januari 2011 – Adolphson

Bibliotekarien på skolan, Ulf Wejmo, har jobbat länge. Under året är det många som tyckt att han blivit lite väl smal och tanig. Dessutom älskar han sötsaker. I mitt arbetsrum, Hasses Hörna, sitter det några killar som alla ligger mellan 90-100 pannor. Vi gillar inte smala killar, vi mår inte bra av sånt.

En gång skickade jag ett mail till Ulf och sa att vi hade tårta inne på vårt rum. Sedan klockade jag honom för att se hur lång tid det tog innan han kom. Vi hade ingen tårta, och han blev jätteledsen. Men snabb var han. Det jag försöker säga är att jag ansåg att det fanns anledningar att göra något innan vi inte hade någon bibliotekarie kvar. Han kunde ju krypa in i naveln och försvinna. Under hösten lanserade jag således Projekt tårta. Detta innebär att det en dag i veckan ska stå en tårtbit på Ulfs plats när han kommer på morgonen. Och det har det gjort. Idag fick han en semla, men oftast har det rört sig om prinsess-bakelser. Dess gröna färg gifter sig så fint med ljuset från jordgloben på hans skrivbord i morgonmörkret.

Ulf har varit fundersam, det medges. Han har i personalmatsalen undrat och spekulerat över vem som kommer med anonyma bakelser. Men inte tillräckligt mycket för att inte äta av det goda som bjuds. Ibland har han fått ett två-pack från Ica-Maxi. Då har han ätit en på förmiddagen och sparat en till eftermiddagen. En gång fick han en burk pepparkakor. Då blev han sur och placerade den i plasthållaren för utgående post. Icke desto mindre åt han upp alla pepparkakorna.

Det är nästan lite lyteskomik över det hela (vem äter med glädje och förtjusning bakelser från Ica-maxi, liksom) men han har ju blivit så glad. Men inte tjockare, vilket ju var utgångplanen. Så nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Läser han det här (vilket är osannolikt) är allt avslöjat. Tills dess får jag väl hålla på. Jag har till och med inititerat diskreta insamlingar till förmån för främjandet för Bibliotekariens fetma. Vem vet var det slutar. Han är mig dock på spåren för han tror att det är någon i Hasses Hörna.

Hur det än går kommer riktig fetma inifrån, kom ihåg det.

Mina barn närmar sig långsamt den ålder där Astrid Lindgren ofrånkomligen måste bli en del av deras liv. Redan har de lättare historierna passerat men vi har inte gått in på djupet. Min personliga favorit, som jag säkert delar med många andra, är Mio min Mio.

Kanske kan man se den som en barnvariant av Harry Martinssons Aniara: en resa in i sig själv. De är ju nästan samtida också. Mio min Mio publicerades 1954 och Aniara 1956. Jag har läst båda dessa böcker med stor glädje. Det är inte så ofta ondska är något helt klart definierbart. Det handlar mer om hur vi förhåller oss till den. De som gör ont saknar vissa grundläggande empatiska grundbultar och har dålig kontakt och kontroll på sig själv.

Varje person får göra sin resa och förhålla sig till saker som gör ont. Men vi kan inte fly den resan om vi vill bli lyckliga, självständiga och ansvarstagande människor. Om vi vill bli människor med integritet. Är ens värld erövrad av riddar Kato så får man se till att befria den. Oftare än man tror ligger det inom ens möjlighet att göra så. Men det krävs mod och självständighet att ta svärdet och stöta det rakt i riddar Katos hjärta av sten. Kato vill ju det, ja, han till och med ber om det.

Många av världshistoriens stora berättelser handlar om detta. De ovan nämnda, Mörkrets hjärta, Apocalypse now, Sagan om Ringen och många fler. Men även verkligheten handlar ju just om detta. Man måste föra sin egen kamp. Och det vill jag förmedla till mina döttrar. Därför ska jag med stor glädje läsa denna bok för dem med den lite småpatetiska förhoppningen att de någon gång ska tänka och känna som Mio: För min fader konungen tycker så mycket om mig, och jag tycker så mycket om min fader konungen.