala medier huvuddragen i min personliga kandidatur.

Om man nu kan prata om en sådan. Huvudsaken det går bra för laget vill jag helt ärligt, om än en aning klyschigt, påstå.

Varför gick jag ut med den informationen? Jag har nämligen fått skäll för den. Tja, jag ville väl upplysa om vad som är utmärkande för just mig, just här i stan. Alla som vill kan annars lätt hitta Centerpartiets lokala och centrala valmanifest.

Men varför, egentligen. Jo, jag har på sistone funderat över varför en potentiell väljare ska kryssa mig. Eller, för all del, låta bli.

Jag försöker profilera mig som en kulturpolitiker, med inriktning mot det som vi lokalt kallar ”attraktiva Falun”. Min egen lite skämtsamma benämning är ”inte bara hopptorn”. Idrott är bra, självfallet, men Falun har även en stor potential som kulturstad och jag vill att Centerpartiet ska vara en pådrivande kraft för att försöka fylla den.

Magasinet är en väldigt bra sak, exempelvis.

Jag ser vidare miljöpolitiken som viktig men inser att jag kan för lite. Så där ser jag en utvecklingspotential för mig personligen under mandatperioden.

Jämställdheten mellan män och kvinnor är även den en viktig fråga för mig. Kanske för att jag är pappa till två döttrar – för nog vill väl varje förälder intill det absurdas gräns kratta manegen.

Jag är stolt över att jag fick möjlighet att, om än aldrig så lite, vara med och påverka vår partiledare i samband med den så kallade gymnasielagen.

Och så till elefanten i rummet. Den som känner mig vet redan väl var jag står i frågan. Visst, man bör gå till val på sin egen politik och allt det där. Men jag hävdar att det är precis det jag gör.

Med en dåres envishet framhärdar jag i det där, trots det skäll jag fått mig till livs.

Det är nämligen många som är oroliga över SD:s politik och vilket eventuellt inflytande partiet kommer att få efter valet. P1 har sänt två relativt långa reportage från Falun och Borlänge gällande väljare som går till SD, lokaltidningen har också granskat frågan.

Frågan tycks alltså extra relevant här i länet och även om jag inte kan ge svar på den lokala regeringsfrågan kan jag lämna svar i detta.

Till dessa oroliga säger jag: en röst på mig är en röst på en aktiv opposition mot SD. Förstå mig rätt – det här med att störa möten eller vända ryggen till är inte min grej. Nej, de får väl framföra sina åsikter både i fullmäktige och annorstädes som alla andra.

Det jag lovar är något annat. Om jag kommer in i fullmäktige lovar jag att efter förmåga att ta debatten, ta replik och rösta emot. För det är väl bättre än att ignorera dem? Tänk om de har ett bra förslag då, tänker du. Nja, det spelar ingen roll.

Då får jag helt enkelt gå hem till kammaren för att återkomma med ett bättre alternativ. Varje röst med ett SD-förslag är nämligen ett aktivt bidrag till normaliseringen av deras vedervärdiga åsikter.

Och det kommer jag inte att tillåta, det kommer inte att ske, not on my watch. Så ser jag på saken och du är naturligtvis helt fri att inte hålla med och därför kryssa någon annan eller rösta med ett annat parti. Det handlar nämligen om ideologi. Ideologi är målet, visionen, för samhället och världen medan politiken är vägen dit. Ideologi är förklaringen för mitt ställningstagande.

Jag brukar anföra Nazitysklands djurskyddslagar som exempel. Hitler, som var stor djurvän, stod för samtidens bästa djurskyddslagar. Utan att, ursprunget undantaget, jämföra SD med NSDAP vidare påstår jag att principen är densamma.

Man får en massa skit på köpet som man inte vill ha om man för samtal eller röstar med SD.

Och en populistisk politik som är emot EU, en obefintlig miljöpolitik, en kvinnofientlig, homofobisk och rasistisk inställning till tillvaron som deras är inget jag kan medverka till att normalisera.

Jag verkar inom den parlamentariska demokratin och tar debatten hela mandatperioden. Kan du tänka dig att rösta på Centerpartiet och samtidigt försäkra dig om det jag beskriver ovan kan jag vara ett alternativ.

En vald politiker har inga skyldigheter mot andra än sina egna väljare, att föra deras talan, att på bästa sätt verka för deras intressen. Om nu någon kan överväga en röst på mig lovar jag härmed ännu en gång att jag aldrig kommer att samarbeta eller rösta med det partiet. Hur stora de än blir.

Det är väl egentligen allt jag säger. Sedan är valet ditt.

Jag står till och med fredag, när jag inte jobbar eller umgås med min familj, utanför ICA i Slätta om någon vill prata lite politik eller ställa frågor. Därefter är valrörelsen över för min del eftersom jag reser bort.

38200123_10156263654765617_3105820241922359296_n

Historia, Jämställdhet, Miljö

postmodernism

19 januari, 20189 september, 2026av adolphson

Postmodernismen är en inriktning inom kulturen som innebär en reaktion mot (och sökandet efter något nytt efter) modernismen (1850-1950 cirka) och modernitet.

På 1600-talet avrättades i Sverige fler män för brottet tidelag (samlag med djur) än kvinnor för brottet häxeri.

Hör jag någon ropa men inte alla män! Någon? Inte? Denne någon har i så fall helt rätt. Alla män avrättades inte för brottet tidelag på 1600-talet och alla män ägnade sig inte åt detta brott. Alla män anklagades heller inte för detta. Jag gissar (eftersom det är 1600-talet vi diskuterar kan vi inte med säkerhet veta) att alla män inte gick omkring och kände sig anklagade för tidelag. Det enda statistiken säger är att fler män avrättades för tidelag än kvinnor för häxeri under 1600-talet. Personligen känner jag förövrigt flera män som verkar vara ena riktiga häxor. Men inte alla män jag känner, känns viktigt att påpeka i sammanhanget. #metoo handlar inte om att skuldbelägga alla män. Det handlar om att vi alla, oavsett kön, ska uppmärksamma sexuella övergrepp och kränkningar. Där har alla ett ansvar. Svårare borde det inte vara.

Tidsbesparande åtgärder. Jag vet inte, jag. Jag har nyligen gått igenom lite gamla prylar som sedan länge fört en undanskymd tillvaro på vinden. Jag tittar på mina gamla rollspel och inser att det finns nyare, snabbare och finare varianter om barnen vill spela. Och så finns dataspel, förstås. Mina gamla brev blir dock kvar i vindsarkivet. Det tog tid att sköta sin korrespondens, back in the day. Jag skrev och emottog brev från lågstadieåldern fram till 1990-talets mitt. Och det var, som sagt, ett tidskrävande nöje att hålla korrespondensen vid liv. Men icke desto mindre ett nöje. Att utse (välja bland) mottagare, författa själva brevet utan att skriva fel (jag skrev för hand och med ((min special-)) bläckpenna – åh vad jag saknar den!), tillse att lämpligt kuvert fanns hemma, frankera det samma och gå till en postlåda, samt, eventuellt, emotse ett svar inom en månad eller så.

Allt detta tog sålunda tid. Det medförde att jag i allmänhet enbart skrev brev om jag hade något substantiellt att berätta – och jag tog god tid på att formulera mig. Formuleringarna varierade mycket beroende på vem mottagaren var. Ett brev till min oroliga mor från tiden när jag studerade i Frankrike såg naturligtvis helt annorlunda ut än ett från samma tid ställt till en kamrat. De brev jag har kvar – ett par hundra – är i regel också genomtänkta och förmedlar något. Notera att jag genom det påståendet inte framhäver mig själv – breven jag har kvar är skrivna av andra och skickade till mig. Dessa brev är så gott som samtliga baserade på någon känsla (glädje, kärlek eller vänskap) eller någon viktig information. De är fortfarande mycket viktiga för mig och jag kommer inte låta någon läsa dem – förrän efter min död.

Idag kan jag skicka mejl runt hela jorden och till massor med mottagare samtidigt. Kommunikationen ser idag överhuvudtaget annorlunda ut. Jag, och många med mig, skriver snabbt ner vad jag har i huvudet just där och då och skickar omgående iväg det. Det är jobbigt att sortera dagens mejlskörd. Som regel, vill jag så här i förtroende anföra, slänger jag ofta bort vissa (fler än jag borde) oöppnade efter en blick på avsändare och rubrik. Missar jag ändå något tänker jag att, nåja, det kommer nog snart en påminnelse på det där viktiga mejlet. Varje dag hör massor av människor hör av sig till mig och väntar sig omgående svar. Svaret blir väl därefter. Snabbt, ogenomtänkt och skickat från en Iphone nära eller långt bort.

Skulle man göra en jämförelse mellan det förflutna och idag är jag inte säker på att mejl avgår med tidsvinsten trots att det går så oändligt mycket snabbare att få fram budskapet. Det vi däremot definitivt gjort är att skruva upp tillvarons hastighet till något jämförelsevis enormt. Skulle vi (exempelvis genom mina brev men efter min död) jämföra kvaliteten, substansen, i kommunikationen då och nu är jag säker på att då vinner. Och jag tror även konsten att minimera tidspillan väger över till dåets favör. Det är åtminstone vad mina sparade brev säger mig.

Behövs Miljöpartiet i riksdagen? När vi i början på millenniet renoverade mormors och morfars hus på Styrsö i Göteborgs södra skärgård gjorde vi några intressanta fynd.

På dagens Styrsö har man en fungerande sophantering men på 1940-talet var det sämre beställt med den varan. Jag minns att jag som liten pojke (vilket upplysningsvis inte var på 1940-talet – huset byggdes 1937) påfallande ofta av morfar uppmanades att slänga det (vad det nu kunde vara för avfall) nere i vika eller borti berga.

Att dumpa skräp till havs förekom säkert också. Det var väl naturligt för honom, som sprungen ur 1800-talet och efter ett liv på de sju haven, att förhålla sig så till sophantering. Jag minns att jag tyckte det kändes lite märkligt, fel på något sätt, att följa uppmaningen. När vi sjuttio år senare renoverade huset gjorde vi en del intressanta fynd. Bland annat hittade vi, inmurad i grunden, en gammal cykel, en livskonsumtion av olika spritflaskor. Kvartingar av olika sorter – morfar tog sig en hutt då och då, vilket möjligen är en förklaring till att han blev 97 år. Kanske uppskattade inte mormor huttandet lika mycket (jag har egentligen ingen aning om det – men gör ett kvalificerat antagande givet hennes kynne) varför flaskorna alltid befann sig i källaren. Och där blev de kvar. När vi rev en vägg hittade vi mängder av tämligen oförstörda Göteborgsposten med datum från andra världskriget.

Far går, så vitt jag vet (jag vill åtminstone ha det så i mina minnen), fortfarande över hela ön (ca 5 kilometer enkel väg) till soptippen med rulleborn (morfars hemmasnickrade skottkärra). Jag hör för mitt inre fortfarande morfar muttra schläng at i vika och far svara att det är inga problem att gå till tippen.

Tidsbesparande eller ej, vi människor är praktiska. Vi löser ofta problem utan större hänsyn tagen till planeten. Och vi bör se upp med vad vi uppfinner, kanske. Med stöd därav tror jag vi trots allt behöver ett miljöparti värt namnet i Sverige. Bara det kunde skärpa till sig, lite. (OBS! ÅSIKT – INTE FAKTA!)

Samtidigt finns det faktiskt saker som är relativt oföränderliga. För att återvända till 1600-talet när spanjoren Alonso de Barros konstruerade ett populärt brädspel. Spelet, som var lite som en blandning av dagens Monopol och rollspel, handlade om konsten att överleva vid hovet. Lite i stil med Game of Thrones, kanske. Hamnade man på ruta ministern avsätts fick man återvända till ruta smicker där man upplät all sitt smicker, åthävor och fjäsk för att få fortsätta till ruta Favoritens hem. Väl där blev man rikligt belönad (inkassera kr 4000). Spelet var hopplöst förlorat om man hamnade på din mecenat dör varvid man fick börja om från början.

Jaha, hur väver jag ihop det här? Kanske med att utveckling sker och ibland är det bra, ibland mindre så. Ta exempelvis den där appen, apropå tidsspillan menar jag, som människor använder som preventivmedel. Och, som ett brev på posten, alternativt mejl i inkorgen, kommer rapporter om kraftigt ökade antal ofrivilliga graviditeter. Tänka sig. Under första världskriget förekom att riktigt desperata soldater på permission betalade prostituerade dyrt för att (för att vara riktigt säker på att smittas och därmed hamna på sjukhus) kunna smörja in sina kön med sekret innehållande veneriska sjukdomar. Vissa stoppade det i ögonen med blindhet som följd. Vad gör man inte för att slippa krig.

Vad finns det mer att säga? Antagligen inte alla män.

Relaterade blogginlägg:

Memory line

Ridicule is no shame

Släktens vagga

Källor:

Nordberg: I kung Magnus tid

Håkansson: Vid tidens ände

Englund: 1916

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Mat och dryck, Miljö

leftovers

17 november, 20179 september, 2026av adolphson

För två miljoner år sedan var vi människor trots våra intellektuella förmågor och jämförelsevis avancerade verktyg ständigt rädda. Vi fruktade andra rovdjur och vi överlevde genom att samla växter, jaga mindre djur och att rafsa åt oss rester som andra större rovdjur lämnat efter sig. Möjligen (över)levde vi under vår evolutionära barndom genom att kalasa på märg som vi knackat fram ur ben från kadaver – vissa forskare hävdar att detta länge var vår biologiska nisch. Varför? Märg var det var det enda som fanns kvar att utvinna ur ett kadaver när större och farligare djur fått sitt. Vi var alltså en ytterlighetsgrupp som levde på rester från andras överflöd.

Ur ett biologiskt och historiskt perspektiv befann vi människor oss i mitten av näringskedjan tills alldeles nyligen. Under miljontals år fick vi vår biologiska programmering medan vi strövande omkring och samlade växter, jagade smådjur och levde på leftovers. För ungefär 400 000 år sedan började vi jaga större villebråd och för cirka 100 000 år sedan gick vi upp i toppen av näringskedjan. Detta skedde, återigen sett ur ett evolutionärt och historiskt perspektiv, blixtsnabbt. Konsekvenserna blev enorma. Andra toppdjur i näringskedjan har haft miljontals år på sig att hamna där (lejon, hajar, elefanter, vargar etcetera) och ekosystemet har därmed fått tillräckligt med tid att ordna kontrollmekanismer för att hindra dessa toppar att ställa till med allt för stor förödelse. (När lejonen blev farligare blev olika potentiella offer-arter snabbare, bättre på att samarbeta och ilsknare.) Balansen rubbades.

Människorna och ekosystemet utsattes för en (alldeles för) snabb utveckling och vare sig människa eller system hann anpassa sig. De flesta rovdjur är majestätiska och respektingivande medan människan, tillåt mig att citera en favoritpassage ur Harraris bok (se nedan), i sammanhanget framstår som en diktator i en bananrepublik. Vi var tills alldeles nyligen underdogs i existensen, ständigt rädda, ständigt på vår vakt, ständigt bevakande vår ställning. Denna evolutionära prägling gör oss idag till naturen grymma, misstänksamma och farliga mot såväl varandra som andra arter. Mycket elände i vår historia beror på detta snabba evolutionära språng.

Arten i marginalen som lever på vad andra lämnar efter sig. Parallellen till de människor som tigger utanför ICA kan väl inte bli tydligare. Jag, kung på savannen, går med stolta steg in och köper det jag vill ha, utanför sitter någon och hoppas på någon smula från mitt överflöd. Kanske ger jag något, blir personen allt för påträngande blir hen avisad på många olika sätt.

Till vår egen konstext. Här i Falun är vi upprörda över att två migrant- eller bärplockarläger står övergivna utanför stan och förfaller. Vare sig kommunen eller markägaren vill sanera det marginalgruppen lämnat efter sig. Vanliga medborgare oroar sig över att deras husdjur ska skada sig eller att rovdjur ska lockas till platsen. I det här sammanhanget blir den tanken absurt paradoxal. Men visst, problem av den här sorten borde gå att förebygga. Vår biologiska oro över vår ställning och position passar också in dagens migrationsdebatt. Vi släpper fram omgivningen (exempelvis genom tillfälliga uppehållstillstånd eller kanske kvoterad anhöriginvandring) till kadavret när vi själva ätit oss mätta.

I den här liknelsen där jag är lejonet i skepnad av vit, medelålders, heterosexuell man. Den som på olika sätt vill komma fram till kadavret och lindra svälten (bli svensk, få jobb, slippa läger och krig, slippa sexuella övergrepp, misshandel eller kränkningar) är människan. Och själva kadavret…ja, det är väl Sverige, eller möjligen planeten, det. Ekosystemet hinner inte med nu heller. Vi är mitt inne i ännu ett gigantiskt kliv. Ett kliv som avlägsnar oss från planeten. Från planeten som är ursprunget, eller fundamentet, till det system vi genom detta slutgiltiga kliv skjuter ut oss ifrån.

För två miljoner år sedan var människan trots sina intellektuella förmågor och jämförelsevis avancerade verktyg ständigt rädda. Vi fruktade många andra djur och vi överlevde på att samla växter, jaga mindre djur och genom att rafsa åt oss sådant som andra rovdjur lämnat efter sig. På två miljoner år tycks det mig ibland som om att inte mycket förändrats.

Relaterade blogginlägg

Röda drottningen

Länkar

Top of the food chain

Källor:

Harrari: Sapiens En kort historik över mänskligheten

Miljö, Skola

Tillfälligt avbrott

24 november, 201613 augusti, 2026av adolphson

Minns du Sauks klassiker i Lorry?

Som lärare, och i synnerhet som lärare på ett naturvetenskapligt program, jobbar jag mycket med klimatet på olika sätt. Med FN:s deklaration om de globala målen, exempelvis. Vi har att undervisa om denna ödesfråga, helt enkelt. Så vitt jag förstår råder konsensus i forskarvärlden om klimatförändringarna. Eller?

Jag har vid flera olika tillfällen stött på klimatskeptiker. Ofta rör det sig om bildade människor som har andra uppfattningar i klimatfrågan. Kort sammanfattat kan man säga att dessa kritiker anser att media är korrupt, ljuger, är en megafon åt vedertagen (felaktig) uppfattning. De anser att det är omöjligt att anföra en annan uppfattning än den gängse. Först reagerade jag reflexmässigt med tanken att likheten med Trumps världsbild är slående. Det enkla svaret vore därför att avfärda alla dylika argument som beklaglig idioti. Kategoriska, onyanserade och illa underbyggda frontalangrepp på motståndare har ju visat sig vara det politiskt mest fruktbara förhållningssättet på sistone, vandrade mina dystra tankar vidare.

Sedan tänkte jag att, nej, inte hemfalla till denna nivå. Saken förtjänas att tas på allvar. För kanske är detta det verkliga klimathotet: att så många faktiskt förnekar dess existens. Och jag är ju lärare. Pedagog. Jag har därför den senaste tiden lagt ner ansenlig tid på att läsa, fråga och undersöka. För jag kan inget om klimatfrågan egentligen – jag är ju humanist. Jag har väl stött på en och annan klimathistoriker, det är allt. Ett annat skäl till mitt intresse är att en viktig anledning till att jag bytte politisk inriktning var miljöpolitiken.

Att bemöta en klimatskeptiker som ser världen som en sammansvärjning innebär att ta diskussionen till en lite långsammare, mer diffus och grå väg. En väg som kräver tålamod (på flera sätt), metodik och inte så lite retorik/pedagogik. En början är att konstatera att vi faktiskt inte riktigt vet vart vi är på väg i frågan. Det finns betydande osäkerheter när man diskuterar klimat på längre sikt. Därför är det viktigt att beskriva vilka parametrar som ingår i ekvationen samt erkänna insikten att för vissa av dem är vi ganska bra på att bedöma hur de påverkar klimatet och för andra mindre bra. Källkritik på rätt avancerad nivå, alltså. En källkritik som kräver sakkunskap. Tyvärr är källkritik tråkigt och mindre vanligt förekommande på en lekmannanivå.

Vill man verkligen förstå hur arbetssättet går till kan man gå in på IPCCs hemsida och studera hur arbetet är uppbyggt med sekretariat, working groups, task force och technical support units. Alltså vem som gör vad, hur många som är inblandade och hur människor hamnar på olika positioner inom IPCCs organisation. Sedan kan man exempelvis plocka upp någon intressant eller relevant rapport från IPCC och studera hur den är konstruerad och vad den bygger på genom mängden peer-reviewed artiklar (peer review = sakkunnig granskning, att bedömningen görs av forskare som är kunniga inom det forskningsfält en ansökan gäller.

I Vetenskapsrådets användning av peer review är vetenskaplig kvalitet det främsta bedömningskriteriet) och hur många specialister som är inblandade. I slutändan vägs allt ihop till någon typ av bedömning och samsyn. Det blir i mina ögon lite fånigt, på gränsen till rättshaveri, att döma ut samtliga inblandade i en sådan process som korrupta, lögnaktiga och okunniga. Trots detta avancerade arbetssätt av olika av varandra oberoende forskare och institutioner är den gemensamma slutsatsen helt entydig: global uppvärmning är ett reellt hot som snarast måste hanteras om vi skall ha någon chans att hamna under nivån 2-graders global uppvärmning.

Men visst förekommer motstridiga tolkningar av data. Man är exempelvis oense om olika mindre delar och precis hur många grader olika scenarior ger – men det råder i princip fullständig enighet kring de stora dragen. Den enighet man har förändras dock över tid bland annat beroende på att man hela tiden utvärderar sitt arbete och förfinar såväl metoderna som analyserna allteftersom mer data blir tillgänglig. IPCC har alltså inte en åsikt utan ger den just nu bästa analysen som är möjlig baserat på det vi hittills vet enligt ovan redovisad metod. Värt att notera är att riskerna tenderar snarare att skärpas än tonas ned allteftersom mer data samlas in och analyseras. Men den andra sidan då, tänker jag. Jag citerar en person som doktorerat i biologi som jag varit i kontakt med:

Att hitta forskare med någon typ av fackkunskap som helt motsäger IPCCs slutsatser är ungefär lika lätt som att hitta någon med astronomikunskaper som tror att jorden är platt. Att Donald Trump lyckats fiska upp ett antal av dessa undantag är inget som förändrar helheten och vi väntar väl bara på att han skall tillsätta en kommission för att förhindra att folk trillar över kanten…

I slutändan är det väl så att om vi accepterar ett samhälle där man kan välja sin egen världsbild och enbart konsumera nyheter som stärker denna bild är det inte så lätt att nå ut med alternativa synsätt. Det går helt enkelt inte att övertyga någon som enbart är intresserad av att få sin egen uppfattning bekräftad. Men tittar man på de arbetssätt som forskarvärlden använder och ställer dessa mot klimatskeptikernas argument tycker åtminstone jag att bilden är tydlig.

Det historiska perspektivet ger att klimatet, av olika skäl, förändrats över tid. Och då menar jag över (5?) miljarder år, inte de futtiga hundra tusen år människan funnits. Människan har kunnat utvecklats så väl biologiskt och kulturellt till stor del beroende på att klimatet varit relativt stabilt de senaste hundra tusen åren. De gånger under vår planets historia som klimatet inte varit stabilt har det berott det på att det funnits stora mängder koldioxid i atmosfären. Som nu. Vi släpper ut mycket sånt. Det påverkar klimatet – detta är fakta.

Det går nog inte att övertyga en klimatskeptiker, trots allt. De får fortsätta leva i sin platta fantasivärld och oroa sig för att trilla över kanten istället för klimatets påverkan för livsbetingelserna. Jag för min del tror att klimatskepticismen ur ett framtida historiskt perspektiv är att betrakta som ett tillfälligt avbrott. Redan nu framstår ju klimatförändringen tydligt för dagens innevånare på olika håll i Afrika.

Jag och mina kollegor får under tiden vända oss till framtidens vetgiriga hjärnor. Skolan är den plats där denna kamp måste föras. Kan vi utbilda en framtida generation i klimatmedvetenhet finns det hopp. Om nu inte en klimatförnekare får makten och avskedar oss alla, vill säga. En sak kan man nog i alla händelser konstatera. Klimatet i sig klarar sig alltid. Det är människan som får det svårt om förändringarna bli allt för stora.

Bistånd, Miljö, Personligt, Resor

Söstra mi 3

18 september, 201612 augusti, 2026av adolphson

Efter all sorg med anledning av min systers bortgång har jag, och de runt om kring mig, funderat mycket över hur det kom sig att hon drabbades av den ovanliga form av cancer som hon fick. Man söker ju ständigt förklaringar till det otänkbara. Något att skylla på.

Lungsäckscancer, eller mesoteliom, är en sällsynt sjukdom. I Sverige får omkring 20 kvinnor och 80 män denna diagnos varje år. Cancerformen är nära förknippad med asbest men hos en fjärdedel finns inga kända upplysningar om att den drabbade skulle utsatts för asbest. Så var det för min syster. Trodde jag. Utvecklingstiden för sjukdomen är lång, cirka 30–40 år. Förekomsten ökar dock över hela världen. Prognosen beror på om tillståndet är lokaliserat eller har spridit sig vidare i kroppen. Sjukdomens utbredning, patientens ålder och allmäntillstånd samt cancerns celltyp är avgörande faktorer. Dessvärre upptäcks lungsäckscancer ofta sent i förloppet, återigen – så var det för henne.

Helena fick diagnosen ungefär ett år innan hon dog. Vi misstänker att hon exponerades för asbest redan 1996. För nog funderade vi. Och som sagt: det är ju lite så man gör i krislägen; söker rationella förklaringar till det som bara inte får hända. Jag googlade. Det fanns rapporter om att fruar till gruv/industriarbetare i England drabbats i lika stor utsträckning som arbetarna själva (som alltså tillhör en riskgrupp) eftersom de tvättade sina arbetande mäns arbetskläder och därigenom exponerades för metaller och/eller asbest. Helena bodde i England, i Dorking strax utanför London, ett par år och arbetade på något vi skämtsamt kallade för ”brottarcaféet”. Jag och Malin åkte över och hälsade på och åt på stället. Grovhuggna karlar i arbetsställ käkade (ofantligt mycket) korv, vita bönor och grejer till frukost. Kunde hon fått i sig asbest under den tiden? Sedan har jag fortsatt undersöka, fråga och fundera. Det gick ju ett par program om sjukdomen i samband med hennes bortgång. Men det där med frukostcaféet i Dorking verkade långsökt.

Det finns ett annat spår: när Helena arbetade som volontär på en kibbutz Dahlia i Israel 1996. Jag har varit i kontakt med några som också arbetat där och berättelsen som är inte en solskenshistoria. Helena har själv berättat om det relativt hårda arbetet i fabrikerna, köket, med att plocka avokado etcetera. Och så var det de där ”vita säckarna”, som dök upp på listan över arbetsuppgifter någon gång då och då. Helena behövde visserligen sällan jobba med dem, bara någon enstaka gång. Hon jobbade istället mest i köket. Men andra volontärer har vittnat om att de tvingades arbeta med detta.

Det var det värsta jobbet på hela kibbutzen. Arbetet följde alltid samma mönster: en man mötte volontärerna vid ett särskilt ställe utomhus, lite undanskymt, under ett tak, bakom fabriksbyggnaderna. Ingen information gavs, mannen sa bara hur arbetet skulle utföras. Det handlade om att knyta i hop de stora vita säckarna och baxa upp dem uppå varandra i högar. Use this, meddelande han korthugget och tog ner ett litet enkelt munskydd från en krok på väggen och räckte över till var och en. Det vita asbestdammet yrde omkring över hela platsen. Mannen försvann alltid fort därifrån. Det var alltid två ensamma volontärer som utförde detta arbete. Vid lunch gick man som vanligt till matsalen, det var ingen som sa något om sanering, och det tänktes inte mer på saken. I matsalen satt de som just jobbat med asbest-säckarna och åt som vanligt tillsammans med andra volontärer. Efter arbetet gick man hem, och delade rum, bland annat med Helena, full med asbestdamm i både kläder och hår.

För det var asbest. Men det visste så klart Helena eller de andra. Senare framkom att en volontär från Danmark faktiskt hade frågat vad det var i de där säckarna. Asbesto hade mannen, han som fördelade arbetet, svarat. Den danska volontären tillkallade två personer utifrån, möjligen från någon dansk organisation med ansvar för danska volontärer, som kom och försökte prata med personal på kibbutzen. Resultat blev att den danska volontären inte behövde jobba med säckarna mer. I övrigt var det en uppgift som helt enkelt måste utföras.

Helena själv berättade hellre om sin resa till Masada och sinaiöknen än arbetet på kibbutzen. Resan var en fantastisk upplevelse, berättade hon, i Egypten satt hon på stranden och delade en cigarett med någon – något hon gjorde lite till och från i sitt liv. Att röka är en livsfarlig kombination tillsammans med asbest. Någon har påstått att kvinnor har mycket känsligare lungor än män, men vad vet jag? En samtida volontär hörde några år senare av sig till Svekiv – organisationen som organiserande resan till kibbutzen (Dahlia) – angående de vita säckarna. De menade sig aldrig hört talas om några vita säckar på Dahlia. Efter Helenas bortgång hörde en av de före detta volontärerna som hört talas om Helenas sjukdom och död, sig igen och berättade vad som har hänt och ett möjligt samband med säckarna på Dahlia – vad de svarade eller har reagerat är för mig okänt. Givet ovan är det ju inte osannolikt att vi spårat ursprunget till hennes sjukdom.

Jaha – closure?

I helvete heller. Jag är så oerhört arg. Arg på den okände mannen på kibbutzen, arg på Israel, på tobak, asbest, på ignorans för regler och risker och människor som riskerar andra människors hälsa och säkerhet, jag är arg på okunskap och på allt och alla som försöker ta minnet av min Helena i från mig.Men jag kan hantera det. Mest utav allt är jag arg på den förbannade jävla skit-sjuka som tar mina nära och kära ifrån mig. Å andra sidan, det är som det är. För att låta lite klyschig: livet är en bergodalbana och det enda jag har att göra är att maximera åkturen.

En potentiell läsare må ursäkta – men jag saknar henne så.

—-

Relaterade blogginlägg

Söstra mi

In loco parentis

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Miljö

Ond cirkel

4 januari, 20167 augusti, 2026av adolphson

Lite lojt har jag följt nyheten om att SAAB (eller Nevs som företaget heter nuförtiden) i Trollhättan fått en jätteorder värd miljarder på elbilar från ett, vad det verkar, skumraskföretag i Kina. Jag säger att företaget verkar lite skumt eftersom det vid efterforskning inte stod att finna på den adress man uppgivit. Men Nevs säger att allt är väl. Nå, då så. Det moraliska dilemmat rör emellertid något annat – nämligen huruvida man överhuvudtaget ska göra affärer med Kina. En regim med inte helt fräsch syn på det här med mänskliga rättigheter, som bekant. Å andra sidan släpper landet ut mest fossila bränslen i världen så börjar 1 miljard kineser åka elbil är ju det något bra för alla på planeten. Ett etiskt dilemma, som sagt.

Hitler var vansinnig. Detta är känt. Mindre känt för en större allmänhet är att han planerade en gigantisk huvudstad, Germania, tänkt att ersätta Berlin, i sitt drömda tusenåriga världsherravälde. Planerna var faktiskt helt groteskt bisarra till och med för en sådan totalt vansinnig människa som Hitler. Detta var drömmar Hitler närt redan som ung konststuderande i Wien och som diktator i en av världens starkaste ekonomier och ett av världens mest tekniskt utvecklande länder kunde han på 1930-talet börja realisera sitt vansinniga drömprojekt med hjälp av arkitekten Albert Speer.

I centrum av denna världens största stad skulle, vid Adolf Hitler plaz, (självfallet) världens största byggnad, Volkshalle, ligga. Inspirerad av Peterskyrkan i Rom, men givetvis betydligt större, skulle byggnaden rymma nästan 200 000 människor. Huvudstaden skulle byggas utav ett bestående och magnifikt material och efter att Hitler sett sig om kring föll valet på svensk granit som beställdes från Bohuslän. Med dagens penningvärde var detta en enorm affär för Sverige. Hitler blev nämligen förtjust i den bohuslänska graniten och den norska labradorstenen (som fraktades till norra Bohuslän och bearbetades). Stenen skulle utgöra stommen i en stad som skulle stå i evig tid. Kanske med det romerska imperiets huvudstad som förebild skulle Berlin med hjälp av svensk granit förvandlas till Germania och en rad andra tyska städer byggas om till pampiga segermonument med gigantiska paradgator och storslagna byggnader.

Dokument undertecknades, allt beställdes och de svenska stenhuggarna i Bohuslän började hugga granitblock. Leveranserna, som var tänkta att pågå i tio år (själva staden skulle vara klar 1950) påbörjades. Men efter att de tyska motgångarna i kriget började så stoppades leveranserna 1943. Produktionen i Sverige fortsatte fram till 1945 eftersom tyskarna fortsatte att betala. Hitler ville väl inte i brådrasket ge upp sin dröm. Stenen som producerades men inte exporterade lades istället på hög runt om i norra Bohuslän.

—

Stenhuggarna i Bohuslän ställdes under 1940-talet inför samma dilemma som biltillverkarna i Trollhättan idag. Å ena sidan arbetstillfällen, inkomster och bättre klimat, å andra sidan potentiellt stärka en totalitär regim. I en dokumentär på SVT kommenterade en av stenhuggarna att ämnet var känsligt i barndomshemmet. Föräldrarna valde tystnaden eftersom man inte gillade att arbeta för Hitler men insåg att inkomsten behövdes i familjen. Den sten som aldrig hämtades återköptes av stenföretagen men därefter blev den liggande. Från 1970-talet började den användas runt om i landskapet: som sittplatser och andra utsmyckningar i gatubilden.

De flesta som tar sig en vilostund på en sten i Lysekil vet inte vad de sitter på för sten. Och kanske spelar det heller ingen roll. Kanske är det en bra sak att en massa elbilar från Trollhättan rullar omkring i Kina om ett par år.

Till skillnad från Nazityskland är det normala, sett över tre tusen år, att Kina är en ekonomisk och politisk stormakt. Sverige hade inte varit ett av efterkrigstidens rikaste länder, med en oerhört generös välfärd, om vi inte gjort affärer med Nazityskland och hållit oss utanför kriget. Sedan dess har vi exporterat vapen till Indien (Boforsaffären) övervägt att bygga vapenfabrik till Saudiarabien och sålt avancerade vapensystem till militärdiktaturen i Thailand. Tänk om vi genom att stödja krigsförande skurknationer som förtrycker sitt eget och andra folk får ekonomiska muskler att ta emot många fler flyktingar än vi gör idag? Flyktingmotståndarna använder ofta ekonomiska argument, har jag uppfattat. Så varför skulle vi inte sälja elbilar till Kina?

Pengar talar. Det är en historiens onda cirkel.

Edit 21/1 2017:

Nu är vi där, igen. Cirkeln. Kina vill göra enorma investeringar i Lysekil. Bland annat vill man bygga en ny hamn. Planerna har presenterats för kommunledningen – nu kräver kineserna svar från kommunen inom tio dagar. Det handlar om investeringar på flera platser i Lysekil. Man vill bygga en helt ny hamn i Brofjorden som skulle användas för att ta emot större containerfartyg. Enligt den kinesiska parten är tanken att Lysekil i framtiden ta emot stora mängder gods. Det handlar också om investeringar i järnväg, motorväg och en bro över Gullmaren. Man nämner också en ny järnväg ut till Lyse och den nya hamnen. I sin presentation nämns även investeringar i sjukhus, skola och äldreomsorg.

Många som tagit del av presentationen vill inte kommentera på grund av att det är i ett tidigt skede. Kommunalrådet Jan-Olof Johansson (S) är positiv inför den stora investeringen. Vissa är dock emot. Lyssna på inslaget här. (Studio Ett) Varför återkommer lilla Lysekil i sammanhanget, funderar jag. Slump? Antagligen. Personligen är jag nog inte tillräckligt mycket kapitalist för att tro på att ondskan blir snäll om man handlar med den. Jag tror i och för sig inte att ondskan blir bättre av att man skjuter på den heller. Är Kina ondskan, förresten? Som framgår av reportaget tror även jag det verkar vettigt att följa sina egna demokratiska regler oavsett vad det handlar om.

Livsåskådning, Miljö

Sisyfos

29 april, 20106 juli, 2026av adolphson

Under ett samtal med den förutvarande internationelle finansmannen i Dubai som numera seglar sin båt runt Irland och är arbetslös, bara är en hårsmån från att vara uteliggare, om varför vi förvärvsarbetar berättade han följande. En gång när han färdades med bil genom öknen i Oman befann han sig på en helt rak väg under en hel dag. Den bara fortsatte rakt fram mot evigheten. Han berättade att han under bilturen funderade över att några människor faktiskt måste ha byggt den här vägen.

Detta väckte min nyfikenhet. Vi kom att diskutera frågor som hur lång tid det tog för dem att färdigställa vägen. Hur såg de på sitt arbete? Arbetade de för att de trodde på sin uppgift eller för att de gillade sina arbetskamrater? Sannolikt arbetade de endast för att klara livets nödtorft?

Perspektiv. Med svenska mått mätt råder hårda tider. Jag har lyxen att förutom för att klara livets basala värden att arbeta även för att få råd att göra det jag tycker är kul. Jag tycker dessutom om mitt arbete. Jag har det bra. Utgångspunkten måste vara att alla gör så gott man kan i sitt yrke. Gör man inte det finns det en anledning till det. Kan man söka den anledningen själv och därmed finna sin meningfullhet, sin plats, eller syssla, på jorden har man kommit långt. Lyckas man har man kommit ännu längre. Men i mål bör man nog inte komma. Det är väl strävan som är livet, antar jag.