Ner med Gud i skiten!

Så har den viktigaste kristna, men även en stor judisk högtid, helgen nästan passerat. Som med en gäspning.Hockey, mat, skidor och godis. Och en släng av magsjuka. Förr om åren tyckte jag mycket om att gå i kyrkan på långfredagen. Där är dämpat och inte lika svulstigt som under jul, om yttrycket ursäktas.

Jag tycker det är mysigt i kyrkan på långfredagen. Men som småbarnsförälder är man inte herre över sin egen tid och jag skulle aldrig drömma om att tvinga med mig någon till kyrkan.

Det får barnen själva välja, när de når den åldern att sådana val är aktuella.

När jag var liten fick vi inte göra något alls på långfredagen. Man SKULLE ha tråkigt, fick jag lära mig. Allt var stängt, det gick inte mycket på TV. Vi hade inte DVD, dator, iphone eller ipad.

Rätt skönt tycker jag, sett i historiens romantiska backspegel. I dag är det inte alls så. I dag är massutbudet vår religion. Någon som ska med till ICA Maxi? Det är väl en fråga om evolution, kanske.

Och apropå, en professor höll en gång en föreläsning för präster om planetens tillblivelse. Han avslutade sitt anförande med att konstatera att visserligen är Big Bang och evolutionsläran också teorier men han tyckte att även präster är rätt begivna på att gissa.

Med lite sämre precision.

En annan präst började en gång sin julottepredikan med orden: Ner med Gud i skiten!

Församlingen baxnade. Man började viska sinsemellan för det här tilldrog sig i en kyrklig bygd, det var en välbesökt julotta. Och då sa han det igen. Ner med Gud i skiten!

Men vad säger karln, människor blev upprörda. Då sa han det en tredje gång: Ner med Gud i skiten. För det är där han behövs. 

Allt man tror på: politik, ideologi eller religion ska i första hand utövas där den gör bäst nytta. Liksom denne präst tänker jag mig att det alltid torde vara där människor har det som sämst, annorlunda uttryckt: nere i skiten.

En kompis la ut en nidbild på påven med en pratbubbla. Budskapet innebar att påven, en man med lustig hatt (har vi hört den förr), som tror på en gubbe som lever bland molnen, inte kan tycka att marxism är oförenligt med verkligheten.

Man ser stickan i sin grannes öga, men inte bjälken i sitt eget. Jag ser ingetdera om det sitter på vänstersidan. (Det där var ju extra roligt, när det gäller mig). Hur det än är tror jag att alla måste återerövra sin övertygelse då och då. Både som kollektiv och individ.

Annars kör man lätt fast i gamla dogmer och värderingar.

Man kan inte bara lyssna på andra utan att ha en egen klangbotten. Man måste delta, tycka något. Det handlar om integritet och att inte vara kappvändare, något som alltid är aktuellt. Läs gärna om Gunnar Th:son Pihl, Sydsvenskans reporter i Berlin under andra världskriget.

Man måste återerövra sin ideologi eller religion från sina föräldrar, myndigheter eller gamla gubbar i lustiga hattar för att vinna sin övertygelse om vad som är rätt.

Långfredagen behöver för mig inte vara tråkig bara för att, men gärna lugn och stilla.