Badin

Badin, som han kom att kallas, kom, tror man, år 1760 till Sverige från Västindien via en ostindiefarare. Han gavs som gåva och experiment åt drottning Ulrica Eleonora.

En vilde skulle nu uppfostras enligt upplysningens idéer, fritt och utan förmaningar, tabula rasa. Många förfasade sig över resultatet. Badin var nämligen grov i språket och visade inte ens respekt för kungabarnen. Han gav efter för impulser och skiftande sinnesstämningar.

I det känner väl i stort sett varenda en av dagens tonårsförälder igen sig. Detta beteende är en självklarhet för de flesta barn, eller borde  i alla fall vara så.

Detta sägs vara det första kända exemplet på fri uppfostran i Sverige. Badin förekommer i romaner och olika samtida berättelser. Nu förtiden har vi Mowgli, Tarzan och Apornas planet som moderna fiktiva exempel på att överleva i en helt okänd värld.

Är det inte så här, i någon mån, det är för varje barn, varje individ, att växa upp?

Jag har tidigare någon gång nämnt att far, som ibland fick motta synpunkter på sin stimmige äldste son, brukade säga: Jag tar ingen kritik nu kom igen när han är vuxen.

Det tycker jag är bland det klokaste han sagt. En annan sak han sa var: Det finns några goda män i världen, men vi är få. Roligt och allvarligt på samma gång.

Far brukade ta med mig på långkrypningar. Oavsett var vi var fick jag krypa hur långt och vart jag ville (hoppas jag fick det där med ”var” och ”vart” rätt nu) för att upptäcka världen.

En midsommar på västkusten kröp jag omkring i folkdräkt. En förbipasserande undslapp sig: Döh, e de din maaaas i lerpölen där borta, eller? Jag tar ingen kritik nu…

Moster sa en gång att jag var hemsk som barn men att jag som vuxen blivit en riktigt fin pojk. Min kusin i Norrland trodde att jag hade MBD som liten. Bokstavkombinationer är inget nytt.

Uppfostran och samhällsanda hänger ihop. Ett fritt och tillåtande samhälle eller familj räds inte att låta barnet eller medborgarna känna en viss grund av tillit, kärlek och trygghet själva utvecklas.

Man fruktar inte resultatet, man välkomnar det nyfiket. Vem är du? Vem blir du? Vart är du på väg? Vad kan du bidra med?

Jag blir uppgiven, rädd och lite ledsen när jag upptäcker att det finns gott om människor i dagens Sverige som vill tala om både för sina barn samt landets innevånare vad som är rätt och hur man ska vara och tänka.

Alla som vill gå en annan väg är egoister och är oförmögna att känna empati, tycks andemeningen vara.

Till och med finns de som på allvar menar att medier ska informera medborgarna om vad som är rätt och hur man ska tycka. Till och med förespråkar vissa ”omskolning” av de som inte vill underkasta sig.

Med det tanksättet är inte Ryssland, Syrien, Kina eller Nord Korea så avlägset.

Nå, för egen del bestämde jag mig en gång för alla vid ett givet tillfälle att jag aldrig mer skulle göra vad människor förväntar sig av mig, utan vad jag själv vill. Det, om något, får genomsyra min uppfostran (som förövrigt är ett hemskt ord) av mina barn.

—

Relevans:

Artikeln som hävdar att självförverkligande är inte ett skäl för skilsmässa. Det är det visst det.

Vad som helst är ett skäl för skilsmässa eftersom skilsmässa på inget sätt innebär att man överger eventuella barn. I vilket fall som helst kan ett liberalt samhälle inte lägga sig i människors relationer. Vad är nästa steg? Att abort = mord?Jag får gåshund, som ett av barnen undslapp sig apropå någon föräldrahock-up i veckan.