Langos, takt och Gary

Vi har en skomakare i vårt hus. Det är en sorts lyx i sig. Skomakaren är en karaktär. Men bara för att man är en karaktär så betyder det inte att man också har en, som mr Wolf sa.

När jag en gång lämnade in ett par skor gav mig skomakaren synpunkter på min gångstil utifrån hur mina skor slitits. Säkerligen i all välmening, men man (jag menar ”jag”. Varför använder man ”man” som en omskrivning för ”jag”? För att generalisera och göra sitt eget beteende mindre iögonfallande kanske?) kan ju inte låta bli ibland så jag undslapp mig ett skomakare, bli vid din läst.

Det tyckte skomakaren var precis lika roligt som kassörskan på Åhléns fann mitt svar på hennes vänliga undran huruvida jag önskade en kasse till min nyinköpa deodorant. Nej tack, jag tar den under armen.

Man, jag, börjar återupprepa sig, mig. Ack, ålderdom. Jag går väl som jag vill tänker jag. Det är äkta liberalism, det. Inget taktfast stöveltramp för oss liberaler, inte.

Gentlemannens första tecken är ett par välputsade skor, säger faster Gun. 

Apropå läst och att bli vid den. Alla gillar väl Gary Oldman? Han har också skevat ur över tingens ordning. I hans fall handlar det om att en massa kändisatleter fått för sig att bli skådisar bara för att de är kända.

Jag tänker mig att något liknande kunde passa mig, fast i skolans värld. Klippet är i alla händelser tänkvärt och roligt.

När vi nu ändå är inne på märkligheter: en kul sport är så här i festivaltider är langosbowling. Har du inte provat? Gör så här:

1. Besök valfri menlös mainstream-festival.
2. Gå in på festivalområdet vid 21-tiden. Tidpunkten är viktig för vid detta klockslag börjar 40 +arna bli lite fyllehungriga efter dagens kontinuerliga inmundigande av Falcon Export samtidigt som de yngre laddar upp med föda (nåja) inför en lång festnatt. Och alla äter de langos.
3. Spring allt vad du orkar med armarna utfällda som ett flygplan igenom området.

Äter man langos får man skylla sig själv.

En gång när jag deltog i en kurs skulle något gestaltas. De som skulle gestalta sitt ämne valde barnteater som form. Det är lite speciellt att sitta bland människor man aldrig träffat förr och höra några av dem prata med tillgjorda småbarnsröster.

Killen bredvid mig kände uppenbarligen som jag. Han skruvade på sig och mumlade lågt: Ibland förstår jag inte charmen med att fåna sig. Något undertecknad kanske borde tänka på lite oftare.

Upplysningsvis meddelas vidare att man inte får visa Pippi Långstrump eller Bamse på offentliga platser som oljeriggar eller fängelser. Varför? Den genomsnittlige internen eller…(vad kallas en person som arbetar på en oljerigg? Verklighetsfrämmande?) …kanske skulle låta sig inspireras på ett otillbörligt sätt? Eller?

Jag tror det är viktigt att tänka på att alla kanske inte inte vill bliva vid sina lästar utan leva ut barnet/skomakaren inom sig. Så låt dem!